Santa Sangre (1989)

Är man någorlunda filmintresserad kommer man ganska snart i kontakt med konceptet ”Jodorowsky’s Dune”. Den chilensk-franske allkonstnären Alejandro Jodorowsky blev i mitten av 70-talet tillfrågad om han inte ville regissera den första filmadaptionen av Frank Herberts SF-dunderhit Dune. Jodorowsky drog upp enormt storslagna planer för projektet som skulle resultera i en 14 timmar lång film samt innehålla både Salvador Dalí och musik av Pink Floyd. Det säger sig självt att sådana ambitioner kollapsar under sin egen tyngd och det blev aldrig någon film. Innan David Lynch, vill säga.

Men Jodorowsky har ju andra, fullbordade, projekt man kan se. Med tanke på hajpen kring den ofödda Dune har jag varit lite nyfiken på att se i alla fall någon av hans filmer och utmärkta streamingtjänsten Draken Film kunde tillhandahålla Santa Sangre. När det begav sig 1989 gick självaste Roger Ebert upp i brygga av produktionen och kallade den för ett bevis för att ”true psychic horror is possible on the screen”. Och det lät ju lovande för årets tema.

Många barn drömmer om att en dag ”run away and join the circus”, men den lille pojken Fenix (“the boy magician”) har en tuff uppväxt på Circo del Gringos. Hans far är knivkastaren El Gran Orgo, vilken förlitar sig på sina hypnotiska knivkonster för att snärja den förföriskt viga Tatuerade Damen. Samma konster kan han använda på pojkens mor Concha, när hon vild av svartsjuka hotar att döda honom.

Men ”hell hath no fury like a woman scorned” och när Concha ser Orgo smita iväg med den tatuerade damen för lite sexy time grabbar hon tag i en flaska med svavelsyra som hon dumpar på de bägge parternas…syndiga delar. Orgo ser i sin tur till att Concha kommer i närmare kontakt med sitt favorithelgon och skär av hennes bägge armar med sina vassa knivar innan han tar sitt eget liv. Den tatuerade damen flyr fältet med den dövstumma flicka som varit en av Fenix få vänner på cirkusen.

Många år senare är Fenix intagen på ett mentalsjukhus där han framlever sina dagar som en rovfågel. Han sitter uppkrupen i trädet som finns i hans cell och äter hellre rå fisk än lagad mat. Tills den dag han rymmer, kallad av sin armlösa mor.

Jag måste erkänna att jag förväntat mig något ännu skummare och knasigare av Jodorowsky och Santa Sangre. Här finns ju ändå en hyfsat tydlig berättelse om ett barndomstrauma som i sann freudiansk anda skapat en ung man med oidipuskomplex och en dissociativ identitetsstörning. En del av symboliken är i det avseendet överraskande lättolkad, inte minst namnet på vår protagonist – Fenix. En man som stiger upp ur elden, återfödd och renad.

Sedan finns förstås också en hel del scener som i denna första tittning är fullkomligt obegripliga och mer eller mindre vrickade, alternativt fragmentariska associationer och infall. Jag uppfattar att Fenix till en början regriderat till något slags animaliskt stadium som han kan ta sig ur med hjälp av sin armlösa mor. Bara för att hamna i en annan sorts fångenskap när den härsklystna kvinnan dels använder Fenix armar som sina egna, dels hatar alla kvinnor som hon på något sätt misstänker har besudlar hennes älskade son med sin lusta. Att Fenix i det här stadiet inte heller är fri markeras tydligt då han tagit upp sin pappas knivkastarroll, komplett i glittrig Uncle Sam-utstyrsel.

Däremot förstår jag inte alls poängen med scenerna där mentalpatienten Fenix drar runt en sväng på stan tillsammans med en grupp medpatienter, vilka dessutom fått kokain av en hallick som tar med dem till en fet madam. Däremot skrattade jag faktiskt högt till scenen där åsynen av en åtråvärd kvinna resulterar i att Fenix handgripligen måste brotta ned en bamsig pytonorm som försöker ta sig upp ur hans byxor. Jag kan också konstatera att kraven på strippshower verkligen inte var högt ställda i den värld Santa Sangre ska utspela sig. Det räcker med att utannonsera ”Ruby the Virgin” – en uppenbart överårig kvinna som klätt ut sig till skolflicka, medan en fet karl i broderad, syrenlila kostym sjunger ”Besame mucho” – för att publiken ska bli alldeles till sig i trasorna.

Filmens förspel, där Concha agerar översteprästinna till det armlösa helgonet och martyren, vars lidanden gett upphov till en bassäng med heligt blod (santa sangre), är inte direkt obegriplig men hänger stämningsmässigt inte riktigt ihop med den övriga filmen. Här uppfattar jag att budskapet blir mer religiös-politiskt än psykologiskt, eftersom en kyrkans man fördömer denna folkets guddom och låter polisen riva det enkla templet utan hänsyn till människoliv. Sedan fortsätter i och för sig också de religiösa inslagen under filmens gång, men även här går jag ofta bet när det gäller tolkningen av dem. Sannolikt saknar jag den katolska ryggmärgen.

Så hur var det då med de där skräckinslagen? Mja, jag får väl konstatera att jag och Roger Ebert verkligen inte har samma smak när det gäller denna genre. I sin hyllning av Santa Sangre passar han på att racka ned på 80-talets otaliga ”Dead Teenager Movies” men menar alltså att dagens film är en fantastisk skräckfilm. De renodlade skräckelementen ligger såvitt jag kan se främst i ett par knivmord som känns klart gialloanstrukna. Kanske också i svavelsyra-på-genitalierna-scenen men det enda man får se i det avseendet är Orgo som kvider och håller sig i grenen.

Santa Sangre är vrickad, överdådig, surrealistisk och lite, lite mordisk. Ungefär som om John Waters skulle fått för sig att göra en giallo. Men någon skräckfilm är det inte, sedan får Roger Ebert säga vad han vill. Det är faktiskt också en smula distraherande att regissörens son Axel, som spelar den vuxne Fenix, är så lik birollsveteranen Bronson Pinchot.

Land:
Mexico
Italien

Kulturprägel:
Inget gathörn är komplett utan ett mariachi-band

Annons