“The greatest thing/you’ll ever learn/is just to love/and be loved in return.”

Moulin Rouge 2001Till tonerna av Nat King Coles örhänge Nature Boy ansländer en ung man till Paris, dekandensens huvudstad, för att bli författare. Han är helt klar över att det viktigaste som finns i världen är kärlek och att det är det han vill skriva om. Problemet är bara att han aldrig varit kär och tydligen är han inte tillräckligt mycket av en fåtöljförfattare (*host* Jules Verne) för att därmed kunna skriva sitt magnum opus.

Då är det ju tur att han snart ger sig i lag med sina bohemiska grannar som försöker sätta upp en pjäs på nattklubben Moulin Rouge. De introducerar Christian raskt till det som hans far varnade honom för innan han tog sig över kanalen: absint och cancan. Men framförallt ser de till att han träffar stjärnan på Moulin Rouge, Satine. Kvinnan som hittills sålt sin kärlek dyrt (Diamonds Are a Girl’s Best Friend) blir nu övertalad av den oförstörde och oskyldige författaren (Nature boy, remember?) att skänka bort den helt gratis.

Men säg det paradis som är utan sin långsmala reptil, i det här fallet hertigen av Monroth. Han lovar att finansiera pjäsen mot att ingen annan än han får lägga ett finger på den förföriska Satine, ett kontrakt som Moulin Rouge-direktören Zidler går med på. Men Christian och Satine är unga och kära och kan naturligtvis inte hålla tassarna ifrån varandra. Ska de kunna hemlighålla sin relation för Zidler och hertigen?

Australiensaren Baz Luhrmann har specialiserat sig på att göra film om storslagna kärlekshistorier. Förutom Strictly Ballroom är filmerna i sig också storslagna, men i Moulin Rouge! känner jag att jag kväljs lite. Filmen överdoserar tittaren på Luhrmann, möjligen fick hans otvetydigt fantasifulla visualitet lite väl mycket utrymme med en historia som man lugnt kan säga är aningens tunnare än Shakespeares Romeo + Juliet. Luhrmann är som en mer sofistikerad John Waters (skotskrutiga strumpbyxor på cancandansöserna är så trashigt det blir här) på steroider och en budget som är så stor att han inte riktigt vetat vart han ska göra av alla dollarsedlarna.

Moulin Rouge! rivstartar i ett helt galet tempo och medan det förvisso är andlöst samt ett överdåd av rörelse och färger (Luhrmann säger sig främst vara inspirerad av Bollywood-film, men en liten inspirationskälla bör också filmen med samma namn från 1952 ha varit) tappar man intresset så fort det hela lugnar ned sig en smula.

Visuellt är filmen ögongodis av högsta pralin-klass men framställningen är hysterisk snarare än energisk och för min del är det få av sångnumren som funkar rent musikaliskt. Egentligen bara Like a Virgin och The Show Must Go On (men så var det ju Queen också). Det är helt enkelt inte lika kul med gamla godingar i ny tappning eller kluriga medleyn som jag trodde att det skulle vara innan jag såg slutresultatet.

Och hur mycket jag än gillar Nicole Kidman och Ewan McGregor, kan jag inte blunda för faktum. Medan jag håller tummarna blå för ett lyckligt slut för både Scott och Fran samt Romeo och hans Julia (jag har fortfarande Australia kvar att se) är jag rätt kallsinnig inför Christian och Satines öde.

Jag kan bara hoppas att Luhrmann tar med sig samma visuella frimodighet till ett tjugo år yngre New York men att en rejäl förlaga (och frånvaro av karaktärer som brister ut i sång i tid och otid) gör mig mer engagerad i relationen mellan Jay och Daisy. 3D? I’ll pass…

Hela soundtracket finns på Spotify. Vad Filmitch presenterar idag kan du läsa här.