Musikalvecka: Moulin Rouge! (2001)

“The greatest thing/you’ll ever learn/is just to love/and be loved in return.”

Moulin Rouge 2001Till tonerna av Nat King Coles örhänge Nature Boy ansländer en ung man till Paris, dekandensens huvudstad, för att bli författare. Han är helt klar över att det viktigaste som finns i världen är kärlek och att det är det han vill skriva om. Problemet är bara att han aldrig varit kär och tydligen är han inte tillräckligt mycket av en fåtöljförfattare (*host* Jules Verne) för att därmed kunna skriva sitt magnum opus.

Då är det ju tur att han snart ger sig i lag med sina bohemiska grannar som försöker sätta upp en pjäs på nattklubben Moulin Rouge. De introducerar Christian raskt till det som hans far varnade honom för innan han tog sig över kanalen: absint och cancan. Men framförallt ser de till att han träffar stjärnan på Moulin Rouge, Satine. Kvinnan som hittills sålt sin kärlek dyrt (Diamonds Are a Girl’s Best Friend) blir nu övertalad av den oförstörde och oskyldige författaren (Nature boy, remember?) att skänka bort den helt gratis.

Men säg det paradis som är utan sin långsmala reptil, i det här fallet hertigen av Monroth. Han lovar att finansiera pjäsen mot att ingen annan än han får lägga ett finger på den förföriska Satine, ett kontrakt som Moulin Rouge-direktören Zidler går med på. Men Christian och Satine är unga och kära och kan naturligtvis inte hålla tassarna ifrån varandra. Ska de kunna hemlighålla sin relation för Zidler och hertigen?

Australiensaren Baz Luhrmann har specialiserat sig på att göra film om storslagna kärlekshistorier. Förutom Strictly Ballroom är filmerna i sig också storslagna, men i Moulin Rouge! känner jag att jag kväljs lite. Filmen överdoserar tittaren på Luhrmann, möjligen fick hans otvetydigt fantasifulla visualitet lite väl mycket utrymme med en historia som man lugnt kan säga är aningens tunnare än Shakespeares Romeo + Juliet. Luhrmann är som en mer sofistikerad John Waters (skotskrutiga strumpbyxor på cancandansöserna är så trashigt det blir här) på steroider och en budget som är så stor att han inte riktigt vetat vart han ska göra av alla dollarsedlarna.

Moulin Rouge! rivstartar i ett helt galet tempo och medan det förvisso är andlöst samt ett överdåd av rörelse och färger (Luhrmann säger sig främst vara inspirerad av Bollywood-film, men en liten inspirationskälla bör också filmen med samma namn från 1952 ha varit) tappar man intresset så fort det hela lugnar ned sig en smula.

Visuellt är filmen ögongodis av högsta pralin-klass men framställningen är hysterisk snarare än energisk och för min del är det få av sångnumren som funkar rent musikaliskt. Egentligen bara Like a Virgin och The Show Must Go On (men så var det ju Queen också). Det är helt enkelt inte lika kul med gamla godingar i ny tappning eller kluriga medleyn som jag trodde att det skulle vara innan jag såg slutresultatet.

Och hur mycket jag än gillar Nicole Kidman och Ewan McGregor, kan jag inte blunda för faktum. Medan jag håller tummarna blå för ett lyckligt slut för både Scott och Fran samt Romeo och hans Julia (jag har fortfarande Australia kvar att se) är jag rätt kallsinnig inför Christian och Satines öde.

Jag kan bara hoppas att Luhrmann tar med sig samma visuella frimodighet till ett tjugo år yngre New York men att en rejäl förlaga (och frånvaro av karaktärer som brister ut i sång i tid och otid) gör mig mer engagerad i relationen mellan Jay och Daisy. 3D? I’ll pass…

Hela soundtracket finns på Spotify. Vad Filmitch presenterar idag kan du läsa här.

13 reaktioner till “Musikalvecka: Moulin Rouge! (2001)”

  1. Jag kommer ihåg att jag gillade denna bra mycket när jag såg den, trots att Danne satt och led av uttråkning i soffan och maniskt tände och släckte en läslampa. Maria blev så arg att hon höll på att gå loss på honom fysiskt. Men sedan titten har jag blivit avtänd och jag känner mig inte speciellt intresserad när Baz Luhrmann har nya projekt på gång…

  2. Precis som Henke är mitt minne av den här filmen bara positivt men å andra sidan har jag bara sett den en gång – jag kanske ska akta mig för en omtitt.
    Minns att jag gillade filmens svustighet men det är en balansgång som snabbt kan gå över till pekoral och skrik.
    Australia stängde jag av efter en halvtimme pga av en klämkäck vidrig unge som var med alldeles för mkt.
    Gatsby har jag stora förväntningar på hoppas bara att den går upp i två versioner 2D & 3D.

  3. @Henke: Som sagt, jag har inte sett Australia ännu men det här blev nog mer bara en temporär Luhrmann-dipp för min del. Fast så dålig att den ledde till maniskt släckande och tändande var den nog inte 😉

    @Filmitch: Tja, jag gillade den inte särskilt mycket när jag såg den första gången heller, så den kanske håller bättre för er? Aj fasen, barn i Australia 😦 Jag håller också tummarna för 2D.

  4. Var mycket, mycket länge sedan jag såg Moulin Rouge och då var jag en fjunig tonåring som liksom huvudkaraktären heller aldrig upplevt kärlek men hade givetvis ändå gott om romantiska fantasier som frodade inom mig.

    Jag gillade verkligen filmupplevelsen och det måste också vara en av de tidigaste filmerna jag fastnade för just på grund av det tunga vemodet jag kände – i det här fallet för kärlekshistorien.

    Den fick mig att börja förstå att verklig kärlek inte ska skildras utan den tragiska baksidan som den för med sig och där någonstans odlades nog cynikern inom mig. 🙂

    Jag vet också att jag tyckte det var en rejäl överdos av burlesk och pepprande popsångcabarét och jag gillade aldrig de rent feelgood-aktiga numren särskilt mycket.

    Ser också fram emot ”The Great, Fat Gatsby in Hip’ Hop’ 3D” och jag tycker att Baz Luhrmann är en filmskapare som passar utmärkt för 3D-formatet. Hans filmer är ju lika adhd-stressiga med massa lager samtidigt även utan 3D som själva 3D-formatet i sig vanligtvis gör ögonen, så att det skulle hämma hans produktion kan jag omöjligt hålla med om. 🙂

  5. @Except Fear: Ja, den kanske funkar sämre om man redan _är_ cyniker? 😉 Fast grejen är ju att den Luhrmann som jag gillar bäst, Strictly Ballroom, inte är det minsta adhd-stressig.

    @Bumpi: Välkommen till kommentarsfältet! Det beror kanske på om man föredrar valpig kärlekskrankhet eller mer krass kärlekspragmatism? 😉

  6. Jag höll mig faktiskt ifrån Moulin Rouge medvetet, mest för att den blev så upphaussad. Sen försvann den för mig i glömska med tiden. Din recension gör inte direkt att jag känner att jag missat nåt heller. 😀

  7. Blev övertalad (lurad) av en f.d. filmforumskompis att se den här. Jag hade huvudvärk efter 10 minuter. Ogillar denna skarpt!

    Förresten, min filmfourmskompis skulle i utbyte se en Lynchfilm. Jag valde The Straight Story åt honom. Vem som gjorde bästa bytet är det ju inte mycket att prata om. Och vad jag vet har han fortfarande inte sett The Straight Story. Gah.

  8. @Jojjenito: Otacksamme jävel… 😉 Men du får inte huvudvärk av Mamma Mia! alltså? Curioser and curioser…

  9. Näeeeee, nämen näääääääeeeeee. Moulin Rouge som är så färgsprakande och härlig och mysig och sorglig och sjunga-med:ig och bara alldeles….uuuunderbar.
    Den fick en trea av mig när jag såg den på bio, jag blev alldeles överumplad och tyckte mest den var vrickad men nu efter att ha sett den åtminstone tjugo gånger (kan vara fler) så är den helt klart uppe och nosar på en fullpoängare.

  10. @Fiffi: Fullpoängare?! Jag kan bara se hjärntvätt pga av tjugo tittningar som anledningen till det 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: