Dune 1965Den unge Paul Atreides anländer till Arrakis tillsammans med far och mor: hertig Leto Atreides och hans konkubin Jessica. Såsom ende son i en aristokratisk släkt har han tidigt fått lära sig att ta vara på sig själv. Ränksmideriets vågor går höga mellan de olika adelshusen och en ung grevearvinge har all anledning att se upp för konspirationer.

Särskilt som kejsaren Shaddam IV precis har tagit ifrån baron Vladimir Harkonnen styret över det åtråvärda Arrakis till förmån för Leto. Arrakis hårda ökenlandskap är nämligen den enda källan till melange, ett ämne som både förlänger livet och vidgar medvetandet, och den som har makten över dess utvinnande kan tjäna stora pengar.

På Arrakis finns dock anledning att ifrågasätta vem som har den makten. På pappret är det Leto och hans män som styr, men de måste samarbeta med CHOAM-bolaget vars personal skördar och transporterar melange. Samtidigt leder den potentiella vinsten till att det finns gott om smugglare som också vill ha en bit av kakan. Dessutom måste man förstås också räkna med urinvånarna på Arrakis, ökenborna som kallas Fremen (”free men” — get it?!) och som givetvis tycker att de bör ha något att säga till om.

Leto börjar att försöka reda i röran utan att trampa på allt för många ömma tår och han inser också vikten av att ha Fremen på sin sida. Men snart har grevens noggranna planer kollapsat och Paul och Jessica tvingas fly ut i den ogästvänliga öknen. Och där väntar the sandworms…

Jag undrar om inte Dunes popularitet beror på att boken är fantasy som går under sci-fi-flagg. När den kom 1965 har jag fattat för att fantasy, trots Tolkien, fortfarande var en genre som inte var riktigt lika rumsren eller i alla fall lika fin som science fiction. Frank Herbert har dessutom skapat en klassikt episk fantasy, men utan Tolkiens fantasikreatur. Snarare har han byggt sin värld på historiska förlagor i en machiavellisk stil som nu för tiden känns rätt välbekant (hej, Game of Thrones).

Det som gör att man fortfarande kan kategorisera det hela som en sci-fi är att Herbert tydligt placerar sina plotter i ett universum med olika planeter istället för ett hittepå-land, vilket bland annat gör att man måste använda rymdskepp som färdmedel istället för de mer medeltidsinspirerade häst och vagn. Samt att dessa plotter bygger på teknologi snarare än magi. Däremot finns det en central andlighet som definitivt släpar ut Dune ännu mer i gråzonen mellan genrerna.

Och som fantasy blir jag riktigt förtjust i boken. Jag inbillar mig att jag kanske har lättare att acceptera Dunes olika förutsättning eftersom jag ser mig själv som en förhållandevis van fantasy-läsare. För någon större karaktärsutveckling ska vi exempelvis inte förvänta oss – Herbert är betydligt mer intresserad av att bygga en värld och genom sina karaktärer utforska framförallt kultur, politik och andlighet.

Trots att det ska hinna gå en sex år från början till slut skiljer sig inte tolvårige Paul Atreides något nämnvärt från den artonårige. Att den artonårige är andlig och politisk ledare för ett helt folk samt har en käresta som han dessutom skapat en son tillsammans med kommer liksom på köpet, utan någon större förändring av Paul som person.

På samma sätt är i princip alla som har någon koppling till konkurrenterna Harkonnen outsägligt onda, med baron Vladimir i spetsen. Han är stereotypt sadistisk med både en enorm fetma och en faiblesse för unga, släta gosskroppar som tydliga markörer för vilken sorts person han är.

Men om kulturen är historisk, med kopplingar till både romarriket och ökennomader, är ekologin nutida. I en tid när blott tre år hade hunnit passera efter publiceringen av Rachel Carsons Silent Spring är det inte så konstigt att Herbert petat in en planetekolog, Liet-Kynes, vars vision är ett Arrakis som prunkar av palmer och oaser tack vare en noggrant planerad växtsuccession. Dessutom krävs det inte särskilt mycket fantasi för att i Herberts beskrivning av intrigerna kring melangeaffärerna sätta likhetstecken mellan melange och olja.

Tvådimensionella karaktärer till trots finns det mycket att hämta i Dune och Frank Herbert bygger en värld som antyder att där finns betydligt mer att gräva i – en hel del trådar kikar upp här och var utan att egentligen få någon tydlig avslutning. Läs gärna boken, men förvänta dig ingen traditionell science fiction.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser