Dune 1984Efter att ha läst Frank Herberts hyllade bok var jag så klart mycket nyfiken på David Lynch utskällda filmspektakel.

Boken blev en sådan fenomenal succé att det inte dröjde länge innan även filmbranschen ville casha in. Först på bollen var producenten Arthur P. Jacobs som bland annat försökte få regissören David Lean intresserad. Jacobs dog emellertid 1973 och filmrättigheterna övertogs av ett fransk bolag. De fixade in avant-garde-regissören Alejandro Jodorowsky som tänkte sig en tillställning på tio timmar med bland andra Orson Welles, Gloria Swanson och Mick Jagger. Salvador Dali skulle få spela kejsaren.

Musiken skulle signeras Pink Floyd och utseendet kom från bland andra Moebius (Jean Giraud) och H.R. Giger, med Dan O’Bannon som ledare av specialeffekterna. Slutresultatet blev 2 miljoner spenderade på oproduktiv preproduktion, en bitter Jodorowsky, en O’Bannon på psyket och filmrättigheterna än en gång sålda, den här gången till välkände producenten Dino De Laurentiis.

Dino närmade sig Ridley Scott som efter förhandlingar bestämde sig för att istället fokusera på Blade Runner. Då kom man på att den där The Elephant Man faktiskt inte var en så pjåkig rulle – kanske David Lynch skulle kunna tänka sig att ställa upp?

Det kunde David Lynch, som skred till verket med bland annat en imponerade rollista – José Ferrer som kejsaren, Jürgen Prochnow som greve Leto, Max von Sydow som planetekologen Kynes och Sting (!) som Harkonnen-skurken Feyd-Rautha. Paul spelades av en svartlockig Kyle MacLachlan (hans första roll vad det verkar) och Lynch-fans känner säkert också igen namn som Everett McGill och Jack Nance. För egen del var det lite roligt att notera Patrick Stewart som soldattrubaduren Gurney Halleck.

Nä, det här var one hot mess. Det känns helt klart som om Lynchnörden fått armen uppvriden bakom ryggen av Laurentiismobbaren och tvingad att göra dennes läxa. Ett projekt där ramarna från början är givna och det är ramar som Lynch inte har det minsta förhållande till – han är helt enkelt piskad att fylla dem med något slags innehåll.

Vilket han i och för sig också gjorde – fyra timmars innehåll gick förstås inte att visa på biograferna. Inte heller de tre timmar som Lynch sållade fram efter sin första klippningsomgång. Alltså klev herr producenten själv in och hyvlade ned filmen till 136 minutrar. Men för att då överhuvudtaget få ihop en begriplig historia var man tvungen att spela in nya scener och lägga på berättarröster.

Och ändå blir det inte särskilt begripligt. Hade jag inte haft Frank Herberts förlaga i pinfärskt minne hade jag varit helt förlorad. Boken är verkligen inte lättfilmad med sitt långa tidsspann och olika intriger. Eventuellt hade det kunnat funka med att fokusera på en begränsad del av verket, men Lynch har inte bara försökt att knöka in allt, utan dessutom också lagt till element som Herbert själv skyndade över.

En 25-årig Kyle är inte en särskilt trovärdig tonårig Paul och ingen av de andra skådisarna får ens en tiondel av den screen-time de hade behövt för att etablera sina karaktärer. Inte en enda av de påkostade effekterna har åldrats med en ett uns av någon slags värdighet. Priset tas eventuellt av den svävande baron Vladimir som man av någon anledning valt att dessutom utrusta med en massa ansiktsbölder (eventuellt någon slags nickning till kopplingen homosexualitet-AIDS?), men Stings rödhårigt hånleende uppenbarelse är inte vacker att skåda den heller.

David Lynch tycks ha lämnat Dune efter sig med besked och lyckades komma tillbaka bara två år senare med Blue Velvet. Det är tur att filmen inte fick den innovative filmmakarens karriär på sitt samvete också.

star_full 2

Annonser