Sleepaway Camp (1983)

alt. titel: Sommarlägret, Acampamento Sinistro, Massacre au camp d’été, Campamento del terror, Nightmare Vacation, Blutiger Sommer

Sleepaway Camp är en film som, likt The Burning, bekräftar bilden av amerikanska sommarläger som helvetet på jorden. Angela är en minst sagt tyst och introvert typ som anländer till Camp Arawak med sin kusin Ricky. För ingen annan anledning än det faktum att hon inte säger ett pip blir hon påhoppad av (1) stug”kompisen” Judy (”Why don’t you shower with the rest of us? You queer, or something”?), (2) stugvärden Meg (vars jobb det alltså är att hålla koll på kidsen!), (3) lägrets killgäng (”Hey Angela, why are you so fucked up?!”) och, slutligen, (4) kökschefen Artie.

Artie är en särskilt härlig och sympatisk figur, vilken knappt kan hålla de värsta drägeltendenserna i schack vid åsynen av de nya lägerdeltagarna. Efter att ha kategoriserat dem som ”young, fresh chicken” bränner han av en harang som torde förtjäna en vinnarpokal i världsmästerskapen i creepiness: ”Where I come from, we call them baldies. Makes your mouth water. [—] There ain’t no such thing as too young, only too old”. Kudos, Artie!

Lyckligtvis är dock Artie den förste att falla offer för mördaren som härjar på Camp Arawak och aldrig någonsin har väl ett straff varit mer välförtjänt. Den anonyme rättskämpen fortsätter sedan att gå fram som en slåttermaskin bland alla de som på olika sätt varit taskiga mot andra lägerdeltagare, kanske alldeles särskilt mot Angela. Men lägerchefen Mel vet minsann vem som är ansvarig och han tänker banne mig inte låta någon tvinga hans läger att stänga på grund av en räcka plågsamma men uppenbara ”olyckshändelser”. En bedömning som den lokale polisen ställer sig allt mer tveksam till.

Till en början känner jag mig tveksam till Sleepaway Camp. För det första den intetsägande titeln – alla slasherläger värda namnet är väl sådana där man ska övernatta? Inte särskilt mycket skräckpotential i att alla åker hem och sover… Varför vi får panoreringar över ett höstövergivet Camp Arawak som är till salu är också oklart – ska det tolkas som ett förebådande? Fullkomligt onödigt i så fall skulle jag vilja påstå. Sedan får vi en enormt överspelad uppeggning av problemet för dagen: en båtolycka resulterar en död far och ett dött syskon, med ett överlevande syskon. Plus en småknasig kvinna som snarare ser ut att höra hemma i en film av John Waters eller Tim Burton.

Men när Angela och Ricky väl anlänt till Camp Arawak går det undan och jag kan inte låta bli att bli glatt överraskad av både valet att använda ”riktiga” barn i rollerna, filmens driv och dess ruggiga dödsscener. Alla specialeffektscash gick sannolikt åt till avslutningens praktfulla protes-dolme, varför man tagit det smarta beslutet att snarare fokusera på själva effekten av attackerna. Vilka därmed kan lösas med ett schysst make up-jobb.

En annan sak som gör att Sleepaway Camp sticker ut en smula från 80-tals-slasher-högen som jag har i bakhuvudet är att killarna objektifieras i minst lika hög, om inte högre, grad än tjejerna. Det är en remarkabelt hög andel remarkabelt små T-shirts på remarkabelt välskulpterade överkroppar samt lika remarkabelt tajta shorts, vilka omsluter remarkabelt muskulösa rumpor och lår. För en gångs skull är det killarna som kör näckande nattbad, inte tjejerna. Vad jag känner mig lite mer osäker på är syftet med detta, om tanken är att det ska spela in i själva upplösningen eller att filmteamet med regissör och manusförfattare Robert Hiltzik i spetsen helt enkelt föredrog att drägla över killar?

Jag ska inte påstå att Sleepaway Camp var en bättre film än vare sig exempelvis Friday the 13th eller Prom Night. Men den samlar en hel del pluspoäng (och slår därmed bland annat The Burning på fingrarna i lägerslashergenren) tack vare klassiska teaserrepliker som ”Oh, it’s you. What do you want? Arrrgggghhhh [dödsstön]”, Felissa Roses (som spelar Angela) enorma, mörka ögon samt avslutande ansiktsuttryck, att filmen är så pass urflippad som den ändå är och, som sagt, ett antal riktigt innovativa dödsscener.

Final girl: Angela. Or is she?!

Historik/psykologi: Sleepaway Camp levererar en slutvändning som är så fullskiten med psykologiska förklaringsmodeller att den nära nog drattar på ändan. Filmen är också en av de, där vår final girl faktiskt är synonym med mördaren. Så två till priset av en, skulle man kunna säga. Jag skulle dock vilja påstå att Robert Hiltzik blivit lite väl entusiastisk i sitt manusskrivande och tryckt ihop två olika förklaringsmodeller som inte leker särskilt bra tillsammans.

Å ena sidan ska ”Angela” alltså ha blivit galen av att uppfostras som en flicka av sin prilliga faster när hen egentligen är en pojke. Å den andra verkar filmen också vilja antyda att det har betydelse att ”Angela” och broderns pappa befann sig i ett homosexuellt förhållande vid tiden för sin död och att syskonen (eventuellt?) såg honom och hans älskare ha sex. En enorm HBTQ-röra med andra ord där Hiltziks högsta prio sannolikt inte var konsekvens i vart han riktade sina anklagande pekfingrar.

Vapen: Toppbetyg till uppfinningsrikedom i det här avseendet måste jag säga! Skållning, dränkning, halshuggning, ilskna getingar. Kudos, Angela!

Killer-o-vision: Oh, yes! Ingen lägerslasher är komplett utan den.