Star Trek IV: The Voyage Home (1986)

Kirk och hans lilla gäng bereder sig på att återvända till jorden för att acceptera vad straff Federationen må anse rimligt för de brott som bland annat klingonerna kräver hämnd för (olovligt tillskansande av Enterprise, initiering av självförstörelsemekanism och dödande av en klingon-krigsherre). Men väl på plats upptäcker de att invånarna på Tellus har helt andra saker att oroa sig för.

En gigantisk sond hotar jorden med total destruktion om man inte lyckas kommunicera med den. Kruxet är bara att dess kommunikation tycks bygga på valsång samtidigt som valarna har varit utrotade i över 300 år. Men som tur är har ju Kirk & co. fått kläm på det här med tidsresor, så färden styrs raskt mot 1980-talet.

Där måste man inte bara hitta ett par knölvalar, utan också bygga om skeppet för att kunna härbärgera dem samt hitta något primitivt 1900-talsdrivmedel som kan ta dem tillbaka till sin egen nutid. Det första uppdraget visar sig förvånansvärt enkelt när Kirk och Spock med en gång hittar George och Gracie på ett valinstitut.

Inledningsvis är institutets vicedirektör Gillian (Catherine Hicks ger oss än en gång anledning att brista ut i ”Seeeeventh heaven…”) aningens misstänksam mot de underliga herrarna men hon är beredd att stå ut med en hel del för en chans att rädda sina älskade valar. De kommer nämligen snart att släppas fria och löper då stor risk att bli jagade av något av de många valfångsfartyg som patrullerar världens hav likt glupande ulvar.

För att vara helt ärlig, Star Trek IV var faktiskt riktigt underhållande. Ramhistorien som ska motivera tidsresan är förvisso enkel, på gränsen till ointressant (hur många livsfarliga sonder flyter omkring där ute i världsrymden egentligen och varför tycks de alltid sikta in sig på jorden?), men huvudplotten är å andra sidan krystad så det räcker.

Till skillnad från de tidigare tre filmerna är denna fjärde installation huvudsakligen humoristisk även om vi givetvis inte saknar det numera välbekanta elementet: Kampen Mot Klockan. Tokroligheterna uppstår i kulturkrockarna mellan framtidsresenärerna samt det ”primitiva och paranoida” 1980-talet.

Sällan särskilt överraskande förstås, men av någon anledning har jag inga problem att skratta riktigt gott när Spock föga framgångsrikt försöker sig på att svära eller Chekov med sin distinkt östeuropeiska brytning undrar hur han kan hitta närmaste amerikanska flottbas. Eller varför inte när Scotty sätter ned sin allt mer omfångsrika bak framför en liten Mac Classic och försöker kommunicera genom att ge verbala order genom musen?

Filmen spelar som synes på den allt ökande miljömedvetenheten men själv känner jag att man nog inte ska fundera allt för mycket på just den aspekten om man vill behålla minnet av Star Trek IV som en rätt underhållande film. Problemet blir nämligen att även om storyn fördömer valfångst och människans utrotande av biologisk mångfald kvarstår det faktum att valarna George och Gracie inte har något egenvärde. Vårt lilla gäng åker ju inte tillbaka i tiden för att rädda knölvalar, utan för att se till att knölvalarna räddar mänskligheten.

Sedan ska man kanske inte heller försöka fördjupa sig i exakt hur den utomjordiska sonden hänger ihop med den jordiska valpopulationen, för då börjar vi närma oss något som känns på gränsen till löjeväckande. Eller för den delen hur jordens ekosystem klarar av att få en försvarlig del av världshaven förångade.