Ön Cairnholm utanför Wales har 92 invånare. Plus två turister – Jake Portman och hans pappa Frank. Men far och son är knappast på någon nöjesresa. För en tid sedan dog Franks pappa och Jakes farfar, Abraham, och allt sedan dess har Jake drömt mardrömmar. Kanske inte så konstigt eftersom han hittade sin döde farfar minus ett par ögon och samtidigt såg ett tentakelförsett monster.

Trots att Jake med hjälp av psykiatrikern Dr. Golan lyckats rationalisera upplevelsen (vildhundar tog sig in i farfaderns hus, jagade ut honom i skogen och åt upp hans ögon) blir resan till Cairnholm ett försök att komma tillrätta med mardrömmarna. Bland sin farfars saker hittade Jake nämligen tecken som tydde på att Abraham varit i kontakt med någon på ön (ok, så logiken i att bota mardrömmar medelst information är kanske av 15-åringskaraktär, men vad fasen…)

Mot alla odds (eller ja, kanske inte ändå…) hittar Jake mycket riktigt ett helt gäng som kände hans farfar. Det visar sig att barnhemmet som Abraham bodde på inte var något vanligt barnhem, utan en plats för ”besynnerliga” barn. I allt väsentligt vanliga, jäkla mutanter om vi nu ska snacka X-Men-språk, alltså barn med särskilda krafter. Som att kunna manipulera luft, växter eller eld.

Alla de här barnen är också fortfarande barn eftersom de skyddas av Miss Alma Peregrine, vars särskilda kraft innebär att hon kan skapa en tidsloop. Så vid barnhemmet är det alltid den 3 september 1943. Och mot alla odds (nej, verkligen inte…) visar det sig att även Jake tillhör deras skara eftersom bara personer med besynnerliga krafter kan besöka tidsloopar.

Efter Dark Shadows var jag verkligen inte det minsta sugen på att återbesöka vare sig Tim Burton eller Eva Green när affischerna för Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children dök upp 2016. Regissörens filmografi har ju varit minst sagt skakig de senaste åren, möjligen ända sedan 2001 och den katastrofala Planet of the Apes.

Men bekantskapen med dessa besynnerliga visade sig faktiskt vara riktigt trivsam. Tim Burton må har förlorat den nästan John Waters-liknande vulgoestetiken eller -känslan från Edward Scissorhands, men annars tyckte jag att det fanns en hel del paralleller mellan de två Burton-produkterna. Regissören visar i denna chosen one-YA (en genre som aldrig någonsin kan bli för mättad, vad det verkar) att han inte helt mist handlaget med vare sig visuella element eller hur man berättar en historia, även om det hela är betydligt mer polerat än när det begav sig på 80- och 90-talen. För en gångs skull tycker jag att en chosen one-film lyckas förmedla den här härliga sagokänslan som genren kan ha när den är som bäst. I det fallet underlättas det hela självfallet av att Jake inte lever i ett dystopiskt framtidssamhälle.

Rent storymässigt går det inte att undvika både Harry Potter- och Percy Jackson-vibbar när vi presenteras för en parallell värld där de besynnerliga kan leva skyddade från oss vanliga, dödliga. Givetvis finns också ett hot i form av dumma besynnerliga. Men inom ramen för denna ”inspiration” tyckte jag att Miss Peregrine… lyckas ganska väl i sin balansakt. Lagom sorgligt utan att bli sentimentalt, lagom roligt utan att bli pajjigt samt lagom spännande och läskigt. Fina röjanden av olika besynnerliga förmågor och en hyfsad sensmoral: bättre att känna sig modig än att känna sig trygg. Från gång till annan väl cgi-tungt, men vad annat är att vänta i en sådan här film i dagens läge? Där Miss Peregrine… möjligen fumlar med bollen skulle vara i uppbyggnaden av en riktigt risig relation mellan Jake och Frank som sedan aldrig får någon riktig upplösning.

Till filmens fördel talar dock det faktum att jag har svårt att tycka illa om Asa Butterfield (som spelar Jake), nästan oavsett vad grabbhalvan än dyker upp i för produktioner. Och det kan behövas eftersom jag för mitt liv inte förstår varför Eva Green överhuvudtaget får några skådisjobb. Allvarlig talat, rollen som Miss Peregrine har lika gärna kunnat spelas av en piprökande skyltdocka. Förvisso en snygg piprökande skyltdocka, men ändå. Å andra sidan, eftersom det är Tim Burton det handlar om är jag väl i och för sig tacksam över att han inte klämde in frugan i den rollen istället.

Miss Peregrine… är faktiskt tillräckligt bra för att jag ska vara lite förvånad över att den fått så pass liten uppmärksamhet som den fått. Kanske det inte finns annat att göra än att vänta på en kultstatus?

Annonser