I Baltimore är det The Corny Collins Show som gäller på TV, ett sång- och dansprogram med ”the nicest kids in town”. Huvudnumret är perfekta Amber och Link, tjejen som alla tjejer  vill vara och killen alla tjejer vill ha. Tracy Turnblad och bästa kompisen Penny Pingleton tror länge, liksom alla andra ungdomar framför TV:n att showen är en ouppnåelig dröm, men på en skoldans uppmärksammas Tracys danstalanger och hon blir snart en av de mest populära deltagarna i programmet.

Ramverket i Hairspray känns tydligt igen från John Waters originalfilm med samma namn från 1988, men storyn har hunnit vara en Broadwaymusikal innan den nådde duken igen och detta är en filmatisering av samma musikal. Historien har byggts ut, vilket har raderat majoriteten av de mer ologiska vädningarna i originalet och dessutom förtydligat segregations- och tjockistemat (både för Tracy och mamma Edna).

Skådespelarna är också på en helt annan nivå än Waters undergroundcast. Rollen som Link befäste bara ytterligare Zack Efrons ”heart-throb”-status från High School Musical-filmerna och John Travolta, Michelle Pfeiffer, Christopher Walken och Queen Latifa gör alla bra ifrån sig. Invändningarna mot Travolta (att han inte hade någon plats i filmen eftersom man inom scientologin försöker ”bota” homosexualitet) har jag svårt att förstå för i så fall skulle han väl knappast ha ställt upp för att försöka fylla Divines grandiosa skor. Nykomlingen Nikki Blonsky är inget mindre än ett fynd och hon lyckas faktiskt vara en ännu mer tilltalande och sprudlande Tracy är Ricki Lake själv var.

Som musikal är Hairspray helt ok och musikmässigt är framförallt låten ”I Can Hear the Bells” otroligt charmig. Det är lysande technicolor och påminner i stämning litegrann om Frank Oz’s Little Shop of Horrors.

Ju mer jag tänker på det, desto svårare blir det att jämföra de två filmerna, desto mer olika blir de. Ja, den nya versionen är givetvis mer helgjuten men samtidigt saknar den något av den galna och lite småhysteriska fräschör som ofta finns i Waters filmer. Filmerna rör sig mot samma mål men vägen dit känns liksom mer förutsägbar i musikalen, vad Waters ska hitta på är man alltid betydligt mer osäker på. Musikalen klarar helt enkelt inte att ta sig till Waters nivå av camp, ersätter hans trashcharm med pastellcharm, men står bra på egna ben.