alt. titel: Pestens tid
Dags att ta sig an lite klassisk Stephen King! Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har tagit mig igenom den här tegelstenen (marginellt färre än It, gissar jag) och nu var det dags att testa den som ljudbok. Vid det här laget är historien och de enskilda personerna – Fran, Stu, Harold, Nadine, Larry, Glen och alla de andra – så välbekanta att de antagit känslan av bekvämt snuttefiltslyssnande som kan rulla i bakgrunden.
alt. titel: Legenden om ugglornas rike
Vad göra när det känns som om hela Chosen One-genren börjar gå lite på tomgång? Berättar samma historia igen men rollbesätter hela persongalleriet med ugglor och håller tummarna för att ingen ska se igenom tricket förstås.
Fortsätt läsa ”Legend of the Guardians: The Owls of Ga’Hoole (2010)”
Varför existerar King Arthur: Legend of the Sword? Tja, kära läsare, era gissningar är lika goda som mina… Fortsätt läsa ”King Arthur: Legend of the Sword (2017)”
Frågan är när världen kommer att få se en lika påkostad, konsekvent sammanhållen och genomtänkt trilogi som Peter Jacksons adaption av Tolkiens high fantasy-epos The Lord of the Rings.
Även om författaren själv kanske inte höll med om det är det fullt möjligt att se Tolkiens Lord of the Rings-trilogi som ett sätt att bearbeta andra världskrigets trauma, bland annat genom att i alla fall inledningsvis återkalla en förlorad men idyllisk värld. En ultrabrittisk sådan där hober är mildsinta, matglada och helst håller sig till sin egen bakgård.
Så var det dags för upplösningen på berättelsen om Bilbo Baggins. Inte ens Peter Jackson och New Line Cinema kunde med gemensamma krafter sprida ut historien från J.R.R. Tolkiens The Hobbit, or There and Back Again på mer än tre filmer. Och trots massiv uppbackning av dvärgar, alver, sjöfolk och orcer gissar jag att Bilbo vid det här laget känner sig som en ännu mindre smörklick utskrapad över en ännu större brödskiva än när han hade haft ringen i sin ägo i mer än 50 år.
Fortsätt läsa ”The Hobbit: The Battle of the Five Armies (2014)”
Vad är det som gör att man tittar på skräckfilm? Särskilt realistisk skräckfilm, om seriemördare och galningar? Skulle man fortsätta titta om man trodde att det var på riktigt? Kanske är det till och med så att man någonstans, långt inne i ett mörkt och avskilt rum i själen, önskar att det var på riktigt?
Clash of the Titans (som kanske något oväntat inte handlar om titaner överhuvudtaget) plockar upp den klassiska historien om hur Zeus-sonen Perseus med hjälp av Medusas förstenande blickar tar hand om ett gigantiskt havsmonster och räddar den sköna Andromeda på kuppen.
Egentligen är det här ett stordåd som Persues gjorde så där lite i förbifarten. Medusa hade ursprungligen dekapiterats eftersom den elake härskaren Polydektes ville röja Perseus ur vägen för att kunna spänna på hans mamma Danaë genom att ge den unge mannen ett omöjligt uppdrag. Men inget är omöjligt för gudason och genom råd och dåd från sina gudomliga släktingar låg till slut det eftertraktade huvudet i sin säck.
2000-talet bör rimligtvis gå till historien som filmfantasyns årtionde. Harry Potter och Frodo bröt ny väg 2001 med Harry Potter and the Philosopher’s Stone samt The Fellowship of the Ring. Hur det har gått med de serierna vet vi alla vide det här laget. Mer metafysisk fantasy gick inte riktigt lika bra – till dags dato finns bara The Golden Compass från Philip Pullmans Dark Materials-trilogi
Fråga mig inte hur det gick till, men plötsligt fick jag för mig att jag skulle försöka och bekanta mig med den tidiga fantasygenren. Men inte hur tidigt som helst, beroende på definition kan man naturligtvis hitta linjer ända tillbaka till de gamla grekerna och egentligen alla former av mytologi.
Nej, här blev det som i så många andra sammanhang sedan min upptäckt av den föredömliga källan Librivox begränsningar till vad som finns inläst från Public domain-överflödet.
Rörliga bilder och tryckta ord 