X2: Clash of the Titans (1981 och 2010)

Clash of the Titans (som kanske något oväntat inte handlar om titaner överhuvudtaget) plockar upp den klassiska historien om hur Zeus-sonen Perseus med hjälp av Medusas förstenande blickar tar hand om ett gigantiskt havsmonster och räddar den sköna Andromeda på kuppen.

Egentligen är det här ett stordåd som Persues gjorde så där lite i förbifarten. Medusa hade ursprungligen dekapiterats eftersom den elake härskaren Polydektes ville röja Perseus ur vägen för att kunna spänna på hans mamma Danaë genom att ge den unge mannen ett omöjligt uppdrag. Men inget är omöjligt för gudason och genom råd och dåd från sina gudomliga släktingar låg till slut det eftertraktade huvudet i sin säck.

Men filmerna har som sagt gjort räddandet av Andromeda till själva huvudsaken (heh…) och då måste Perseus hitta Medusa för att i akt och mening att förstena den förskräcklige Kraken, ett såvitt jag vet nytillskott till den grekiska mytologins pantheon.

Det är lika bra att ta minotauren vid hornen: ingen av upplagorna är någon höjdare. Originalet är historiemässigt rätt rörigt och även om vi får något slags gudomligt schackbräde som visuellt hjälpmedel blir det inte särskilt mycket tydligare. Samtidigt är vissa sekvenser alldeles för segdragna. Remaken har föga förvånande kickat upp tempot rejält, vilket å andra sidan får till följd att det hela känns som en åktur i badass-bergochdalbanan i temaparken The Big World of Titans.

Samtidigt har remaken också försökt att renodla mer djupgående frågeställningar. Perseus hatar gudar efter att Hades har dödat hans familj och värjer sig med näbbar och klor mot sin halvt gudomliga existens. Det här blir förstås både övertydligt och klumpigt med femtielva bedyranden om att allt han gör, ska han minsann göra som en Man. Detsamma gäller de försök till beskrivningar av religiösa fanatiker som i en grisblink är beredd att offra Andromeda för att rädda sitt eget skitiga skinn.

Både Harry Hamlin och Sam Worthington är stela och intetsägande som hjälten för dagen. Zeus porträtteras av Laurence Olivier respektive Liam Neeson och inte heller de tillför särskilt mycket till soppan. Olivier behöver dock bara bära upp en klassisk toga medan Neeson och hans medgudar av någon outgrundlig anledning styrts ut med blänkande rustningar. Originalskurken är ett odjur vid namn Calibos medan Clash of the Titans från 2010 tagit upp djävuls-Hades från Disneys Hercules. Ralph Fiennes ser mest ut att skämmas i den rollen.

Huvudpoängen i bägge filmerna är emellertid deras effekter. Clash of the Titans ’81 var ingen mindre än nestorn Ray Harryhausens sista film medan remaken istället vilar tungt på CGI-programmerarna. Harryhausens olika monster är charmiga, men det går inte att komma ifrån att man nog varit mer förlåtande mot charmen om filmen kommit 1961 istället för 20 år senare.

1981 kunde publiken nämligen jämföra ryckiga dockrörelser och uppenbara miniatyrer med filmer som Star Wars och Close Encounters… Det säger sig kanske självt att Harryhausen vid det laget i någon mening hade överlevt sig själv. Frågan är om filmskaparna insåg det och försökte rida lite på Star Wars-rockskörten – Perseus medhjälpare, en mekanisk uggla vid namn Bubo, får nämligen ge ifrån sig ljud som är till förvillelse lika en viss liten, rund robot that we all know and love.

Remakens effekter är snyggare rent visuellt men är samtidigt så generiska att det hela ser ut som en Transformers-film, fast med flygande kritter istället för robotar. Samtidigt går alla trasklädda fiskare omkring och ser ut som Monty Python’s ”It’s!”-man. Remakens mest uppenbara ”inspiration” kommer dock inte från banbrytande science fiction-filmer utan från banbrytande fantasy-filmer. Det utstrålar en mer än lovligt uppenbar Lord of the Rings-stämning från Perseus lilla sällskap som måste ta sig över stock och sten för att slutligen hitta fram till Mount Doo… Medusas tempel.

Nej, själv väntar jag fortfarande med spänning på den ultimata mytologifilmen. Eller varför inte en serie? När det gäller Herakles skulle man ju kunna klämma ur sig minst tolv delar – det går bra att skicka royalty för den superba idén när som helst, New Line Cinema.

Clash of the Titans (1981)

Clash of the Titans (2010)