You are currently browsing the tag archive for the ‘Hugo Weaving’ tag.

alt. titel: Legenden om ugglornas rike

Vad göra när det känns som om hela Chosen One-genren börjar gå lite på tomgång? Berättar samma historia igen men rollbesätter hela persongalleriet med ugglor och håller tummarna för att ingen ska se igenom tricket förstås.

Men bara för att vår huvudperson Soren nu råkar ha fjädrar, näbb, klor och två vingar är det väl ingen större tveksamhet om hur historien om den unge tornugglan kommer att utveckla sig? Särskilt som han är en drömmare som lever högt på legenderna om de mystiska ”guardians” som hans pappa berättar för honom och syskonen Kludd och Eglantine.

Förhållandet mellan Soren och brorsan Kludd är lite spänt och inte blir det bättre när de båda kidnappas av ett gäng mystiska ugglor som kallar sig för ”pure ones”. Kludd blir genast attraherad av budskapet att tornugglor tillhör en priviligierad och stark överklass, vars rättighet det är att tvinga lägre stående ugglearter att arbeta för dem. Soren visar däremot med en gång sitt stora hjärta och goda vilja genom att ställa sig på den lilla kaktusugglan Gylfies sida.

Soren och Gylfie lyckas dock fly sin fångenskap, träffa ett par kompisar samt, efter en heroisk flygtur över öppet hav, hitta och varna de mytiska guardians för vad pure ones-elakingarna har för sig. Men frågan är om inte guardians också har en eller två elakingar i sina led.

Nej, det är en no-brainer att se vart denna film (baserad på de tre första (av 24 stycken!) böckerna av Kathryn Lasky i serien Guardians of Ga’Hoole) är på väg. Inte heller är det särskilt svårt att se så pass tunga influenser från särskilt Lord of the Rings och Star Wars att man närmast kan börja kalla det för stöld. Vad sägs om den onde ledaren Metal Beak som är klädd i en metallmask? Eller det faktum att Soren, när det kniper, ”hör” sin hjälte och mentor Ezylryb: ”Use your gizzard, boy! Fly inside.” Och vad sägs om den avslutande ceremoniscenen där filmen nästintill tagit samma scen från A New Hope och bara bytt ut Luke, Han och de andra mot Soren & Co?

Nå, nu är ju i och för sig både bokserien och filmen riktade till barn och ungdomar som kanske inte har hunnit se de här filmerna ännu och då funkar Legend… säkert alldeles utmärkt. Det är förstås också svårt att avgöra hur mycket av de här influenserna som kommer från författaren Lasky och hur mycket av dem som kommer från filmteamet och regissören Zack Snyder.

Legend… är filmen som väl får ses som ett slags mellanspel för den gode Snyder, inklämd som den är mellan den hyllade Watchmen och den kapitalt o-hyllade Sucker Punch. Här får man väl säga att Snyder utfört sitt uppdrag, vare sig mer eller mindre. Legend… bygger inte på något särskilt utmanande historia men är föga förvånande grymt snygg. Varenda fjäder och dun sitter där det ska och fladdrar övertygande i fartvinden. Däremot ska sägas att filmen inte uppnår samma grad av realism som Djungelboken (den standard som alla mina djurfilmer numera mäts mot) men det är ju svårt i en helanimerad rulle.

Röstcastingen är imponerande på pappret men gör tyvärr inte att filmen kan lyftas från sin grunda historia och enkla karaktärsskisser. Samtidigt ska erkännas att den hade kunnat bli avsevärt sämre om man inte valt att lägga lite kosing på namn som Jim Sturgess, David Wenham, Helen Mirren, Geoffrey Rush, Joel Edgerton, Hugo Weaving, Miriam Margolyes, Sam Neill och Abbie Cornish.

Sedan är det väl bara att luta sig tillbaka och vänta eftersom Legend… avslutas med en saftig och imponerande icke-subtil cliffhanger. Samtidigt har jag en känsla av att filmen inte alls drog in lika mycket pengar som bolagen hade förväntat sig (80 investerade miljoner gav bara 55 tillbaka i USA) vilket kanske sätter P för kommande projekt på bio. Däremot kan man ju alltid spotta ur sig undermåliga uppföljare på skiva eller streaming.

Annonser

Frågan är när världen kommer att få se en lika påkostad, konsekvent sammanhållen och genomtänkt trilogi som Peter Jacksons adaption av Tolkiens high fantasy-epos The Lord of the Rings.

Läs hela inlägget här »

The DressmakerFör oss som bekantade oss med australiensisk film på 90-talet kan vissa scener i The Dressmaker kännas märkligt välbekanta – Hugo Weaving i ett ödsligt och ökenliknande landskap iförd klänning och fjäderboa. Men istället för tre HBTQ-personer i en buss designar The Dressmaker här en historia om Tilly Dunnage som på 1950-talet återvänder till Dungatar, den lilla staden som kastade ut henne när hon som flicka anklagades för att ha dödat en jämnårig pojke.

Läs hela inlägget här »

Ganska jämnt år, detta 2005, kan jag känna. Inte särskilt många jättehittar men ett par pålitliga arbetshästar och en rad bubblare som (nästan) lika gärna hade kunna hamna på listans nedre halva. Men nu gjorde de ju inte det.. Enjoy! Läs hela inlägget här »

Varje gång jag hör ”I Will Survive” börjar jag le, stort och fånigt. Det har absolut inget att göra med Gloria Gaynor eller textens positiva budskap om liv bortom tvåsamheten. Jag ler för att jag kommer att tänka på Priscilla, öknens drottning.

Priscilla är en rosa buss (inköpt från tre svenskar vid namn Lars, Lars och Lars) som körs tvärs över Australien av Mitzi Del Bra, Bernadette Bassenger och Felicia Jollygoodfellow. Eller, om man så vill, Anthony, Ralph och Adam. De ska ta sin bejublade drag queen-show från ett pulserande Sydney till det mer rurala Alice Springs men som vanligt är det inte slutdestinationen som är målet, det är själva resan. De hinner dansa med aboriginer, supa lokalbefolkningar under bordet, se det berömda ping-pong-tricket och avslöja både den ena och den andra hemligheten för varandra.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Cold Moon
Stephen King, Blaze
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg