alt. titel: Pestens tid

Dags att ta sig an lite klassisk Stephen King! Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har tagit mig igenom den här tegelstenen (marginellt färre än It, gissar jag) och nu var det dags att testa den som ljudbok. Vid det här laget är historien och de enskilda personerna – Fran, Stu, Harold, Nadine, Larry, Glen och alla de andra – så välbekanta att de antagit känslan av bekvämt snuttefiltslyssnande som kan rulla i bakgrunden.

King har själv liknat romanen vid Lord of the Rings men jag vet inte om jag tycker att det är en så välfunnen analogi. Vi har förvisso långa vandringar genom öde landskap och en slags Sauron i den evige skurken Randall Flagg. Möjligen också en motsättning mellan vetenskap och teknik å ena sidan samt förtröstan och tro å den andra.

Men jag uppfattar det som att King, genom sin episkt svepande berättelse i ett post-apokalyptiskt USA, framförallt velat vrida och vända på stora frågor om politik, rättvisa, mänsklighet och moral. Vad är det som utgör grunden för ett samhälle och hur långt är man beredd att gå för att skydda det?

Och visst är King bra på att skriva så att jag hela tiden är intresserad av sociologiläraren Glen Batemans utläggningar eller den rejäle, pragmatiske och ädelmodige hjälten (finns det några andra King-hjältar?) Stu Redmans funderingar. Även de få prominenta kvinnorna (främst Fran Goldsmith och Nadine Cross) får en hel del utrymme för sina tankar, men det är kanske talande att de sällan får gå utöver den rent personliga sfären och relationerna? I det avseendet påminner Frannies ambivalens om Harold Lauders – King har försökt göra henne till en självständig och kraftfull kvinna samtidigt som hennes viktigaste roll blir den som Gravid och föremål för korrumperande Manlig Lust.

Det skulle vara intressant att se om King skulle skriva en annorlunda The Stand idag, rent genusmässigt. Eller, för den delen, rasmässigt (jo, The Stand ÄR präglad i mallen vit heteroman). Hell, med tanke på Kings starka dagspolitiska ställningstaganden skulle det vara intressant att se hur en The Stand anno 2019 överhuvudtaget skulle utveckla sig. Risken är förstås att romanen skulle bli fullkomligt oläsbar eftersom King nu sannolikt skulle ha en mer fokuserad och driven politisk agenda. Det skulle kunna bli mindre av roman och mer av pamflett och fyrbåk.

Men i den bok som King nu en gång skrev känns flera typiska teman igen. Den konturlösa övernaturligheten i någon slags Förste Rörare som ibland har makt, kraft och vilja att påverka eller inspirera romanfigurernas liv och ibland lämnar dem vind för våg. Förmågan hos samhällets utsatta (den mentalt handikappade Tom Cullen och Barnet Joe/Leo) att stå i någon slags närmare kontakt med det övernaturliga.

Den enkla dualismen i det Onda mot det Goda, där bägge krafterna ibland får vara det där övernaturliga och ibland bara vanlig jävla mänsklighet, då inte sällan härbärgerad i en och samma individ (lex Harold Emery Lauder). Hur det Onda ofta är så mycket starkare eftersom det är så mycket enklare. Den successiva uppbyggnaden när pandemin Captain Trips sakta men med obeveklig säkerhet slår ut hela den nordamerikanska kontinenten, som också är romanens bästa del. Det myllrande persongalleriet som både är klangfullt överdimensionerad och samtidigt skulle kunna vara vem som helst av oss läsare.

Där The Stand skiljer sig från, säg It, är att King inte bara i kärleksfull detalj beskriver kampen mellan både det övernaturligt och det mänskliga Onda och Goda utan också röjer scenen för denna omvälvande envig. Captain Trips är förvisso en artificiell sjukdom, men i grund och botten en flunsa om än ovanligt potent. Pandemin är ett biologiskt faktum som ger författaren möjlighet att både låta sina enskilda rollfigurer tampas med maktlöshet, sorg och ilska och beskriva dess vardagstragiska konsekvenser, som när immuna spädbarn svälter ihjäl eftersom det inte finns några vuxna kvar som kan ta hand om dem. Att King lyckas behålla fokus på sina enskilda rollfigurer OCH ett vidlyftigt men tydligt övergripande perspektiv är inget mindre än remarkabelt.

The Stand är så långt ifrån pang-på-rödbetan man rimligtvis kan komma, åtminstone när det gäller Stephen King. Särskilt om man dessutom tar sig an den längre versionen som gavs ut 1991 och inkluderade bortredigerat material från originalet. Ändå tjusas jag fortfarande av alla dessa berättelse och händelser som egentligen inte har något betydelse för själva grundhistorien men som ger mig en inblick i Kings personer och världsbygge.