Protofantasy (1872-1922)

Fråga mig inte hur det gick till, men plötsligt fick jag för mig att jag skulle försöka och bekanta mig med den tidiga fantasygenren. Men inte hur tidigt som helst, beroende på definition kan man naturligtvis hitta linjer ända tillbaka till de gamla grekerna och egentligen alla former av mytologi.

Nej, här blev det som i så många andra sammanhang sedan min upptäckt av den föredömliga källan Librivox begränsningar till vad som finns inläst från Public domain-överflödet.

Till min hjälp tog jag också den av nestorn Lin(wood) Vrooman Carter redigerade ”Ballantine Adult Fantasy series” (nej, inte ”adult”, riktiga vuxna). Vilka av seriens författare kunde jag hitta igen i Librivox gömmor? Som av en slump visade det sig dessutom att jag i de egna bokhyllorna hade seriens nummer sju, antologin The Young Magicians (utgiven 1969), i min ägo. Ett lyckosamt antikvariatsfynd gissar jag.

I den finns många av de nedanstående författarna med (och inget i antologin fick mig att ändra åsikt om deras författarkvaliteter ska kanske tilläggas), tillsammans med exempelvis Robert E. Howard, Henry Kuttner och gamla bekantingar som Tolkien, Lewis och Lovecraft. Det nästan roligaste med antologin är dock förordet, där LOTR omnämns som det allra senaste av vad fantasygenren kan frambringa.

Serien ”Ballantine Adult Fantasy” innehåller alltså flera av de författare från 1800- och det tidiga 1900-talet som kan anses ha inspirerat numera sannolikt betydligt mer välkända författare som Tolkien, C.S. Lewis och Mervyn Peake (vid sidan av exempelvis Kalevala eller den nordiska asa-mytologin).

Ska vi försöka ta det i någorlunda kronologisk ordning (en ordning lika god som någon) kommer vi först till den skotske sagofarbrorn och Rasputin-lookaliken George MacDonald. En av hans mest kända berättelser är The Princess and the Goblin från 1872, en charmig liten saga om prinsessan Irene, den företagsamme gruvarbetarsonen Curdie Peterson och det ränksmidande som förekommer bland svartalferna (goblins). Men även om stämning och språk lutar åt en klassisk saga, är innehållet lite för riktningslöst för min smak och det är inte utan att MacDonald då och då snarare snuddar vid absurdism à la Lewis Carroll. Jag tycker att man i MacDonalds sagor kan se kopplingar till fantastikförfattare som Edith Nesbit mer än renodlad episk fantasy av Tolkien-snitt. Möjligen också till Mervyn Peakes särpräglade Gormenghast-trilogi.

Då blir det lite annorlunda i MacDonalds vuxnare Lilith från 1895, där Mr. Vane följer en korpman genom en spegel in i en annan värld där han träffar på både jättar, småfolk och den sköna Lilith (ja, hon är faktiskt Adams fru i MacDonalds version). Även här är det ibland svårt att följa någon tydlig riktning i berättelsen, men till skillnad från MacDonalds sagor skapas ändå nu och då en riktigt fin atmosfär i Lilith och jag kunde till min förtjusning återfinna en tydlig hänvisning till det horribla i ett ständigt övervakande ”lidless eye”. Hej, proto-Sauron…

Härnäst kommer vi till Frank Stockton och sagosamlingen The Bee-Man of Orn från 1887 och i likhet med MacDonalds sagor är kopplingen till Edith Nesbit mycket tydlig. Vi har precis samma lekfullhet med det traditionella sagomediet där författaren också blandar traditionella sagoföreteelser med mer moderna element för att skapa en skön kontrast. Ibland blir det kanske lite väl pekpinneartat, som i fallet med hur den bestämde gripen lär befolkningen att klara sig själva istället för att alltid förlita sig på den unge kantorn. Men samtidigt finns underbara påhitt i form av en drottning som dömer alla sina undersåtar till fängelse om de inte vill besöka hennes dödstrista museum eller en kung som vill ge sig ut på äventyr men samtidigt måste ha kontakt med sitt kungarike. Lösning: en mänsklig kedja av hovmän som på lagomt skrikavstånd mellan varandra får utgöra kommunikationslänk. Många skrikande hovmän blir det…

William Morris är sannolikt mer känd för sina insatser inom konst och design än fantasylitteraturen och frågar du mig är det fullt berättigat. Det är ju knappast någon hemlighet att den gode Morris var obönhörligt fascinerad av medeltid och renässans, något som även färgade av sig i hans skriverier.

The Wood Beyond the World från 1894 och The Well at the World’s End 1896 var en ren plåga att ta sig igenom, allt är extremt stelt och extremt trist. Inte med bästa vilja i världen kan jag ens komma ihåg riktigt vad som hände Golden Walter och Ralph of Upmeads, mer än att de var ädla, träffade väna möer alternativt manipulerande trollkonor och sannolikt slogs lite också i sitt sökande efter skogen och brunnen.

Språkmässigt kör Morris hårt på gammalengelska, böckerna är fullsmockade med ord som ”forsooth” och ”spake” vilket inte gör dem mer lättillgängliga. De är helt enkelt uppdaterade högmedeltida ballader om ridderliga quests, fast tyvärr inte tillräckligt uppdaterade eller intresseväckande. Det enda positiva skulle möjligtvis ligga i att det för mig i alla fall framstod tydligt varifrån C.S. Lewis hämtat en del av sina influenser, Morris introducerar bland annat en ”King Peter”.

Näste man till rakning blev Edward John Moreton Drax Plunkett, 18:e baron av Dunsany, en irländare som utförde sin omfattande produktion under författarnamnet Lord Dunsany. Jag tog mig an hans samlingar Time and the Gods från 1906 och Fifty-One Tales från 1915.

De är inte på långt när lika trista som Morris (det är det faktiskt inte så mycket som är) men de är nog heller inga böcker jag kommer att återvända till gång efter annan. Två saker är värt att notera i ett fantastikhistoriskt perpektiv. Dunsany är bra på att antropomorfisera abstrakta eller icke-mänskliga begrepp och företeelser som tid, jordbävningar, farsot eller torka. Särskilt hans beskrivning av ”svält” som en glupande ulv ringde högt och rent i C.S. Lewis-klockan eftersom exakt samma figur finns med i Prince Caspian: The Return to Narnia.

Det andra är konceptet handlar om glömda och sovande gudar med underliga namn, vilka dväljs i gamla söndervittrande marmorstäder. Även Dunsanys språk när han skapar en olustig stämning bland sina inte alltid maktlösa guddomar viftar frenetiskt med Howard Phillips-flaggan.

Slutligen har vi Eric Rücker Eddison och hans The Worm Ouroboros från 1922. ”Alla” framhåller att betydelsen av denna bok för fanatsygenren knappats kan underskattas, men det gör den tyvärr inte mycket roligare. Ett stort problem är att Eddison valt att köra samma ålderdomliga språkspår som William Morris och det måste vara något med upprepad användning av ord som ”aforetimes” som gör att jag bara stänger av. Jag började om med The Worm Ouroboros tre gånger för att se om jag kunde hänga med i vad som egentligen hände mellan Demonland, Witchland, Impland, Goblinland och Pixyland men till ingen som helst nytta.

Det jag kunde ta till mig är emellertid att trots att Eddison gått på Morris stil språkligt, gör själva historien att man utan några större problem kan se The Worm Ouroboros som en brygga mellan den äldre fantasytraditionen och Tolkiens svepande epik. Det är högfantasy, bara en rätt trist sådan. Det hela lättas dock en liten smula upp av att även Eddison var influerad av nordisk mytologi och att man kan nicka igenkännande åt begrepp som ”Middle-Earth”.

Det här blev ett litet äventyr som kanske gav mer i fråga om upplysning än njutbara läsupplevelser. Särskilt Morris och Eddison hade jag gärna velat kunna läsa med en kurs i fantasyhistoria i ryggen, möjligen hade de blivit lite roligare då. Hmmm, man kanske skulle se vad antagning.se har att erbjuda i form av distanskurser?

På Librivox finns många böckerna riktigt bra inlästa, men ett par av dem är tyvärr kompilat från olika inläsare av högst varierande kvalitet:

The Princess and the Goblin (1872)

Lilith (1895)

The Bee-Man of Orn (1887)

The Wood Beyond the World (1894)

The Well at the World’s End (1896)

Time and the Gods (1906)

Fifty-One Tales (1915)

The Worm Ouroboros (1922)

Annons