Musikalvecka: On the Avenue (1937)

Sång- och dansmannen Gary Blake gör pangsuccé på Broadway med revyn “On the Avenue”. Särskilt uppskattat är numret ”A quiet evening at home with the richest girl in the world” som driver med rikingarna Caraways. Några som inte skrattar är dock kommendör och Mimi (far och dotter) Caraway samt Mimis fästman, upptäcktsresanden Frederick Sims. De stormar ut mitt under föreställningen och medan pappa Caraway gormar om att han minsann ska stämma skiten ur både teater och producent smiter Mimi in vid sceningången för att ge mr. Blake en välplacerad örfil eller två.

Fantastic Mr. Fox (2009)

alt. titel: Den fantastiska räven

Det finns ett par regissörer som jag oerhört sällan kommer överens med men som jag ändå ständigt känner att gnagande krav från. Antingen för att jag känner att jag borde gilla dem (”alla” andra gör ju det) eller för att deras filmer ofta låter mycket mer spännande än vad de i slutänden visar sig vara. En man som Jim Jarmusch har jag inga problem med att avfärda men hur är det med Terrence Malick och Paul Thomas Anderson? Eller, som i det här fallet, Wes Anderson?

Joy in heart more desirable than bullet

Lilla Svedala har ändå haft sin beskärda del av medborgare eller före detta medborgare i det stora filmlandet i väster. För ett tema om ”Svenskar i Hollywood” finns en hel del att välja mellan. Ska man ta Alien-Noomi, Beorn-Micke, M:I-skurk-Micke, astronaut-Peter, Ming-Max eller robot-Alicia? Kan man verkligen strunta i de kanske två största av dem alla – Greta och Ingrid? Särskild Ingrid är förstås aktuell just nu.

Musikalvecka: Dr Dolittle (1967)

Även om författaren själv kanske inte höll med om det är det fullt möjligt att se Tolkiens Lord of the Rings-trilogi som ett sätt att bearbeta andra världskrigets trauma, bland annat genom att i alla fall inledningsvis återkalla en förlorad men idyllisk värld. En ultrabrittisk sådan där hober är mildsinta, matglada och helst håller sig till sin egen bakgård.

In Old Chicago (1937)

Patrick O’Leary kappkör med framtiden, vilket ska visa sig ödesdigert. Eller för att formulera det på ett annat sätt: den överdrivet optimistiske och genomirländske Patrick försöker till sina söners stora förtjusning få vagnshästarna att springa ifatt ett framrusande tåg. Bröderna Bob, Dion och Jack skrattar inte fullt lika förtjust när faderns tilltag gör att han kraschar vagnen och själv dör.

Tur då att hustru och moder Molly har skinn på näsan och råg i ryggen. Nyss ankommen till Chicago försörjer hon sin decimerade familj som tvätterska. Åren går, Jack utbildar sig till advokat medan Dion är tjenis med Chicagos skummare element. Bob är fullt nöjd med att hjälpa modern med tvättandet samt uppvakta tjänsteflickan Gretchen.

The Dark Lurking (2010)

alt. titel: Alien Undead, Alien Vs Zombies

Någonstans finns det säkert en klurig matematiker som kan ta fram en ekvation vilken en gång för alla skulle bevisa att för varje alternativ titel en film dras med (i synnerhet om det är en skräckfilm) så försämras kvaliteten exponentiellt. Eller något i den stilen.

Ja, herregud, vad ska man säga? Jag kan ta flera olika titlar på en och samma film om de sammantaget visar på en produktion som inte tar sig självt på allt för stort allvar, till exempel Flight of the Living Dead, aka Plane Dead, aka Outbreak on a Plane.

X3: Laugh It Up, Fuzzball: The Family Guy Trilogy (2007-2010)

Om man inte alltid själv kan få nya och fräscha idéer och tycker att det känns lite unket att bara stjäla rakt av, finns ju alltid parodier. Och vad passar väl bättre för parodier än en serie som nästan byggt hela sitt rykte på nickningar som ibland gränsar till Parkinson-spasmer till framförallt amerikansk populärkultur? Nej, inte The Simpsons, utan en annan animerad serie som i vissa avseenden nästan kan ses som en (något mer grovkornig för att uttrycka det milt) hommage till The Simpsons: Family Guy.