2000-talet bör rimligtvis gå till historien som filmfantasyns årtionde. Harry Potter och Frodo bröt ny väg 2001 med Harry Potter and the Philosopher’s Stone samt The Fellowship of the Ring. Hur det har gått med de serierna vet vi alla vide det här laget. Mer metafysisk fantasy gick inte riktigt lika bra – till dags dato finns bara The Golden Compass från Philip Pullmans Dark Materials-trilogi

The LionMen jämsides med J.R.R. Tolkien och Middle-earth har vi också C.S. Lewis och Narnia, vars första del, The Lion, the Witch and the Wardrobe publicerades fyra år före Tolkien. Det var väl oundvikligt att man trots flera tidigare adaptioner (själv minns jag särskilt den från slutet av 80-talet) också skulle ge sig på denna fantasyföregångare.

Till skillnad från Tolkien, som hela tiden befann sig i Middle-earth och som frankt konstaterade att hans böcker alla handlade om döden, skapade Lewis Narnia som en parallell värld. I likhet med Alice i Underlandet fanns det alltid olika vägar och portaler mellan vår egen (eller snarare Lewis) verklighet och det magiska landet. Visst finns det död även i Narnia, men åtminstone i vuxen ålder har jag fått allt svårare att inte se berättelserna som kristna allegorier

En annan skillnad mellan Tolkien och Lewis, vilken också tydligt går igen i de olika filmserierna, är att Lewis hjältar, eller i alla fall protagonister, alla är barn och ungdomar. Om The Hobbit i Jacksons version blev sagofantasy, är Narnia-filmerna sagofantasy upphöjt till tio.

Alla tre filmer som hittills producerats (näst på tur sägs The Magician’s Nephew stå) följer syskonen Pevensie och deras äventyr i Narnia. I The Voyage of the Dawn Treader får de yngsta, Lucy och Edmund, också sällskap av sin gnällige kusin Eustace.

Att det tycks finnas viss tveksamhet huruvida serien kommer att få en fortsättning eller inte känns inte särdeles konstigt när man ser alla tre filmerna tillsammans. Tyvärr klarar varken Prince Caspian eller The Voyage… av att återupprepa konstycket The Lion

För egen del tycker jag att Andrew Adamson skapade en underbar sagofilm (scenerna från det att Lucy ser garderoben för första gången till dess hon är tillbaka i samma rum är nästan oöverträffade i stämning) i sitt första försök, vilket möjligen i likhet med The Fellowship… kan hänga ihop med att det finns en förlaga som är förhållandevis väl sammanhållen. Både Prince Caspian och The Voyage… är som böcker betraktade bra, men använder bägge berättartekniker som blir svåra att överföra till film.

Prince CaspianTyvärr har det inneburit att manusförfattarna (Christopher Markus och Stephen McFeely har varit inblandade i alla tre produktionerna) varit tvungna att gör både större och mindre förändringar, en del lyckade och en del avgjort mindre lyckade. I Prince Caspian känns narnianernas snabba beslut att hjälpa Caspian till hans rättmätiga tron mindre övertygande, medan hans och Peter Pevensies alfahannekamp skapar både spänning och trovärdighet.

The Voyage… blir i det avseendet betydligt mer problematisk, jag kan inte förlika mig med förgörandet av denna otydliga men allomfattande ondska som av totalt okänd anledning är på väg att ta över de narnianska haven. Vad gör egentligen den illasinnade gröna dimman med sina offer när de väl försvunnit med båt och allt? Och sammanläggandet av sju avgörande svärd doftar lite för mycket av Tolkien och olika antal avgörande ringar. Inte minst är detta förvånande eftersom jag skulle innan dessa filmer skulle ha hållit The Voyage… regissör Michael Apted som en betydligt bättre (eller i alla fall mer erfaren) sådan än Andrew Adamson.

Filmerna tycks också ta till enklare och enklare knep för att fånga sin publik, vilket naturligtvis gör dem mindre och mindre intressanta. Kärlekshistorien med förstulna ögonkast mellan Susan och Caspian blir i Prince Caspian nästintill obegriplig i sin meningslöshet och jag hamnar på klökningsgärsgården av den unge kentauren som inte riktigt orkar hålla upp sitt svärd.

I The Voyage… är närvaron av Eustace en lika uppenbar som irriterande anledning till en massa comic relief medan närvaron av de extra passagerarna som letar efter sin försvunna familjemedlem är ännu mer meningslös än kärlekshistorien i filmen innan. Det sätt varpå alla våra huvudpersoner prövas av den ondskefulla dimman ger upphov till även de rätt illamåendeframkallande moraliska lektioner. Dessutom känns det lite tröttsamt att man inledningsvis låter Edmund ge uttryck för exakt samma känslor som Peter i Prince Caspian – ”Jag som en gång var kung får nu inte ens…” och yada, yada, yada.

Dawn TreaderUtrymmet för bra skådespelarprestationer tycks också minska allt eftersom. Alla fyra huvudpersonerna (William Moseley, Anna Popplewell, Skandar Keynes och Georgie Henley) gör mycket bra ifrån sig i The Lion…, där särskilt Georgie Henleys gladkäcka attityd är oemotståndlig. De blir för all del inte sämre i kommande filmer men tycks då inte ha lika mycket att arbeta med.

I den första filmen kan man också njuta av Tilda Swinton som gör en fullkomligt magnifik häxa. I Prince Caspian är det istället Peter Dinklages Trumpkin man fäster sig vid, en skådespelare som ytterligare fått visa sina kvaliteter som Tyrion Lannister. I The Voyage… finns det tyvärr ingen särskild att fästa sig vid, Will Poulter gör så gott han kan men karaktären Eustace står som sagt i vägen för några större hyllningar. Till och med Aslan själv tycks anta allt mindre fysisk dräkt och känns bara mer och mer CGI:ad allt eftersom filmerna fortskrider när det väl rimligtvis borde vara tvärtom?

Nej, klarar man inte av att bryta den här trista spiralen ser jag hellre att The Magician’s Nephew aldrig blir verklighet. Lewis fantastiska bokserie är värd ett bättre öde än så.

The Lion, the Witch and the Wardrobe (2005)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Prince Caspian (2008)

star_full 2star_full 2star_full 2

The Voyage of the Dawn Treader (2010)

star_full 2star_half_full

Annonser