You are currently browsing the tag archive for the ‘Fellowship of the Ring’ tag.

Frågan är när världen kommer att få se en lika påkostad, konsekvent sammanhållen och genomtänkt trilogi som Peter Jacksons adaption av Tolkiens high fantasy-epos The Lord of the Rings.

Läs hela inlägget här »

Ett år som givetvis kommer att bli hågkommet i historiens annaler såsom året när jag (nästan) gav ut en bok. Den har ett ISBN-nummer i alla fall…

Ett något större intresse röner nog det faktum att Sven-Göran ”Svennis” Eriksson blir förbundskapten för det engelska fotbollslandslaget. Det numera oumbärliga Wikipedia lanseras öppet.

Läs hela inlägget här »

Battle of the Five armiesSå var det dags för upplösningen på berättelsen om Bilbo Baggins. Inte ens Peter Jackson och New Line Cinema kunde med gemensamma krafter sprida ut historien från J.R.R. Tolkiens The Hobbit, or There and Back Again på mer än tre filmer. Och trots massiv uppbackning av dvärgar, alver, sjöfolk och orcer gissar jag att Bilbo vid det här laget känner sig som en ännu mindre smörklick utskrapad över en ännu större brödskiva än när han hade haft ringen i sin ägo i mer än 50 år.

Läs hela inlägget här »

2000-talet bör rimligtvis gå till historien som filmfantasyns årtionde. Harry Potter och Frodo bröt ny väg 2001 med Harry Potter and the Philosopher’s Stone samt The Fellowship of the Ring. Hur det har gått med de serierna vet vi alla vide det här laget. Mer metafysisk fantasy gick inte riktigt lika bra – till dags dato finns bara The Golden Compass från Philip Pullmans Dark Materials-trilogi

The Lion Läs hela inlägget här »

Det börjar dra ihop sig till premiär av Catching Fire och vore det inte för en tidig jobbresa vete tusan om jag inte hade hoppat på The Hunger Games Night. Först första filmen och så vid midnatt premiären. Popcorn och cola på det. What’s not to like?

***

The Hunger GamesKnepet är inte att ta sig makt, det är att behålla den. Så hur ser en segrare till att de besegrade fortsätter att vara just det? I samfundet Panem (vilket tycks vara ett post-krigshärjat USA) har The Capitol (Huvudstaden) inte bara nöjt sig med att se till att ha tummen i ögat på de tidigare upproriska Distrikten (13 till antalet) genom att distribuera sina egna väktare som upprätthåller lag och ordning. Inte bara kräva att förlorarna ska bistå vinnaren med både råvaror och raffinerade produkter för att möjliggöra ett bekymmersfritt lyxliv.

Läs hela inlägget här »

The Hobbit

Dan före dopparedan bjöd detta år inte bara på skinkgriljering och julpyntande, utan också på ett biobesök. Oavsett vad jag läst, hört och själv förväntade mig av The Hobbit sög det i biotarmen och det kändes som om detta var en film som helst skulle avnjutas på bio.

Och precis som i fallet med Rise of the Guardians är jag glad att The Hobbit blev en biofilm (men i vanlig, hederlig 2D). Med lite tjuvläsning i bagaget var jag dessutom hyfsat förberedd på vad som väntade. Nej, The Hobbit skulle inte bli en ny LOTR. I det hade jag förstås också hjälp av en tillräckligt god hågkomst av boken, vilken jag upplever som inte riktigt lika nyanserad som trilogin. Det är mer av en barnbok, mer åt Narnia-hållet, helt enkelt.

Läs hela inlägget här »

Verkligheten är inte alltid som man vill ha den. Rätt sällan är den det, faktiskt. Inte minst är det väl en anledning till att vi gillar att se på film. Ett par timmars eskapism till något som är bättre eller åtminstone annorlunda jämfört med det man sitter i för tillfället. Kanske tillhör du typen som gillar misär-film för att kunna trösta dig med att ”jaja, jag behöver i alla fall inte leta efter min pappa i en crack-fabrik”?

Det man kanske inte alltid tänker på är att för dem som tillhandahåller eskapismen är det ju den som är verkligheten. Man vill gärna tänka på filmproduktion, särskilt filminspelningar, som en del av den där filmmagin. En verklighet som på något sätt ändå skulle vara lite mer rosenskimrande än vår vanliga. Men det är bara att acceptera faktum – en filmskapares verklighet är sällan mer glamorös än den som vi vanliga dödliga måste handskas med. Läs hela inlägget här »

Av någon anledning verkar jag få slut på minnesvärda filmupplevelser allt eftersom 2000-talet fortskrider, utan samlar mest på mig minnesvärda filmer.

***

2000
Runt 2000 slutar jag att recensera filmer och eftersom Filmstudion i Umeå redan har lagt ned, sjunker antalet filmer per vecka radikalt. Med ett par stycken hinner jag fortfarande klämma in.

Lukas Moodysson följer upp succén Fucking Åmål med charmglada Tillsammans som om möjligt är ännu bättre. Christopher Guest återkommer också, efter en mindre omväg, till mockumentärgenren med vansinnigt roliga Best in Show. I alla fall vansinnigt rolig om man någon gång i sitt liv varit på en hundutställning. Läs hela inlägget här »

För tio dagar sedan firade USA sin fourth, den här gången är det Frankrikes tur att hedra en blodig stormning. Så varför inte dagen till ära inte bara skriva om Fransk film, utan en fransk film som faktiskt har en liten, men dock, koppling till Revolutionen?

***

alt. titel: Vargarnas pakt, Brotherhood of the Wolf

Naturalhistorikern Grégoire de Fronsac kommer på 1760-talet till syd-centrala Frankrike för att hjälpa till att fånga ett våldsamt odjur som terroriserat regionen allt för länge. Lokalbefolkningen är hysterisk, prästerskapet dånar från predikstolen om Guds hämnd och den lokala aristokratin är frustrerad. Inte minst på den inkompetente, av kungen utsände, jägaren och hans anhang som har i uppgift att döda besten. Vad betalar de egentligen skatt för?! (Ja, de är verkligen fransmän och inte redneck-amerikaner).

Läs hela inlägget här »

Ja, nu var ju inte meningen att jag skulle försöka sammanfatta allt Jackson har gjort fram till dags dato utan bara summera intrycket av hans första sex långfilmer. Själv tycker jag nog att man utifrån den portfolion aldrig någonsin hade kunnat förvänta sig något så magnifikt som LOTR nu ändå blev. Alla filmerna är underhållande (med ett litet undantag för Meet the Feebles) och varierar från charmiga (Bad Taste) till fantastiskt bra (Heavenly Creatures) men som sagt, den prestation som presenterades med start fem år efter The Frighteners ligger bortom och utöver.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg