Frågan är när världen kommer att få se en lika påkostad, konsekvent sammanhållen och genomtänkt trilogi som Peter Jacksons adaption av Tolkiens high fantasy-epos The Lord of the Rings.
För även om jag själv blir allt bättre på att se fläckarna som skämmer denna trilogisol kan jag ändå inte komma ifrån att jag blir lika fångad varje gång jag ser den korta återblickande inledningen till The Fellowship of the Ring och hör Galadriel Blanchetts hypnotiska röst. Det känns som om många efterföljande trilogier (inte minst The Hobbit) gärna vill uppnå samma resultat som originalet men utan att lägga ned vare sig samma tid eller tankemöda på det. Och då går det ju som det går.
För en stor del av styrkan i LOTR tror jag kan hänföras till det faktum att filmerna dels spelades in i princip i ett sträck, att hela proceduren (i den mån det var möjligt) övervakades av en person och att man förlitade sig på en väl avvägd blandning av CGI, fysisk make up, riktiga statister med riktiga svärd och verkliga miljöer.
Därmed absolut inte sagt att alla filmerna är likadana eller ens lika bra. Fellowship… är en förhållandevis tajt och tydlig historia om hur Frodo påbörjar sin resa med Saurons ring runt halsen, ständigt förföljd av de svartkåpade ringvålnaderna. I ett smart manusdrag inkluderas första kapitlet från boken The Two Towers för att ge biopubliken något slags avslut och samtidigt ett par saftiga cliffhangers i och med söndringen av ringens brödraskap.
Avslutningen The Return of the King är å sin sida tydligt episk, svepande och bombastisk. En överväldigande mängd hjältemodiga final stands gentemot den bottenlösa ondskan och ädla tal som ska tända ett glödande motstånd i människornas hjärtan eller få utmattade lemmar och sinnen att orka bara en liten, liten bit till. När man vet om det och med alla filmerna i färskt minne är det ganska uppenbart att Jackson och hans team inte alls klarat av att hålla tyglarna lika stramt om denna sista film.
Och så någonstans däremellan finns The Two Towers som är lite av allt. Slaget vid Helm’s Deep är episkt så det förslår men samtidigt koncentrerat eftersom vi ju alla vet att det inte utgör slutet på historien. Frodo och Sam får möjlighet att utveckla sitt lilla triangeldrama med den ovillige följeslagaren Gollum i det tredje hörnet. Denna status funkar bra när filmen framstår som något mer anspråkslös än Return… (och för att jag är jäkligt svag för all things Rohan) men dåligt när schizofrenin gör att den samtidigt blir lite fragmentarisk och segdragen (Sam, Frodo och Gollum går och går och går. Och sedan går de lite till…).
Vid denna N:te omtitt stör jag mig fortfarande lika mycket på många av de saker som jag retade mig på första gången i biosalongen. En del av CGI:n är fullkomligt hiskelig, särskilt warganfallet i Two Towers och attackelefanterna i Return… Enterna och spökarmén är blir bara ett par simpla deus ex machina. Enterna ser dessutom alldeles för mycket ut som lustiga Rolf Lidberg-målningar vilka körts genom Disney-maskineriet. Och jag har aldrig kunnat förlika mig med John Rhys-Davies röst hos Treebeard.
Något som tyvärr bara blir mer och mer störande för varje gång är den otroligt olyckliga comic relief som man sett för gott att klämma in med hjälp av särskilt Gimli men också både Merry och Pippin. Jag är helt med på att det från gång till annan kan behövas något som lättar upp den generella svulstigheten och allvaret men Gimlis grimaser när han trampar på knastrande kranier är verkligen inte rätt väg att gå. I princip alla dessa inslag lyckas aldrig bli mer än trötta blinkningar till en humor som känns totalt malplacerad.
Men jag skulle inte återvända till alla tre filmerna om det inte samtidigt fanns så mycket mer att tycka om än att ogilla. Just den här gången fastnade jag särskilt för Bernard Hills Théoden – vilken resning och pondus! Han lyckas kanske bäst av alla närvarande (ja, Hugo Weaving med spetsiga öron och Agent Smith-röst, jag tittar bland annat på dig) att verkligen fylla filmens anspråksfulla klädnad utan att det blir pompöst eller fånigt.
I ärlighetens namn finns det också många av de här ”pompösa” scenerna som fortfarande ger mig rysningar. Nästan hela slaget vid Helm’s Deep (minus en sköldåkande Legolas). Gandalfs envig mot Balrogen. Tändandet av vårdkasarna mellan Minas Tirith och Edoras. Enternas marsch och förstörelse av Isengard. Och då har jag inte ens kommit fram till Howard Shores musik (som jag i och för sig sagt snälla saker om tidigare).
När jag gjorde en genomgång av Peter Jacksons filmografi ”i skuggan av LOTR” passade jag på att inkludera betyg för alla tre filmerna bara som jämförelse. Jag ser ingen anledning att ändra på dem i och med den här titten.
The Fellowship of the Ring (2001)
The Two Towers (2002)
The Return of the King (2003)
Rörliga bilder och tryckta ord 
Tänk att det märks när man lägger ned mycket möda och resurser istället för att hitta kostnadseffektiva genvägar. Synd att inte fler har den ambitionsnivån. Särskilt dämpande att läsa detta efter våra jämförelser med MCU, där domedagen är en färgklick i vardagen och scenografi är en modul i Paintshop.
Frågan är om LOTR uppstod i någon slags perfekt brytpunkt? Pengar och ambition har gått in men man har inte försökt dra ut på det i onödan. Beror förstås på en rik förlaga som snarare tvingade skaparna att stryka kraftigt. Tänker i jämförelse med Twilight, Hunger Games, Hobbit och Divergent där man förvisso satsat med också uppenbarligen velat klämma ut mer bang for the bucks än förlagorna mäktat med.
”men man har inte försökt dra ut på det i onödan”.
Slutet i The Return of the King? 😉
Närå, jag håller med, det här är underbara filmer. Just att de är uppe och går i äkta snöiga och bergiga berg betyder en del.
Vad tyckte du om John Noble som Denethor den här gången? Visst är han slemmig? Over the top är frågan.
@Jojjenito: Jag är den första att hålla med om att det är alldeles för många slut i RotK men hade filmerna gjorts nu skulle de antagligen ha varit sex styken istället för tre. Minst… Oh, jag gillar John Nobles porträttering mycket. ”You’re all doomed!” — underbart 😀