You are currently browsing the tag archive for the ‘Helen Mirren’ tag.

alt. titel: Legenden om ugglornas rike

Vad göra när det känns som om hela Chosen One-genren börjar gå lite på tomgång? Berättar samma historia igen men rollbesätter hela persongalleriet med ugglor och håller tummarna för att ingen ska se igenom tricket förstås.

Men bara för att vår huvudperson Soren nu råkar ha fjädrar, näbb, klor och två vingar är det väl ingen större tveksamhet om hur historien om den unge tornugglan kommer att utveckla sig? Särskilt som han är en drömmare som lever högt på legenderna om de mystiska ”guardians” som hans pappa berättar för honom och syskonen Kludd och Eglantine.

Förhållandet mellan Soren och brorsan Kludd är lite spänt och inte blir det bättre när de båda kidnappas av ett gäng mystiska ugglor som kallar sig för ”pure ones”. Kludd blir genast attraherad av budskapet att tornugglor tillhör en priviligierad och stark överklass, vars rättighet det är att tvinga lägre stående ugglearter att arbeta för dem. Soren visar däremot med en gång sitt stora hjärta och goda vilja genom att ställa sig på den lilla kaktusugglan Gylfies sida.

Soren och Gylfie lyckas dock fly sin fångenskap, träffa ett par kompisar samt, efter en heroisk flygtur över öppet hav, hitta och varna de mytiska guardians för vad pure ones-elakingarna har för sig. Men frågan är om inte guardians också har en eller två elakingar i sina led.

Nej, det är en no-brainer att se vart denna film (baserad på de tre första (av 24 stycken!) böckerna av Kathryn Lasky i serien Guardians of Ga’Hoole) är på väg. Inte heller är det särskilt svårt att se så pass tunga influenser från särskilt Lord of the Rings och Star Wars att man närmast kan börja kalla det för stöld. Vad sägs om den onde ledaren Metal Beak som är klädd i en metallmask? Eller det faktum att Soren, när det kniper, ”hör” sin hjälte och mentor Ezylryb: ”Use your gizzard, boy! Fly inside.” Och vad sägs om den avslutande ceremoniscenen där filmen nästintill tagit samma scen från A New Hope och bara bytt ut Luke, Han och de andra mot Soren & Co?

Nå, nu är ju i och för sig både bokserien och filmen riktade till barn och ungdomar som kanske inte har hunnit se de här filmerna ännu och då funkar Legend… säkert alldeles utmärkt. Det är förstås också svårt att avgöra hur mycket av de här influenserna som kommer från författaren Lasky och hur mycket av dem som kommer från filmteamet och regissören Zack Snyder.

Legend… är filmen som väl får ses som ett slags mellanspel för den gode Snyder, inklämd som den är mellan den hyllade Watchmen och den kapitalt o-hyllade Sucker Punch. Här får man väl säga att Snyder utfört sitt uppdrag, vare sig mer eller mindre. Legend… bygger inte på något särskilt utmanande historia men är föga förvånande grymt snygg. Varenda fjäder och dun sitter där det ska och fladdrar övertygande i fartvinden. Däremot ska sägas att filmen inte uppnår samma grad av realism som Djungelboken (den standard som alla mina djurfilmer numera mäts mot) men det är ju svårt i en helanimerad rulle.

Röstcastingen är imponerande på pappret men gör tyvärr inte att filmen kan lyftas från sin grunda historia och enkla karaktärsskisser. Samtidigt ska erkännas att den hade kunnat bli avsevärt sämre om man inte valt att lägga lite kosing på namn som Jim Sturgess, David Wenham, Helen Mirren, Geoffrey Rush, Joel Edgerton, Hugo Weaving, Miriam Margolyes, Sam Neill och Abbie Cornish.

Sedan är det väl bara att luta sig tillbaka och vänta eftersom Legend… avslutas med en saftig och imponerande icke-subtil cliffhanger. Samtidigt har jag en känsla av att filmen inte alls drog in lika mycket pengar som bolagen hade förväntat sig (80 investerade miljoner gav bara 55 tillbaka i USA) vilket kanske sätter P för kommande projekt på bio. Däremot kan man ju alltid spotta ur sig undermåliga uppföljare på skiva eller streaming.

Annonser

Listdags igen! Detta var ett starkt år, jag har haft svårt både med att sortera ut mina tio listkandidater och att ge dem en rättvis bedömning sinsemellan. Särskilt topp tre är egentligen likvärdiga för min del.

10. Zwartboek
Paul Verhoven överraskar (mig i alla fall) med en rätt nedtonad andra världskrigs-historia som dessutom är förvånansvärt fri från blood ‘n guts. ”They’re working off a list. Of Jews with money. They murder them.”

Zwartboek pic

Läs hela inlägget här »

De sista dronningarna från Filmspanarnas kvinnlighetstema, efter Cates Elizabeth och Judis åldrande Victoria.

Young VictoriaThe Young Victoria (2009)

alt. titel Young Victoria

När jag läser om The Young Victoria blir jag lite konfunderad. Den påstås vara en kostymfilm för ”the MTV audience” och jag kan inte riktigt se vart MTV kommer in i det hela, för när allt kommer omkring känns filmen som en rätt vanlig kostymfilm.

Läs hela inlägget här »

Elizabeth pic

En kvinnlig regent är en naturvidrig företeelse som går emot Guds vilja och upprör samhällsordningen. Mannen är normen och kvinnan skapades enkom i syfte att komplettera och underordna sig de manliga dygderna. Hon har varken förnuft eller moral nog att kontrollera sina begär och hennes av Gud givna roll är därför att lyda, tjäna och hjälpa mannen.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaDen här gången fick jag den stora äran att välja månadens Filmspanarfilm. Bra eller dåligt, you be the judge…

***

HitchcockDen store (i både bildlig och bokstavlig mening) Alfred Hitchcock måste hitta ett nytt projekt efter dunderhiten North by Northwest, men det går trögt. Inget manus eller förlaga tycks duga, inget ger honom den rätta utmaningen.

Till dess att han springer på författaren Robert Blochs senaste alster, Psycho. Den påhittade historien som utgår från Ed Geins framfart på Wisconsins landsbygd har ratats av etablissemanget som spekulativ och perverterad. Perfekt, tänker Alfred som har en aning eller två om hur det mänskliga psyket fungerar. För det är ju inte utan att vi är otillbörligt fascinerade av de vi fördömer.

Läs hela inlägget här »

London 1946. Britter och londonbor försöker långsamt återhämta sig efter ett brutalt krig. Många är utbombade och fortfarande är det dåligt med mat men bland de som har överlevt försöker man göra det bästa av situationen. Exempelvis fokusera på jobb.

Författarinnan Juliet Ashton är ute på en uppläsningsturné för samlingen av hennes omåttligt populära krigskåserier ”Izzy Bickerstaff Goes to War” (namnet Isaac Bickerstaff användes som pseudonym av Jonathan Swift), vilka tycks vara lika omåttligt populära när kriget nu är över. Men samtidigt försöker hon komma igång med ett nytt projekt och det vill sig liksom inte. Kanske är hon slutkörd efter att ha genomlevt kriget, kanske finns det inte så mycket att hämta, namnet till trots, i en berättelse om The Society to Protest Against the Glorification of the English Bunny som hon trodde. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Cold Moon
Stephen King, Blaze
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg