Summer of 84 (2018)

Man vill kanske helst inte tänka på det, men visst är det så att även seriemördare är någons granne. Det dröjer dock ett tag innan femtonårige Davey Armstrong börjar misstänka Wayne Mackey när ryktet börjar gå om mördaren som kallas “the Cape May Slayer”. Mr Mackey är ju ändå polis och brukar bjussa ungarna i grannskapet på glass under varma sommardagar.

Men han är samtidigt en ensamstående, vit man mellan 20 och 40 år, vilket är den “profil” som enligt polisen ska passa in på mördaren. Och så köper han orimliga mängder matjord i stans järnhandel. Davey, tillsammans med kompisarna Woody, Eats och Farraday, antar därmed på goda grunder att mr. Mackey säkerligen måste ha grävt ned alla sina offer i trädgården. Utrustade med walkie talkies och ett helt sommarlov till förfogande bestämmer sig Davey för att inte ge upp innan han hittat nog med bevis för att kunna sätta dit “the Cape May Slayer”.

Stranger Things, med en hint av Stand by Me, plus Fright Night, men där grann-vampyren istället är en misstänkt seriemördare. Ungefär så skulle man kunna beskriva Summer of 84, bortsett från att Fright Nights Charley Brewster får sina misstankar om grannen mr. Dandrige bekräftade betydligt snabbare än Davey och hans lilla gäng. Faktum är att misstankarna mot grann-polisen är så pass grundlösa att grabbarna måste ta till allt med extrema metoder för att hitta de där “bevisen” som Davey är övertygad bara ligger och väntar på dem.

Enligt manusförfattarna Matt Leslie och Stephen J. Smith var Summer of 84 på g långt innan Netflix dundrade in på spelplanen 2016 med den osannolika succén som var Stranger Things, men fan trot’. I så fall skulle inte bara den överdrivna 80-talsnostalgin och Stephen King-vibbarna vara ren slump, utan också att filmmusiken (komponerad av kanadensiska electronica-bandet Le Matos) nästintill är en karbonkopia av seriens (komponerad av Kyle Dixon och Michael Stein).

Och om det nu är en ren slump måste det ha känts jävligt surt för såväl manusförfattarna Leslie och Smith, som regissörerna François Simard samt Anouk och Yoann-Karl Whissell. I många avseenden faller en jämförelse mellan Stranger Things och Summer of 84 nämligen ut till seriens fördel. I de fall den inte gör det, går det ändå inte att komma ifrån att Stranger Things skapat en rejäl övermättnad på den där 80-talsnostalgin som i mångt och mycket är ett övertydligt utanpåverk.

Men för all del, Summer of 84 är ingen dålig film och någonting värt är det också att produktionen tycks vara helt oberoende och relativt småskalig. I det avseendet känns den förhållandevis solid och påkostad. Möjligen är det så att mina största invändningar egentligen ligger i Leslie och Smiths manus, alternativt personregin.

För det blir lite knepigt att Judah Lewis Eats är så väldigt mycket coolare än de andra tre i grabbgänget. Det är ingen tvekan om att manuset varit ute efter att skapa en underdog i stil med River Phoenix Chris Chambers, men Eats är helt enkelt inte lika trovärdig i den funktionen. På samma sätt köper jag bara inte att Daveys superheta granne Nikki (spelad av Toera Skovbye) helt plötsligt skulle börja prata allvar med killen hon brukade sitta barnvakt åt bara för att hennes föräldrar kanske ska skiljas.

Dessutom blir jag inte riktigt kompis med hur pass mycket slutet stämningsmässigt skiljer sig från den övriga filmen. Det är egentligen inget dåligt slut, men det är så otroligt mörkt på ett sätt som den dittills ganska lättsamma seriemördarjakten inte alls verkar ha eftersträvat.

Summer of 84 är utan tvekan värd en titt; det är trots allt en ganska underhållande film. Om det inte är så att du fortfarande är less på 80-talsnostalgi de luxe vad gäller Nike-tröjor, BMX-cyklar och Spielberg-referenser. Då är det bättre att välja något annat.

X3: TMNT (1990-1993)

TMNT, Teenage Mutant Ninja Turtles. (Icke att förväxlas med ANTM, America’s Next Top Model, även om innehållet där också kan bli nog så fantastiskt). Ingen franchise jag varit särskilt insatt i, men av någon anledning kände jag plötsligt ett behov av att åtgärda det.

En liten insats ska tilläggas, för här snackar vi verkligen Franchise. Seriealbum, TV-spel, animerade serier, live-action-serier, en musikal (Coming Out of Their Shells, sponsrad av Pizza Hut), en Vanilla Ice-låt och prylar galore. Och så filmer, förstås. Det var sannolikt reklamen för den sjunde och allra senaste i raden av dessa, Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem, som fick in mig på Turtles-spåret. Ständigt aktuella, med andra ord.

Jag vände mig dock till OG Teenage Mutant Ninja Turtles, det vill säga de tre första spelfilmerna som kom 1990, 1991 och 1993. Då hade seriealbumen funnits sedan 1984 och en animerad serie sedan 1987. I sann franchiseanda användes serien för att kursa ännu fler leksaker (totalt ca 400 figurer mellan 1988 och 1997). Man får hoppas att serieskaparna Kevin Eastman och Peter Laird sett till att få varsin rejäl bit av den minst sagt försvarliga kakan.

Den första filmen, enkelt betitlad Teenage Mutant Ninja Turtles, ingick alltså i en redan ganska stor franchise-apparat och fick därför en budget som räckte till att hyra in Jim Hensons Creature Shop. Så för att vara sköldpaddor som ska gå upprätt och dessutom kunna hoppsparka en pizza-slice upp i taket är dräkterna helt klart flera snäpp ovanför otympliga skumgummikostymer. Ninjamästare Splinter är otroligt välgjord även om han bara består av en överkropp.

Problemet med i alla fall denna första film ligger alltså inte i tekniken. Såvitt jag förstår hade Eastman och Lairds album en mörkare ton och, kan man anta, en del “strong language”. Det går såklart inte att sälja animerade serier och leksaker på, varför turtlarna snabbt blev avgjort knatte-anpassade. Redan i detta skede döptes serien om till Teenage Mutant Hero Turtles i vissa europeiska länder, eftersom blotta ordet “Ninja” tydligen ansågs såsom bärande på oönskat våldskapital.

När vi nu är framme vid 1990 är alltså den tokroligt lättsamma tonen så pass väletablerad att jag tar den för given. Men det innebär också att det blir lite för tokroligt lättsamt för min stackars 50+-hjärna. Jag blir helt enkelt inte särskilt underhållen av ständiga utrop som “Awesome!”, “Excellent!”. Och, icke att förglömma, “Cowabunga, dude!” Splinter försöker få sina oregerliga tonårssöner att meditera, varpå de börjar dansa till The Champs ”Tequila” med kommentaren “Well, this is like meditating”. Andan är så snäll att det blir barnsligt och mjäkigt. Lagledaren Leonardo bär på ett par svärd, han håller i dem från gång till annan, men jag kan inte svära på att han någonsin använder dem. Vi ser i alla fall definitivt ingen blodutgjutelse, det “värsta” som händer är att folk blir nedsparkade. Det är högst oklart om detta faktiskt dödar skurkarna, eller bara gör dem obrukbara under en för handlingen lämplig period.

I mina ögon är turtlarna så som betydligt yngre barn föreställer sig att coola tonåringar är. Riktiga 15-åringar skulle däremot hellre klösa ansiktet av sig än att säga sådant som “Wipe-out!”. Det känns symptomatiskt att den värsta svordom som förekommer är “Damn!”

Samma idylliserande präglar ungdomsgängen som den illistiga Foot-klanen samlar ihop. I dagens perspektiv låter ledaren Shredders gäng-propaganda nog så illavarslande (och skrämmande aktuell) “You are here because the outside world rejects you. THIS is your family. I am your father.” Men det vi ser är snarare ett slags Lost Boys-paradis med arkadspel och skejtingramper. Budskapet är “Anything you wanna do, just do it”. De riktigt hårda killarna spelar poker.

Det mest uppseendeväckande i den första filmen för min del blev snarare uppdykandet av en då 29-årig Elias Koteas, eftersom jag annars främst förknippar honom med den betydligt mörkare The Prophecy som kom bara fem år senare. Inte minst eftersom han i Turtles-filmen beter sig som om han rökt på sedan 10-årsåldern och numera ådragit sig lätta hjärnskador. Han får också leverera det skämt som kanske tydligast signalerar att vi fortfarande befinner oss på tidigt 90-tal: “- You’re a claustrophobic. – You want a fist in the mouth? I’ve never even looked at another guy before!” Av någon obegriplig anledning fann man det för gott att plocka tillbaka honom i den tredje filmen där han gör prick ingenting.

Den första filmen var som sagt lite barnslig men det visar sig vara platt intet mot uppföljaren, Teenage Mutant Ninja Turtles II: The Secret of the Ooze. Det var tydligen en produktion som hastades fram tack vare den häpnadsväckande framgången för originalet (den nionde mest inkomstbringande filmen internationellt sett under det året) och det märks. Historien är mer rapsodisk, det är barnsligare, dummare och pajjigare. Vanilla Ice (som ser rent läskig ut) uppträder med låten “Ninja Rap”. Två nya muterade skurkar, Tokka och Rahzar, introduceras. Men de är inledningsvis som nyfödda rent mentalt, vilket förstås framställs som väldigt lustigt.

Den tredje filmen döptes kort och gott till Teenage Mutant Ninja Turtles III och förlade sin historia till det feodala Japan, i syfte att hitta en ny marknad. Kanske är Turtles-dräkterna annorlunda den här gången. Eller också handlar det om att de hela tiden befinner sig utomhus i dagsljus istället för i kloakernas förlåtande dunkel. Oavsett vad, känns de avsevärt plastigare och fulare. Den kostade nästan dubbelt så mycket som den första filmen men spelade in omkring en fjärdedel. #epicfail

Det råkade sig så att jag såg rape-and-revenge-rullen Ms .45 strax innan jag drog igång den första Turtles-filmen. Den största underhållningen jag fick ut av trilogin var sannolikt funderingarna på hur en omplacering av tonåringarna in i Abel Ferraras New York skulle kunna se ut.

Teenage Mutant Ninja Turtles (1990)

Teenage Mutant Ninja Turtles II: The Secret of the Ooze (1991)

Teenage Mutant Ninja Turtles III (1993)

Somliga går med trasiga skor (2023)

Garvade dokumentärfilmaren Magnus Gerttens biografifilm om Cornelis Vreeswijk varvar trolskt idylliska bilder på dimbeslöjade svenska sommarängar med musikanter och fylletjafs någonstans i Stockholms tunnelbana. Det är en kombination som känns ganska naturlig när det kommer till Vreeswijk. Det är i huvudsak också den dubbeltydiga trubadurbilden som Somliga går med trasiga skor försöker teckna. En dubbeltydighet som inte sällan också går igen i visorna – musikaliskt är exempelvis Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind värkande vacker, textmässigt finns ett icke föraktligt mörker.

På gott och ont fokuserar Gerttens film på personen Vreeswijk, snarare än trubaduren. Det känns symptomatiskt att första hustrun Ingalill beskriver deras möte på gemensamma arbetsplatsen Beckomberga med orden ”Då fanns han där”. Rent musikaliskt framstår nämligen Vreeswijk i filmen som mer eller mindre färdigstöpt. Det sägs inget om hur han som invandrad 12-åring från Nederländerna erövrade ett helt nytt språk, bara att han som ung skrev oavbrutet. Inte heller hur han lärde sig spela, utan beskrivs bara som en inledningsvis försiktig ung man som i princip omgående tog Vispråmen Storken med storm i början på 60-talet.

För den som är bekant med Vreeswijks karriär framkommer sannolikt inte särskilt mycket nytt. Jag tyckte kanske att det var intressantare att notera hur filmen bygger en naturlig uppgång och fall-dramaturgi. Från fattig-som-en-kyrkråtta-med-gitarren-på-stampen till ”Plötsligt kastades man ut i krogsvängen med fala kvinnor, sprit och en del andra preparat också”. Många pratar om Vreeswijks sympati för de som hade det sämst, de som befann sig på samhällets botten. Inte helt osannolikt beroende på att han kände ett visst släktskap med dem, både vad gäller omständigheter (invandrare utan allt för mycket kosing på fickan) och läggning (”fala kvinnor, sprit och en del andra preparat också”).

Men med uppgång kommer ju också fall. Många av de förekommande talking heads kan uttrycka det ganska krasst när de ser tillbaka på det som har hänt. Å ena sidan friheten, visorna, upproriskheten, självförtroendet. Å den andra kommentarer som ”Han var ju lite paranoid då”. Eller efter ett halvår av nykterhet: ”Vi hade det väldigt fint då…”. Som en röd tråd genom berättelsen går trubadurens (o)vana att köra bil, inte sällan på fyllan, trots en höggradig brist på körkort. Upproriskt? Ja. Jättegött? Nej.

Somliga går med trasiga skor är en ömsint film som inte hymlar med sin huvudpersons personliga fel och brister. Samtidigt låter det i mina öron som om många tycks vara beredda att ha ganska mycket överseende med det. Eller också kan det vara att man med årens lopp hittat en försoning med allt jävelskap han ändå hittade på under sina rusperioder. Jag uppfattar dock att det filmen vill att publiken främst ska ta med sig hem är Vreeswijks musikaliska skatt och hans humanism. Plus ett närmast oräkneligt antal rök- och spritknarriga talking heads.

Abigail (2024)

Tiny Dancer är en låt av Elton John från 1971. Det är också kodnamnet för offret som den sexhövdade kidnappningsskaran har span på. Allt är tajmat och klart, in i minsta detalj. Bara ett par minuter efter den sockersöta tolvåriga flickan kommit hem från baletträningen är hon nedbrottad, drogad och slängd över axeln på en av gängets mer välväxta medlemmar.

Rendezvous är ett ödsligt beläget hus där gruppen träffar uppdragsgivaren Lambert. Han försäkrar dem att från och med nu behöver de bara hålla ett öga på flickungen under ett dygn och sedan kan de casha hem sju sköna miljoner var. Förutsatt att fadern hostar upp stålarna, förstås. Men vilken far skulle inte göra det?

Föga förvånande visar det sig snart att de där miljonerna inte är alls så lättförtjänta som Lambert ville göra gällande. Elton John tyckte sig ha sin “Tiny dancer in my hand”, men lilla Abigail visar sig vara en mastig handfull att hantera.

Hjärnorna bakom Abigail är regissörerna Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett, med manusförfattaren Guy Busick i släptåg. Och visst finns det en hel del som påminner om trions tidigare produktioner (av de jag har sett: Ready or Not och de två senaste Scream-filmerna). Den humoristiskt skräckblandade förtjusningen över välproducerat underhållningsvåld. Visuella speglingsskämt. Ett enormt hus som visar sig ha en hemlighet eller två att bjussa på. En final girl som snart är både tilltufsad och dränkt i blod.

Men också benägenheten att återanvända sina skådisar. I det här fallet Screams Melissa Barrera som en cool, men förväntat trasig, huvudperson och final girl. Hon får sällskap av bland andra Downton Abbey-pojkarna Dan Stevens och Matthew Goode och Breaking Bad-Giancarlo Esposito. Ett alldeles särskilt omnämnande förtjänar utan tvekan unga Alisha Weir som gör en minst lika bra prestation här, som i rollen som den kaxiga Matilda. Återigen går hennes utstrålning rakt genom kameran med en härlig blandning av rar tös å ena sidan och vuxencynisk å den andra.

Har man utsatt sig för trailern är man ju redan spoilad på det faktum att Abigail utvecklas till en vampyrrulle. Och trots en närmast osannolikt mängd föregångare tycker jag att filmen lyckas tillföra genren och mytologin en del nytt. Busicks manus (som han skrev tillsammans med Stephen Shields) påminner om Ready or Not även i det att Abigail knappast är subtil men att den trots det känns ganska pigg. Samtidigt  tycker jag att klassperspektivet i Ready or Not tillförde en extra krydda som Abigail saknar.

Ska man söka musikinspiration från Abigail och tycker att Elton John är för poppig går det också bra med balettklassikern Svansjön. Jag tänker att det knappast är en slump att den historien innehåller den ondsinta Odile, vilken låtsas vara den oskuldsfulla Odette. För vad kan väl vara mer oskuldsfullt än en bedårande tolvåring i balettmundering? Och vad kan väl vara mer olycksbådande än när samma tolvåring (som är handklovad) gravallvarligt tillkännager: “I’m really sorry for what’s about to happen to you”.

Hold the Dark (2015)

En vargflock hemsöker den lilla byn Keelut i Alaska. Byborna är vana att klara sig själva, polisen dyker sällan upp och det är långt till sjukvård. Det kan vara så att vissa till och med aktivt söker sig till Keelut just för att inte ha välfärdssamhällets ögon på sig.

Men Medora Sloane sträcker ut en ovan hand för att ta hjälp av Russell Core som en gång skrev en uppmärksammad bok om vargar. I hans beskrivning ser Medora något som gör att hon vill ha Russells hjälp att återfå den bortrövade sonen Bailey. Om så bara för att kunna visa upp hans ben för maken Vernon när denne återkommer från kriget i Irak.

Men utbölingar har ingen plats i Keelut och Russell ska snart snubbla över en hemlighet som drar in det kontrollsamhälle som Keelut-borna så kraftigt värjer sig emot. Dessutom är Vernon på väg hem från tjänstgöringen och han vet ännu inte om vad som hänt sin son.

Hold the Dark utspelas inte bara i ett snö- och islandskap. William Giraldi lyckas också åkalla en råkall Alaska-kyla med sitt bistra språk och i det avseendet påminner han om Cormac McCarthy. Ingen av författarna är direkt korthuggen, men skriver fram romanfigurer som inte låter käften gå i onödan och presenterar en berättelse som mest av allt påminner om en bit knotig drivved som polerats med en glasbit.

Miljömässigt påminns jag dock mer om Michelle Pavers Dark Matter och Thin Air – skådeplatsen är oförsonlig i sin kyla. Minsta misstag innebär i bästa fall förfrusna kroppsdelar och Russell anpassas snabbt när han drar på sig kläder gjorda av päls och skinn snarare än högteknologiska fibrer och Goretex.

Både språket och berättelsen gör mig inte det minsta förvånad över att Jeremy Saulnier drogs till Hold the Dark – detta är den sortens sammanbitenhet som passar honom som hand i handske. Han är också en tillräckligt duktig filmskapare för att kunna förvalta Giraldis roman, Saulniers bildspråk är lika kargt och bistert som Giraldis text-dito.

Men de som kände sig frustrerade över bristen på tydlighet i filmen får egentligen inga bättre svar från Giraldi. Snarare låter författaren sina romanfigurer uttrycka frustationen över att inte förstå vad det är som pågår. Det som antyds är något som ligger i gränslandet mellan djur och människa, natur och civilisation, vilt och tamt, kärlek och…något annat.

Jag tycker om bägge versionerna av Hold the Dark, både Giraldis och Saulniers. Trots att Giraldis bok kan läsas som en spänningsroman är det ingen läsning man ska forsa sig igenom, men den inbjuder inte heller till att avsmaka varje mening som ett moget vin. Man bör ta sig an läsningen på samma sätt som författaren tagit sig an sin text: med sammanbiten och bister koncentration.

Ms .45 (1981)

alt. titel: Hämndens ängel, L’ange de la vengeance, Die Frau mit der 45er Magnum, L’angelo della vendetta, Ángel de venganza, Angel of Vengeance

New York anno 1981. Inte en särskilt trevlig stad och, av Ms .45 att döma, fylld med endast två typer av människor – förövare och offer. Efter att den stumma Thana inom loppet av kanske en timme fallit offer för en våldtäktsman och en inbrottstjuv, som raskt bestämmer sig för att bli våldtäktsman han också, har hon fått nog. Utrustad med våldtäktstjuvens pistol börjar hon allt oftare gå ut för att leta upp män i syfte att utkräva sin hämnd.

Ska man tro Ms .45 krävs det emellertid inte särskilt mycket letande för att få tag på rovgiriga män. De må vara mer eller mindre aggressiva i sina framstötar, men filmen visar inte upp många (om ens några) män som INTE är intresserade att ta för sig av kvinnor sexuellt, oavsett om kvinnsen är med på det eller inte. Abel Ferrara är ju inte direkt en subtiliteternas mästare och låter därför sina sömmerskor per omgående löpa gatlopp under lystna blickar, tilltal som “babydoll” och “erbjudanden” av typen “Do you wanna sit on my face?”

För att göra det hela lite extra rape-and-revenge-igt får Thana, till skillnad från sina kollegor, inledningsvis klä sig som en prudentlig pastorsfru i ankellång kjol och lågklackade skor. Givetvis osminkad, vilket får den då blott 17-åriga Zoë Tamerlis (tydligen mer känd som Zoë Lund) att se ännu yngre ut. Och redan här springer jag på patrull med Ferraras sätt att berätta sin historia.

I nuläget ger Ms .45 ändå ett så pass realistiskt intryck, att jag ifrågasätter att Thana skulle ha “come fuck me”-stövlar och tajta läderbrallor i sin garderob. Det blir lika konstigt att hennes kollegor inte på något sätt kommenterar när hon börjar komma sminkad (och nu snackar vi inte lite försiktig läppglans och mascara) och uppklädd till jobbet. Köper hon ammunition och i så fall när? Och med tanke på att vi ändå befinner oss i New York – hur sannolik är egentligen den braskande rubriken “No clues in bizarre .45 killing” efter att Thana skördat sitt första offer? Den unge mannen såg knappast ut att vara borgmästarson, om vi säger så.

Att det inte tycks finnas någon större systematik eller logik i Thanas val av offer kan jag möjligen köpa. Enligt Tamerlis själv fanns det i början inte mycket till manus (tillskrivet Ferraras stadigvarande manuspartner Nicholas St. John): “the only material that existed was vague descriptions of several scenes”. Jag kan tycka att det märks. Upplägget påminner en hel del både om Ferraras egen The Driller Killer och William Lustigs Maniac. Det viktiga tycks vara en solkig stämning och ett grundläggande koncept – en galning som tar livet av folk med en borr, en galning som skalperar unga kvinnor, en galning som tar livet av folk med en 45:a. Sedan verkar det spela mindre roll exakt vilka scener som utspelas när, när galningarna gör sin grej.

Nej förresten, nu ljuger jag. Det är så klart väldigt viktigt med ett hejdundrande klimax och i det avseendet levererar både Ferrara och Ms .45. Slo mo-scenerna med Thana i sin Halloween-hor-nunnedräkt och blodröda läppar är slående. Men inte mer än att jag sitter och funderar på om man verkligen kastas bakåt ett par meter efter att ha blivit skjuten med en 45:a?

Thanas utsatthet understryks utan tvekan av det faktum att hon inte kan prata (precis som i fallet The Spiral Staircase). Enligt hennes kladdande arbetsgivare (duh…han är ju man) är det till och med “a tremendous handicap”, som gör att hon måste jobba minst dubbelt så hårt som “normal people”. Men jag kan tycka att det förstärks onödigt mycket och därmed gör Thana till ett mystiskt väsen. Ok att hon inte kan prata, men hon verkar inte ha någon som helst utvecklad kommunikation med sin omgivning förutom enstaka lappar. Hennes stumhet verkar också innebära att hon inte kan uttrycka känslor på annat sätt än att spärra upp ögonen, mig veterligt skrattar eller gråter hon exempelvis aldrig i filmen. Samtidigt gör hennes tystnad att det bara är hennes handlingar som talar och då blir det samtidigt väl simpelt. Kvinna=utsatt=våldtäkt=galen hämnare.

I det perspektivet skulle jag också vilja ifrågasätta Tamerlis eget uttalande om att Ms .45 skulle gå bortom att vara en specifikt kvinnlig film: “the film is as much pro-woman as it is pro-garment worker, whatever”. Med tanke på att det är en annan kvinna som till slut sticker ned henne (liknelsen till penetration är dock uppenbar med tanke på hur kniven hålls och att det sker bakifrån, vilket speglar hennes första våldtäkt), varpå Thana vänder sig om och viskar “Sister…”, skulle jag säga att kvinnovinkeln är markant. Inte minst med tanke på att det övergripande budskapet faktiskt tycks vara “män är djur”.

Utifrån vad jag skrivit om I Spit on Your Grave skulle jag säga att jag tycker Ms .45 är mer intressant eftersom jag inte riktigt vet vart filmen ska ta vägen. Thana har ju redan tagit hand om en av sina förövare och utkräver därmed en mer generell hämnd på den grisiga Manligheten. Samtidigt är Abel Ferraras grovhuggna gerilla-stil (inte riktigt dröm, men heller inte 100% realism) ingen favorit för min del.

Sopor (1981)

alt. titel: Skrald, Refuse

Året är 1981. Sverige, eller i alla fall Stockholm, är i uppror. Kungliga slottet är invaderat! Av sagoläsande drag queens? Av ryssen? Nej, anförda av den blott 3,5-åriga prinsessan Victoria har tusentals barn flytt sina sängar i arla morgonstund och tagit sig in till Stadsholmen. Nu håller de kungen och drottningen i husarrest och kräver de att få tala inför media i riksdagshuset för att presentera Sopor (Sveriges Onödigförklarades ProtestORganisation).

De är trötta på att inte vara behövda, lyssnade på eller delaktiga i dagens samhälle. Vuxna är bara intresserade av att tjäna pengar, tala om Hur Det Är (men utan att göra något) och titta på meningslösa TV-program. Någon särskild hjälp att hämta hos Sveriges partiledare finns inte när det gäller en lösning på alla dessa problem. Utom möjligen Gösta Bohman (M) som menar att problemet snarare handlar om att det finns för få poliser. Men Säpo, med chefen John Smith i spetsen, arbetar för fulla muggar med att lösa situationen.

Det är som synes inga större frågetecken kring vad Tage Danielsson vill med sin film Sopor. Samhället slösar med mänskliga resurser när robotar ersätter fabriksarbetare och ingen lyssnar på vilken sorts värld barn vill växa upp i. Vuxna sköter sitt och skiter i andra. Politikerna får bara ur sig en massa blaj som inte betyder något. Eller också ljuger de väljarna rakt upp i ansiktet. En föreslagen folkomröstning kuppas bort med en medelväg som försöker låtsas som om väljarna både kan ha kakan kvar och äta upp den.

Och visst, alla dessa budskap hade kunnat föras fram med betydligt större gravallvar vilket sannolikt hade gjort Sopor till en ganska tråkig film. I nuläget lättas propagandan upp av framförallt skådisar som låtsas vara olika välkända personligheter, välkända personligheter som är sig själva, Hasse Alfredsson som klär ut sig till mer eller mindre tokroliga typer och Gösta Ekman med ett märkligt talfel som Säpochefen med teaterdrömmar.

Men rejält pekpinnigt blir det icke desto mindre och i mina ögon höjer sig sällan humorn över studentspexnivån. Sedan var det såklart intressant att se ett så tydligt tidsdokument från tidigt 80-tal, samtidigt som igenkänningsfaktorn är hög även i nutiden. Kidsen oroar sig för klimatet och arbetslöshet. De med privilegier förstår inte varför alla klagar så mycket. Moderaternas standardlösning på allt är fler poliser. Socialdemokraterna är övertygade om att väljarna alltid tycker som de, vilket förstås är väldigt bekvämt. Samtidigt är ju detta Guldåldern som vissa i dagsläget drömmer sig tillbaka till. Och visst, det är en guldålder där man i alla fall vågade säga att det är rätt för barn (och andra som betraktas som onödiga av samhället) att göra uppror och kräva att vara behövd.

Som tidsdokument är Sopor intressant och tankeväckande. Det verkar som om samtidskritikerna inte riktigt visste vad de skulle göra med spektaklet. Fast det kanske hänger mer på partifärg än filmen i sig? Jurgen Schildt ville i Aftonbladet veta om Tage Danielsson tänkt sig att ”Sverige skulle bli varmare och billigare utan Barsebäck”? Hanserik Hjertén tyckte i DN att man allt kunde förlåta regissören för allt för generell samhällskritik eftersom filmen är full med ”charm, humor, småknäpp fantasifullhet och smittande medmänsklighet”. Jan Aghed frågar i Sydsvenskan hur ”klara idéer och medveten formgivning hos den politiska och satiriska filmdiktningen kan ersättas av växelvis slapp och ansträngd lågkomik och en blossande trosviss och förnumstig budskapsiver”

Och det är tyvärr detta sista omdöme som ligger närmast mitt eget. Som komedi och film är Sopor ganska lam. Men för all del, det fanns om inte annat ett visst nostalgiskt värde i att se Allan Edwall som en saktmodig Torbjörn Fälldin och Magnus Härenstam som Ulf Adelsohn, vilken ska lära barnen ekonomi genom att skinna dem i Monopol.

Mr. Jones (2019)

alt. titel: Den sorte jord, L’ombre de Staline, L’ombra di Stalin, Red Secrets – Im Fadenkreuz Stalins

Det är tidigt 1930-tal och i maktens korridorer i Storbritannien gör man två internationella felbedömningar som ska få konsekvenser. Att fästa någon som helst betydelse vid den tyske mr. Hitler är bara slöseri med tankemöda, karln är en clown. Däremot är man redigt imponerad av mr. Stalins ansträngningar att lyfta Sovjet i kängsnörena. Landets utveckling går som tåget, men varifrån kommer resurserna?

Gareth Jones är en intelligent och språkkunnig ung man som precis fått sparken från jobbet som utrikespolitiskt sakkunnig hos den förre premiärministern David Lloyd George. Liksom många andra är även han nyfiken på det sovjetiska undret, inte minst tack vare att hans mor under en period var engelskalärare i Ukraina. Han kan också hanka sig fram i journalistkretsar tack vare berömmelsen som kommer sig av att vara “that welsh chap who interviewed Hitler”.

Han anländer till ett strikt bevakat Moskva, men börjar snart ana oråd vad gäller de hängivna västerländska kommunisternas lovord över landets tillstånd. Är allt verkligen så tip-top som partiledningen vill göra gällande? Han lyckas ta sig in i Ukraina, för att på egen hand undersöka det sovjetiska undret.

Polska Agnieszka Hollands Mr. Jones har som synes några år på nacken, men har förstås nått en ny aktualitet i samband med det ryska kriget mot Ukraina. Historien ger vid handen att det är en grannsamverkan som inte har funkat särskilt bra tidigare heller. Eller, ska vi säga, i alla fall varit något ensidig.

Mr. Jones är dessutom en tvättäkta biopic, inte bara i sin beskrivning av svältkatastrofen som kallas Holodomor utan också i det faktum att Gareth Jones var en verklig person. På gott och ont, som fallet brukar vara med BOATS. Manuset (av Andrea Chalupa) tar sig en hel del friheter, där det som (fullt förståeligt) tycks ha gjort Gareth Jones efterlevande mest upprörda är en scen som involverar en bit “mystery meat”. Men också att filmen utelämnar det faktum att Jones uppmärksammade svälten som grasserade i hela Sovjet vid den här tiden och inte bara i Ukraina. Ingen blir väl förvånad över att det verkar tveksamt om Gareth Jones någonsin träffade George Orwell (även om jag tycker att det funkade bra med att parallellisera Jones historia med Orwells Animal Farm).

Av någon anledning har Agnieszka Holland alltid varit en regissör som jag haft på min radar, trots att jag bara sett två av hennes mindre kända 90-talsfilmer. Rent hantverksmässigt är Mr. Jones oerhört välgjord och jag gillar greppet att göra de Ukrainska segmenten nästintill svart-vita. Här finns bara snö och grå himmel, gråa hus samt gråa människor.

Som vanligt är det lurigt att spegla några större personligheter i den här typen av film. James Nortons Jones är en i princip asketisk man (han tackar nej till såväl kvinnor som vin eller andra berusningsmedel) på jakt efter Sanningen för sanningens egen skull. Hans största karaktärsbrist är möjligen en viss aningslöshet i relation till det sovjetiska propaganda- och säkerhetsmaskineriet. Vanessa Kirby dyker upp i en mindre roll som den vacklande kommunisten Ada Brooks, vars förälskelse i Gareth Jones jag nog inte riktigt förstod mig på. Peter Saarsgard spelar den amerikanske Stalin-apologeten Walter Duranty och gör på det hela taget ett helt ok jobb.

Som så ofta annars: Mr. Jones är mer intressant än bra. Men filmen funkar bra som en inkörsport till att läsa på om det sovjetiska 30-talet. Ingen munter läsning, men nödvändig.

Hold the Dark (2018)

Medora Sloane säger avfärdande “Anchorage isn’t Alaska”. Kanske lätt att se det så när man bor i en “by” (snarare en handfull hus) omgiven av bister vildmark på alla sidor. Keelut är en plats som synes djupfryst, en plats som får sol, sand och värme att framstå som en avlägsen illusion. En plats som blir så nattsvart att mörkret till slut invaderar din själ.

En plats som dessutom hemsöks av vargar. Det är i alla fall vad Medora hänvisar till när hon skriver till Russell Core och ber om hjälp. Hennes son Bailey är borta, det tredje barnet i Keelut som försvunnit, och vargar synes vara den enda förklaringen. Core har en gång skrivit en bok om vargar där han dessutom berättar hur han sköt en varg som tagit ett barn. Nu vill Medora att han ska hjälpa henne att ta hämnd på den enda varelse som hon kan skylla på för sonens död. Hon vill dessutom ha påtagliga bevis för att hon hämnats Bailey när Baileys far Vernon kommer hem efter sin runda i Irak.

Jeremy Saulniers Blue Ruin och Green Room gjorde Hold The Dark en given titt. Samtidigt är jag tacksam över att det tog mig så pass lång tid att komma fram till regissörens fjärde film i ordningen, för nu var jag ganska förberedd på vad jag skulle få. Eller snarare inte få, för Hold the Dark är inte en film som knyter ihop alla sina berättelsetrådar i ett snyggt och prydligt paket. Vill man ha otvetydigt svar på frågor om anledningar till varför saker och ting händer ska man inte välja Hold the Dark.

Ibland är jag den sortens filmtittare, men i fallet Hold the Dark är jag fullt beredd att ge upp det kravet. I Saulniers tidigare filmer (debuten Murder Party och de två påföljande “färg”filmerna) har han själv skrivit manus men den här gången är det trogne parhästen Macon Blair som står för den saken. En adaption från en roman av amerikanske författaren och journalisten William Giraldi.

Det är inte särskilt svårt att tänka sig att Saulnier och Blair konvergerat under sitt samarbete, för tematiskt skulle Hold the Dark lika gärna ha kunnat skrivas av Saulnier. Jag inbillar mig i alla fall att filmen överlappar en hel del med Blue Ruin och Green Room och då inte bara stämningsmässigt. Både Saulnier och Blair verkar vara intresserade av hämnare. Om det nu är rätt ord, för i alla tre filmerna finns anledning att ifrågasätta om dessa rollfigurer verkligen drivs av något som ens kommer i närheten av känslor överhuvudtaget.

I så fall är det en hämnd som handlar om det rollfigurerna själva ser som sin rätt. “Du tog något från mig, så då ska jag ta något från dig”, typ. Deras handlingar är oavsett vad så självklara att man får intryck av att detta är det enda sättet de kunnat agera. Det handlar inte om val, utan en enda, självklar, redan utstakad väg. Törs jag kalla det…instinkt? Det är inte bara miljön som är djupfryst, utan också såväl rollfigurer, som relationerna dem emellan. Saulniers tre filmer är kallhamrade, hänsynslösa, obevekliga. Inte sällan dessutom direkt tröstlösa tack vare denna stämning.

De tre filmerna delar också fokus på en grupp människor som inte ser sig som en del av samhället. De har fullt medvetet ställt sig utanför normala regler och ramar, vägrat skriva under samhällskontraktet. I Hold the Dark finns dock en antydan om att samhället kanske heller inte varit särskilt intresserat av att ta hand om dem. Jag anar att detta kan vara kopplat till det faktum att flera av dem som bebor Keelut tillhör amerikansk ursprungsbefolkning.

Det tog mig ett tag att komma in i Hold the Dark, framställningen är inte lika omedelbart tillmötesgående som i Green Room. Jag hade svårt att inte störa mig på hur ingen sade mer än absolut nödvändigt och tycktes oförmögna till normala, mänskliga känslouttryck. Det gäller inte bara invånarna i Keelut, utan också Jeffrey Wright som spelar vargkännaren Russell Core. Manuset ger oss som sagt aldrig någon egentlig förklaring till varför även han framstår som så avstängd, men när jag väl lyckats omfamna filmens kärna kunde jag också släppa den irritationen.

Jag uppfattar Hold The Dark som en berättelse vilken försöker gränsla något som å ena sidan står utanför både civilisation och mänsklighet, gränsande till det mytologiska, och å den andra uppvisar en skoningslös realism, gränsande till det naturalistiska.

Dark Matter (2010)

I rent fysisk mening (förvisso hypotetiskt) är mörk materia något som varken avger eller reflekterar strålning. En närvaro som märks, men inte genom att synas eller höras utan bara på sin inverkan på synlig materia runtomkring.

På samma sätt skulle man kunna säga att Michelle Pavers Dark Matter är en bok som handlar om hur något som kanske egentligen varken syns eller hörs ändå påverkar dess romanfigurer. Till att börja med kan vi nämna mörkret i sig självt – människor har lätt att se det som endast en frånvaro av ljus. När det å andra sidan är det allt överordnade blir det till något mer, något påtagligt.

Fråga bara Jack Miller, radiooperatör vid en vetenskaplig expedition till Svalbard 1937. Eller “Spitsbergen” som han gärna vill kalla det. Ursprungligen skulle de ha varit fem unga, starka män som reste från London. Men när engelsmännen landsätts vid den hemsökta (i alla fall påstår kapten Eriksson det) Gruhuken är de bara tre: Algie, Gus och Jack. Plus ett gäng huskies eftersom tanken från början var att gruppen skulle ha använt hundspann för att kunna undersöka den närliggande glaciären.

Trion anländer till Gruhuken i början av augusti och till en början löper allting på. Hyfsat i alla fall, även om Jack i sina dagboksanteckningar inte riktigt vill kännas vid att stället ger honom kalla kårar ibland. Ser han eller ser han inte en människoliknande gestalt vid vattenbrynet? Han skulle i alla fall definitivt inte ha läst den där boken om draugen, när han tänker efter.

Och detta är alltså Jacks känsla när det fortfarande finns relativt gott om dagsljus, men mörkret och vintern smyger allt närmare. Redan i mitten av oktober är mörkret permanent.

Av egentligen ingen anledning alls började jag med Pavers bok som publicerades efter Dark Matter, Thin Air. Den tyckte jag å andra sidan så pass mycket om att jag raskt kastade mig över den välmeriterade föregångaren. Thin Air är i strikt mening ingen uppföljare till Dark Matter, men väldigt mycket överlappar mellan de två historierna. Stiff upper lip-engelsmän på främmande mark under tidigt 1900-tal, den främmande marken i sig, dagboksformen, en huvudberättare med underdogkomplex, tvetydiga hemsökelser och spöken.

Eftersom jag gillade Thin Air är det kanske inte så konstigt att jag tycker att den gör allt detta lite, lite bättre än Dark Matter. Det är som om Paver gett sig själv chansen att ytterligare förfina och snida sin historia med ett tajtare berättande och ett skarpare slut eller upplösning. Dessutom har ju Thin Air, förutom mörkret och snön och kylan, också det hotande Berget, Kangchenjunga.

Thin Airs Stephen Pearces främste fiende var egentligen hans egen känsla av underlägsenhet, särskilt då i relation till brodern Kits. Underdogkänslan för Jack del är helt igenom klassberoende; han hatar inledningsvis sina reskamrater med deras slappa silverskedsmunnar och sorglösa privilegier. Han ser sig som en person som fram tills nu blivit snuvad på alla chanser här i livet, och det av orsaker som han själv inte kunnat kontrollera. Men det hårda livet i ödemarken är om inte annat en stor utjämnare och mot slutet av sin vistelse är det absolut inte de verkliga eller inbillade oförrätterna från överklassstroppar som hemsöker Jacks drömmar.

Dark Matter är verkligen ingen dålig spök-ish-roman, det är bara att den står sig slätt gentemot Thin Air. Men bägge drar nytta av Pavers rappa och funktionsdugliga språk, vilket utan tvekan lyckas åkalla tonen hos en ung engelsman under första halva av 1900-talet.