Scream (2022)

alt. titel: Scream 5

Man får kanske vara tacksam över att titeln inte blev Scream: Legacy. Det är om inte annat mycket snack om sådant som ”legacy characters” i denna Scream, 26 år efter originalet och 11 år efter del fyra (vilket i sin tur kom 11 år efter trean). Ytterligare ett varv på meta-slipstenen är draget med begrepp som ”requel” (not quite a reboot, not quite a sequel) samt jämförelser mellan ”elevated horror” och vanliga, hederliga slashers.

Sam Carpenter hastar från Modesto till Woodsboro med pojkvännen Richie i släptåg för att ta hand om sin lillasyster som blivit attackerad av en mördare iklädd en Ghostface-mask. Det står snart klart att den numera välbekanta mordiska cykeln har dragit igång igen och som av en ren händelse är flera i Taras kompisgäng släkt med personer som förekommit i tidigare Scream-filmer (eller Stab som ju franchasien-innuti-franchisen heter). Och minsann om vi inte träffar på ytterligare välbekanta, bara något äldre, fejs också.

Trots att jag inte var en helt nybliven film- och skräckkonsument när det begav sig 1996 blev original-Scream något av en uppenbarelse. Överraskande, smart, våldsam, meta, rolig och läskig i en skön Kevin Williamson-Wes Craven-kombo. Jämfört med exempelvis den nya Matrix Resurrections kommer därmed denna femte del inte med något nytt inom franchisen med sitt fokus på meta och (själv)referenser.

Ett par decennier längre fram i utvecklingen är meta- och fandomelementen i och för sig fortfarande smarta och, såvitt jag kan bedöma, rimligt uppdaterade (“It’s not toxic, it’s love!”). De fyra tidigare filmerna gör emellertid att sådana element numera framstår som något mer ansträngda. Snarare en uppvisning i jonglerande med filmteoretiska abrovinklar än en genuint engagerande historia.

För att skapa den känslomässiga kopplingen finns istället ett överraskande antal återkommande skådisar. Jag vet inte om de lurades att skriva på något slags slavkontrakt där på 90-talet eller om de genuint känner så pass mycket för franchisen att de är beredda att än en gång kliva in i de gamla rollerna. Alternativt att någon seans-charlatan lurade i dem att Wes Craven hört av sig från ”andra sidan” och önskade deras medverkan. Det är ett enkelt grepp som ändå funkar även för min del – jag blir utan tvekan mer engagerad än om det enbart skulle handlat om den nya och yngre casten. Vilka i sedvanlig ordning ser alldeles för vuxna, vackra och vältrimmade ut för att föreställa trovärdiga high school-ungdomar.

Förutom det uppdaterade meta-innehållet skulle jag säga att den största förändringen är att denna senaste Scream är rejält grisig. Det stampas på skenben och huggs i kroppar i vad som tycks vara en evighet. Vid ett tillfälle genomför en orimligt stark Ghostface vad som närmast kan beskrivas som en dubbel fiskrensning. En kläggighet som paradoxalt nog existerar jämsides en skräckfilmsbekant (men ändock remarkabel) motståndskraft när så krävs från vissa rollfigurer. Hugg med decimeterlånga knivblad rakt in i bålen kräver inte stort mer än ett elastiskt förband runt midjan och tillåter en hel del…ska vi kalla det…”fysisk aktivitet” dessförinnan.

Jag tycker mig notera en del logiska luckor och märkligheter i denna nya Scream. Skulle det exempelvis verkligen finnas hela åtta delar av en filmserie där varje del sägs vara direkt knuten till dödliga våldsdåd? Nog för att kapitalismen är en stark drivkraft, men… Samtidigt fann jag nöje i åtminstone en del av alla referenser, meta-krumbukter och fan service (”All right, so it’s a little bit like Halloween”).

Jag skulle ljuga om jag sade att jag blev genuint skrämd av filmen, men den var ändå en habilt genomförd uppföljare. Särskilt om man betänker att det för första gången i franchisen inte var Wes Craven som stod bakom kameran. Det blev för övrigt en ganska fin gest, när Scream tog chansen att inte bara en, utan två, gånger kunna säga ”For Wes”. Dessutom uttrycker Sam en dubbel tacksamhet gentemot föregångarna Sidney Prescott och Gale Weathers: “Thank you. For everything…” I det perspektivet är Scream i alla fall en film som inte skämmer sitt ursprung allt för illa.

Annons

4 reaktioner till “Scream (2022)”

  1. Om jag orkar (har inte varit på bio sedan No time to die) och hinner kanske jag brorsan ser denna till veckan. Återkommer

  2. Ja, jag skulle gärna höra vad du tyckte om den! För min del hämtade fyran upp sig en del med omtittar så det kanske blir samma sak för mig här?

  3. Nyss hemkommen – kanske ska jag akta mig för att tycka för snabbt om en film senaste fadäsen var ju 007 filmen som sjönk rejält vid omtitt men – helt ok rulle bortsett från den rent ut dåliga 3:an i serien har filmen haft en relativt stabil nivå -de puttrar på men visst var det slafsigare än vad man är van vid när det rör Scream.

  4. @Filmitch: Just slafsigheten kändes iofs ganska uppdaterad. Och ja, en hyfsat stabil serie filmer ändå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: