The Matrix Resurrections (2021)

Jag kan villigt erkänna att jag inte spenderat all vaken tid sedan 2003 med att fundera på vad som hände i Matrix-världen efter att både Trinity och Neo offrade sig för mänsklighetens fromma. Men det finns det uppenbarligen andra som gjort.

Och det som hänt i den aktuella Matrix-världen är att det ska komma en uppföljare. På en spel-trilogi, nota bene, inte filmer. Warner Brothers-ägda spelföretaget Deus Machina har fått order om att skapa en ny Matrix-historia som är ”on brand” och åkallar allt det där som alla gejmers förknippar med den ursprungliga trilogin. ”Originality!”, ”Fresh!” Men ändå en uppföljare då, med tillräckligt många välbekanta element för att fansen ska kunna känna sig hemma.

Den som ska leverera miraklet är speldesignern Thomas Anderson. En fullt naturlig förväntan eftersom det var han som skapade den ursprungliga succén, men han känner sig inte särskilt pepp. Faktum är att Thomas Anderson mår riktigt risigt, börjar få svårt att skilja på dröm och verklighet, får flashbacks från sina egna spel vilka känns som reella minnen. Hans terapeut försöker övertyga Anderson om att hans känslotillstånd inte prompt måste bero på antingen totalt mentalt sammanbrott eller att spelen egentligen är verkliga och han själv befinner sig i the Matrix. Det kanske finns något slags mellanläge?

Men Andersons ambition att finna mental stabilitet underlättas inte av ständiga påhälsningar från futuristiskt klädda människor med konstiga namn som Bugs och Morpheus, vilka hela tiden försöker få vår huvudperson att peta i sig ett litet rött piller. En inte helt enkel övertalningskampanj eftersom de nu inte har att göra med en ung och hungrigt sökande hacker, utan en labil och sliten medelålders designer.

Upplevelsen av The Matrix Resurrection påminner en smula om Spider-Man: No Way Home – en uppföljare som jag inte hade frågat efter men som ändå lyckades vara riktigt underhållande. Här kör Lana Wachowski som synes hårt på meta-spåret. Inte sällan ligger berättelsen närmare Total Recall än originalfilmerna.

På det hela taget tycker jag att Wachowski lyckats hitta en hyfsad balans mellan det gamla och det nya. Mindre gråhet, skitighet och lysrörsbelysning. En knivsudd svärm-zombievibbar. Vi har en yngre samt något mer flamboyant och lättsam Morpheus, samtidigt som hans övertygade visionärsroll tagits över av kaptenen Bugs. Den enda detaljen som verkligen inte funkade för min del i allt detta var en hiskeligt ålderssminkad Jada Pickett Smith. Lite taskigt kan jag tycka att hon ska tvingas ha åldrats 60 år medan Keanu Reeves och Carrie-Ann Moss kommer undan med blott 20. Dynamiken mellan just de två funkar emellertid bättre än jag hade vågat hoppas på. Däremot kräver Resurrections betydligt mer av Reeves på egen hand än han klarar av skådismässigt. Hans grej är ”stark och sammanbiten”, inte ”trasig och känslosam”.

Metaelementen och många uppdateringar funkar som sagt riktigt bra men jag upplever att det hela svajar betänkligt, från det närmast plågsamt övertydliga till roliga smådetaljer som stammiscaféet ”Simulatte”. Återseendet av The Merovingian hamnar väl någonstans mittemellan. Neil Patrick Harris i rollen som farbrorsmysig terapeut i kofta och randiga strumpor framstår först som något apart inom filmens stämning men utvecklas till att i slutänden ändå förefalla rimlig i sammanhanget.

Man har uppenbarligen velat göra en Matrix för 20-talet men ibland blir det som sagt väl övertydligt – begreppet ”sheeple” förekommer och det sägs rakt ut att mänskligheten inte är det minsta intresserade av fakta, det som driver oss är känslor. Begär och rädsla. Begär efter det vi inte har och rädsla för att förlora det vi har. Från att ha varit utsatta för ytter hot är det nu vår egen längtan efter trygghet, underhållning och nostalgi som är vår främsta fiende (kan du stava till New World Order, lille vän?). Filosofiska dilemman rörande fri vilja, kontra ett eventuellt öde är som synes slängda överbord.

Samtidigt känner jag (see what I did there?!) att jag inte har så mycket emot att denna nya Matrix snarare kommer att handla om en världsomvälvande kärlekshistoria än att än en gång rädda mänskligheten från maskinorkestrerad undergång. Jag kan tycka att Neo och Trinity är mer värda en andra chans än mänskligheten som helhet. Nackdelen skulle möjligen vara att när den relationsdelen i någon mening blivit uppfylld, tappar jag engagemanget för det avslutande action-öset.

För ovanlighetens skull hann jag passa på att klämma nästan hela original-trilogin inför titten på Resurrections och jag skulle säga att filmen vann på det. Annars är risken stor att jag aldrig kopplat ihop en risigt skäggig Lambert Wilson med The Merovingian eller haft en susning om vem ”Sati” var. Så i det perspektivet torde den senaste uppföljaren vara bättre på att tillfredsställa de redan frälsta än att värva nya akolyter. Men trots allt tycker jag att även Matrix-världen gjorde sig förtjänt av denna andra chans.