X7: Tremors (1990-2020) #2

Fortsättning på onsdagens inlägg.

***

Tremors 4: The Legend Begins (2004)

Jaha, så dags för ytterligare en mask-utveckling? Vad ska det komma för hemskheter ur de glidflygande ass-blasters, förutom explosiva väderspänningar? Nej, nej, enligt beprövat koncept blir fyrans utveckling en tillbakagång – vi får en prequel! Anno 1889 hemsöks silvergruvan vid staden Rejection av en hemsk varelse vilken glufsar i sig gruvarbetare som vore de popcorn. Gruvans prudentlige ägare, Hiram Gummer, lämnar sitt bekväma stadsliv och måste tillsammans med de få kvarvarande invånarna försöka ta livet av monstret.

Återigen är det bara att böja sig för Michael Gross storhet i de här sammanhangen. Självklart blir det totalt övertydlig humor i det faktum att Burts förfader inte alls är van vid vare sig vapen eller överlevnadsstrategier men Gross fixar det också. Med det sagt ska vi dock inte hoppa över det faktum att man dessutom lyckats värva veteranen Billy Drago som revolvermannen Black Hand Kelly. Bara det i sig gör fyran värd en titt kan jag tycka.

Återigen lyckas Tremors-teamet skapa en charmig liten grupp mask-dödare som man inte har några större problem att heja på och manuset tänker till och med på att ge en hyfsat rimlig förklaring till varför maskarna var helt okända 1990 när de bevisligen dykt upp minst en gång tidigare i historien. Dagens kvinnoroll fylls av Sara Botsford som hotellinnehavaren Christine Lord. Hon får kanske inte jättemycket att bita i men samtidigt kan jag i någon mån ta det utifrån den aktuella tidsramen. Nog för att vi måste tampas med gigantiska, köttätande maskar men det är ju ändå genusmässigt 1800-tal…

Tremors 5: Bloodlines (2015)

Som synes dröjde det ett bra tag innan det kom ytterligare en uppföljare och jag skulle kunna tänka mig att den, i likhet med Melvilles bok, kunde bli aktuell tack vare 25-årsjubiléet för en viss kultfilm.

Än en gång kan jag tycka att Tremors-teamet är ganska duktiga på att uppdatera konceptet eftersom man nu förlagt handlingen till Sydafrika och det därmed finns möjlighet att hitta på lite nya funktionaliteter hos maskarna. Dock blir jag lite förvånad över att man tar upp det faktum att de afrikanska maskarna skulle kunna ”äta” sig igenom sten genom att utsöndra myrsyra men att detta sedan inte återkommer som en del av händelseutvecklingen.

Gross sidekick den här gången är ingen mindre än Jamie Kennedy, utrustad med vad som skulle kunna vara ett av filmhistoriens sämsta hårtransplantationsjobb. Hans tunna kalufs blir inte mindre pinsam när han uttryckligen får kommentera att Burt å sin sida gjort det enda rimliga och numera kör Walter White-looken. Jag antar att Kennedys Travis ska vara en ungdomlig fläkt och framstå som tech-savvy, vilket han vid pass 45 års ålder inte…fixar (om jag ska uttrycka mig snällt).

Men även solen har sina fläckar och bortsett från Kennedys närvaro är hela anrättningen återigen förnöjsam. Som sagt, det blir aldrig tråkigt och speltiden är föredömliga 99 minutrar. Pearl Thusi spelar veterinären Nandi Montabu och även om det tar ett tag för henne att komma in i matchen gör hon det med besked när det väl hettar till.

Tremors: A Cold Day in Hell (2018)

Det hade varit så trevligt om Tremors-teamet klarat av att göra halt efter den förnöjsamma femman men antagligen blev den alldeles för framgångsrik för att man skulle kunna hålla tassarna från att mjölka maskfilmerna på ännu fler dollars.

Som titeln antyder har det nu blivit standard att hitta nya spelplatser för maskinvasionerna och vi förflyttar oss till nordligaste Kanada. Trots att det hela inleds med en is- och snöborrande mask rör vi oss därefter främst i öppen terräng, vilken förklaras med växthuseffekten. Det är förstås också den som lett till att maskägg börjat kläckas överhuvudtaget.

Gross och Kennedy återkommer som odd couple och det är bara att konstatera att Kennedy på tre år inte tagit chansen att fixa till tunnhårigheten. Tyvärr känns nästan hela filmen som en enda stor förevändning för att Kennedy ska kunna få hooka upp med den tretton år yngre och råsnygga Tanya van Graan i rollen som vetenskapskvinnan Rita Sims. Den tuffa kvinnorollen fylls i det här fallet snarare av Jamie-Lee Money som Valerie McKee. Vänta här nu, McKee?! Japp, hon ska föreställa Val och Rhondas dotter, vars maskkompetens som av en slump kommer till användning när hon egentligen är i Kanada för att studera matematisk geologi.

Trots Gross närvaro tycker jag att denna sjätte uppföljare tappat en hel del av seriens själ. Burt är för skrikig och alt-right-ig, förvandlas mer eller mindre till en parodi på sig själv. Persongalleriet är lite för stort och jag har svårt att minnas namnet på alla inblandade. Luringen att gänget nu måste fånga en levande graboid känns minst sagt krystat även om själva genomförandet var ganska snyggt. Till skillnad från sina kvinnliga föregångare, vilka helt enkelt fick ta plats när så krävdes, måste Valerie klämma ur sig en kaskadspya av vapenlingo för att bevisa vilken tuffing hon är. Och för nästan första gången börjar rollfigurerna bete sig korkat medan manuset i vissa avseenden skiter i sin egen mytologi.

Tremors: Shrieker Island (2020)

Så var vi då framme vid den (än så länge) sista och sjunde delen i mask-sagan. Än en gång har filmen flyttat skådeplatsen så att vi nu befinner oss i den paradisiska thailändska övärlden. Men inte nog med det. Den jaktfanatiske biotechägaren Bill Davidson har gjort en Jurassic Park och skapat ännu mer mordiska maskar (alltså, de är mordiskare… Inte fler). Trots det har han tydligen inte tillräckligt bra koll på jaktbytets livscykel för att undvika att hans jaktparadis plötsligt kryllar av shriekers.

Nej, men vad är det här?! Ännu ett kliv ned på Tremors-stegen med framförallt fruktansvärt korkade rollfigurer. Jag kan bara inte acceptera att vissa individer i Tremors-världen helt plötsligt lyckats missa det faktum att graboids ger upphov till shriekers när varenda film sedan trean inlett med en snabb recap av varelsens intrikata livscykel.

Jamie Kennedy och hans tunna hår är borta – bra! Jamie Kennedy är ersatt med Jon Heder – helt ok. …ooooom det inte vore för det faktum att hans Jimmy inledningsvis framställs som en bakfull och oansvarig sillmjölke men som sedan ändå får ta plats som en mycket mer naturlig sidekick till Burt medan coola kvinnsen Jackie Cruz och Cassie Clare måste Michelle Rodriguez-bevisa hur coola de är för att anses värdiga.

CGI:n har förstås successivt blivit bättre och bättre sedan trean men det är också allt. Inte det minsta förnöjsam. Jag ser det som ett kvitto på de första fem delarnas styrka att jag ändå faktiskt blev lite berörd av slutet, för det var ingen känsla som Shrieker Island gjort sig förtjänt av.