You are currently browsing the tag archive for the ‘The Queen’ tag.

“The other, much younger, is much lighter, tall, and with a fine serious countenance. His father is a native doctor at Agra. They both kissed my feet.”

En av de som kysser fötterna är en muslimsk indier vid namn Abdul Karim och den vars fötter blir kyssta är den engelska drottningen Victoria. Året är 1887, Abdul är 24 och Victoria 68 år gammal.

Ska man tro Stephen Frears senaste utflykt i tant-land är Victoria vid det här laget både sjuklig, överviktig och allmänt trött på livet som regent. Hon somnar vid de fina middagarna, har svårt med kroppsfunktionerna och känner sig oändligt ensam. Ingen av hennes nio barn är till någon tröst på ålderns höst. Snarare ses näste man till rakning i regentlängden, sonen Albert ”Bertie” Edward, som en ”complete shame”.

I det perspektivet är det kanske inte så konstigt att Victoria fäster sig vid vad som än kan uppfattas som en frisk fläkt i de unkna palatskorridorerna. I det här fallet en ung indier som kan berätta saker om den subkontinent som hon, trots sin kejsarinne-status, aldrig reflekterat över förut. Hur kan hon försvara sin kejsarinnetitel om hon aldrig skådat Taj Mahal, aldrig smakat en mango?

Så då är det kanske inte så konstigt att hennes syn på Indien också i hög utsträckning kommer att färgas av det Indien som Abdul Karim känner sig hemma i? Han lär henne urdu snarare än hindi, koranen snarare än Upanishaderna eller Bhagavad Gita och förtiger det faktum att en fatwa utfärdades mot de brittiska styrkorna under det indiska upproret i slutet av 1850-talet.

Konkurrensen om drottningens gunst var i vanliga fall knivskarp och inställningen till Abdul Karims snabba statusuppgradering blev inte mer välvillig inför det faktum att han var icke-britt och icke-vit.

Ganska snart kommer det referenser till Abdul Karim som ”the brown John Brown” och jag undrar om de legat lika långt fram på rollfigurernas tunga utan John Maddens film från 1997, Mrs. Brown. Nu blir Frears Victoria & Abdul nästan en slags uppföljare till den tidigare odd couple-filmen, inte minst tack vare att Judi Dench spelar drottning Victoria i bägge produktionerna och att ungefär 20 år skiljer berättelserna åt, både i film och i verkligheten (Victoria introducerades till John Brown på 1860-talet). Det är ett sammanträffande som är så elegant att man nästan undrar om Frears har gått och hållit på den här filmidén ett par år bara för att få till det rent årtalsmässigt.

Judi Dench är som alltid magnifik i sin pondus. Men jag kan inte låta bli att tycka att Victoria & Abdul som helhet brister i jämförelse med såväl Dench tidigare Victoria-prestation i Mrs. Brown, som Frears tidigare drottningtolkning från Helen Mirren i The Queen. Här känns det som om manus siktat på lättköpta poänger och komiska ögonblick istället för rollprestationer och djup.

Frears visar, som i sina tidigare filmer The Queen, Philomena och Florence Foster Jenkins, en stor medkänsla och ömhet inför sina åldrande damer. Men här blir det mer problematiskt eftersom Victoria också blir en representant för inte bara Storbritannien utan hela västvärlden i förhållande till både Islam och den Indiska subkontinenten.

Är det ok att hon okritiskt sväljer Karims bild av Indien hook, line and sinker bara för att han utgör en frisk fläkt i hennes trista drottningvardag med statsbesök och afternoon tea med 30 000 skolbarn? Är det ok att vi inte får se något som helst mothugg från den anglikanska kyrkan som rimligtvis borde ha varit en kraft att räkna med vid den här tidpunkten?

Det som gjorde Victoria & Abduls föregångare Mrs. Brown så bra var att det ändå fanns en slags konflikt mellan filmens två huvudsakliga protagonister. Den konflikten saknas helt i Victoria & Abdul och resulterar därmed i att filmen ohjälpligt ramlar ned i BOATS;ens klassiska fälla; ”mer intressant än bra”. Det finns inget som underlättar ett känslomässigt engagemang, vare sig på en individuell nivå som i Mrs. Brown eller en regentnivå som i The Queen.

Annonser

Snart dags för den 90:e Oscarsgalan i ordningen. Och Meryls nomineringar ligger numera inte kvar på 20 utan har hoppat upp till 21 tack vare The Post.

***

Ni vet de där som ställer sig framför Idol-juryn och sedan blir ett YouTube-fenomen? Eftersom mamma alltid försäkrat dem att de sjunger som små änglar medan de i själva verket skulle kunna tävla med Hesa Fredrik i högljuddhet men knappast tonsäkerhet?

Läs hela inlägget här »

alt titel: Min sköna tvättomat

Korsa Baz Luhrmanns halvsurrealistiska och extravaganta atmosfär i, säg, Strictly Ballroom med 80-talsrealismen i This is England och jag tycker att man kanske börjar närma sig Stephen Frears andra biofilm My Beautiful Laundrette. Frears, som på senare år gjort filmer som The Queen och Philomena, rör sig här i de nedgångna och lite uppgivna kvarter som hör till södra London.

Läs hela inlägget här »

The Other Boleyn Girlalt. titel: Den andra systern Boleyn

Det lilla jag vet om brittisk 1500-talhistoria har jag primärt fått mig till livs genom film. Ramarna för The Other Boleyn Girl var hyfsat givna tack vare Shekhar Kapurs Elizabeth från 1998. Där får ju den paddlika Mary I skräna om att hon vägrar lämna över kungadömet till flickan vars mor var ”that whore Anne Boleyn”.

Läs hela inlägget här »

Listdags igen! Detta var ett starkt år, jag har haft svårt både med att sortera ut mina tio listkandidater och att ge dem en rättvis bedömning sinsemellan. Särskilt topp tre är egentligen likvärdiga för min del.

10. Zwartboek
Paul Verhoven överraskar (mig i alla fall) med en rätt nedtonad andra världskrigs-historia som dessutom är förvånansvärt fri från blood ‘n guts. ”They’re working off a list. Of Jews with money. They murder them.”

Zwartboek pic

Läs hela inlägget här »

Diana2En enda gång i mitt liv har jag varit på en riktig safari, i Kenya. För både turister och chaufförer/guider var det förstås en enda sak som gilldes när det gällde vilka djur man kunde stryka från AttSe-listan (vilken var betydligt kortare än den som nu innehåller alla filmer som verkar värda att se): Big Five. Det vill säga elefant, leopard, lejon, noshörning och kapbuffel.

Att vi skulle få se några leoparder var det förstås inte tal om. Av lejon och elefanter gick det tretton (minst) på dussinet. Det riktigt prestigefyllda bytet blev därför reservatets fåtaliga noshörningar som tack vare tjuvjakt hade blivit deprimerande fåtaliga.

Läs hela inlägget här »

De sista dronningarna från Filmspanarnas kvinnlighetstema, efter Cates Elizabeth och Judis åldrande Victoria.

Young VictoriaThe Young Victoria (2009)

alt. titel Young Victoria

När jag läser om The Young Victoria blir jag lite konfunderad. Den påstås vara en kostymfilm för ”the MTV audience” och jag kan inte riktigt se vart MTV kommer in i det hela, för när allt kommer omkring känns filmen som en rätt vanlig kostymfilm.

Läs hela inlägget här »

Elizabeth pic

En kvinnlig regent är en naturvidrig företeelse som går emot Guds vilja och upprör samhällsordningen. Mannen är normen och kvinnan skapades enkom i syfte att komplettera och underordna sig de manliga dygderna. Hon har varken förnuft eller moral nog att kontrollera sina begär och hennes av Gud givna roll är därför att lyda, tjäna och hjälpa mannen.

Läs hela inlägget här »

2006
Allas favorit nu för tiden, Ryan Gosling, tar stormsteg från Young Hercules, Teen Choice Awards och MTV Movie Award för The Notebook, när han blir Oscarsnominerad för sin insats som knarkande läraren Dan i Half Nelson.

Guillermo del Toro spänner musklerna ytterligare efter Hellboy och regisserar den grymt melankoliska vuxensagan El laberinto del fauno. Christopher Nolan spänner samma muskler och får ur sig The Prestige som även den är en fantastiskt bra film men som saknar det där lilla extra som hans latinske kollega presterar. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Hollow City
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser