“The other, much younger, is much lighter, tall, and with a fine serious countenance. His father is a native doctor at Agra. They both kissed my feet.”

En av de som kysser fötterna är en muslimsk indier vid namn Abdul Karim och den vars fötter blir kyssta är den engelska drottningen Victoria. Året är 1887, Abdul är 24 och Victoria 68 år gammal.

Ska man tro Stephen Frears senaste utflykt i tant-land är Victoria vid det här laget både sjuklig, överviktig och allmänt trött på livet som regent. Hon somnar vid de fina middagarna, har svårt med kroppsfunktionerna och känner sig oändligt ensam. Ingen av hennes nio barn är till någon tröst på ålderns höst. Snarare ses näste man till rakning i regentlängden, sonen Albert ”Bertie” Edward, som en ”complete shame”.

I det perspektivet är det kanske inte så konstigt att Victoria fäster sig vid vad som än kan uppfattas som en frisk fläkt i de unkna palatskorridorerna. I det här fallet en ung indier som kan berätta saker om den subkontinent som hon, trots sin kejsarinne-status, aldrig reflekterat över förut. Hur kan hon försvara sin kejsarinnetitel om hon aldrig skådat Taj Mahal, aldrig smakat en mango?

Så då är det kanske inte så konstigt att hennes syn på Indien också i hög utsträckning kommer att färgas av det Indien som Abdul Karim känner sig hemma i? Han lär henne urdu snarare än hindi, koranen snarare än Upanishaderna eller Bhagavad Gita och förtiger det faktum att en fatwa utfärdades mot de brittiska styrkorna under det indiska upproret i slutet av 1850-talet.

Konkurrensen om drottningens gunst var i vanliga fall knivskarp och inställningen till Abdul Karims snabba statusuppgradering blev inte mer välvillig inför det faktum att han var icke-britt och icke-vit.

Ganska snart kommer det referenser till Abdul Karim som ”the brown John Brown” och jag undrar om de legat lika långt fram på rollfigurernas tunga utan John Maddens film från 1997, Mrs. Brown. Nu blir Frears Victoria & Abdul nästan en slags uppföljare till den tidigare odd couple-filmen, inte minst tack vare att Judi Dench spelar drottning Victoria i bägge produktionerna och att ungefär 20 år skiljer berättelserna åt, både i film och i verkligheten (Victoria introducerades till John Brown på 1860-talet). Det är ett sammanträffande som är så elegant att man nästan undrar om Frears har gått och hållit på den här filmidén ett par år bara för att få till det rent årtalsmässigt.

Judi Dench är som alltid magnifik i sin pondus. Men jag kan inte låta bli att tycka att Victoria & Abdul som helhet brister i jämförelse med såväl Dench tidigare Victoria-prestation i Mrs. Brown, som Frears tidigare drottningtolkning från Helen Mirren i The Queen. Här känns det som om manus siktat på lättköpta poänger och komiska ögonblick istället för rollprestationer och djup.

Frears visar, som i sina tidigare filmer The Queen, Philomena och Florence Foster Jenkins, en stor medkänsla och ömhet inför sina åldrande damer. Men här blir det mer problematiskt eftersom Victoria också blir en representant för inte bara Storbritannien utan hela västvärlden i förhållande till både Islam och den Indiska subkontinenten.

Är det ok att hon okritiskt sväljer Karims bild av Indien hook, line and sinker bara för att han utgör en frisk fläkt i hennes trista drottningvardag med statsbesök och afternoon tea med 30 000 skolbarn? Är det ok att vi inte får se något som helst mothugg från den anglikanska kyrkan som rimligtvis borde ha varit en kraft att räkna med vid den här tidpunkten?

Det som gjorde Victoria & Abduls föregångare Mrs. Brown så bra var att det ändå fanns en slags konflikt mellan filmens två huvudsakliga protagonister. Den konflikten saknas helt i Victoria & Abdul och resulterar därmed i att filmen ohjälpligt ramlar ned i BOATS;ens klassiska fälla; ”mer intressant än bra”. Det finns inget som underlättar ett känslomässigt engagemang, vare sig på en individuell nivå som i Mrs. Brown eller en regentnivå som i The Queen.

Annonser