En liten kvarleva från filmspanarnas kvinnlighetstema i början av juli. Jag såg ju faktiskt Elizabeth när det begav sig.
***
Elizabeth Gloriana. Det är otacksamt att vara drottning, ändå vill alla vara det. Elizabeth är inte annorlunda än någon annan, trots att hennes liv ständigt hotas från flera håll och att hela dem katolska världen är hennes fiender tar hon med kraft itu med uppgiften. Att styra ett England med tom stadskassa och litet eller inget beskydd från trupper. Detta är historien om en drottnings tillkomst.
Men en kraftfull och suggestiv trailer har Elizabeth byggt upp förväntningarna. De blir till största delen infriade och ibland lite till. Som nästan alla populärhistoriska framställningar, både i böcker och på film, retar den publiken att veta mer om hur det ”verkligen” gick till. Var hertigen av Anjou verkligen transvestit. Hade han verkligen ett förhållande med sin moster, Mary Stuart? Och så vidare… Genomgående är skådespeleriet av hög kvalité såsom man kommit att förvänta sig av engelsk historisk film och tidsandan känns rätt. Detta trots att Blanchetts Elizabeth sannolikt är en något anakronistisk karaktär i sin feministiska styrka.
Men Elizabeth har också sina svagheter. Filmen är storslagen, men glider ibland över gränsen till det teatrala. Vissa filmsekvenser är suddiga, som om de sågs genom ett tunt flor, men regissören Kapur har varit lite väl förtjust i denna finess. De skuttande spelmännen ser alltid ut att vara på vippen att brista ut i Monty Pythons ”Bravely Bold Sir Robin”. Och till er idrottsfantaster kan jag försäkra att om Eric Cantona vet vad som är nyttigt för honom kommer han inte att fortsätta sin skådespelarkarriär.
Trots detta är dock Elizabeth fortfarande en bra film som lyckas levandegöra historien och man frågar sig varför svensk film är så historielös. Borde det inte snart vara dags för en riktigt smaskig svensk kostymfilm?
Omdöme 2013:
Jag har sett Elizabeth ett antal gånger till och kan med en gång säga att den där fyran definitivt ska ändras till en femma. Cate Blanchetts storslagna prestation får mig på fall varenda gång, jag har slutat bry mig om huruvida filmen är anakronistisk eller inte och den där florsfinessen måste jag ha vant mig vid.
Så här i efterhand är det också kul att se hur många skådisar som jag då inte egentligen noterade. Särskilt gäller det Vincent Cassel som den handledsslappe Anjou, Emily Mortimer och Kelly Macdonald som hovdamer samt en hyfsat tidig filmroll för Danny Craig som den hårdförde prästen John Ballard.
En mycket bra film helt enkelt. Se den, om du inte redan har gjort det!
Rörliga bilder och tryckta ord 
Prästen John Ballard? Trodde han var en melodifestivalikon från förr 😉
Skämt åsido, vad kul med filmer som växer med antal tittningar. Jag har själv bara sett Elizabeth en gång men det är alldeles tydligen för lite.
Haha, du har uppenbarligen bättre koll på dina melodifestivalikoner än jag. Men det var ju ruggigt likt Daniel Craig 😉 Jamen, visst är det! (Ett svar som kan appliceras på bägge dina uttalanden…)
Har sett den och fann den helt ok men tror att det är en film som kan växa vid eventuella omtittningar.
och efter att ha sett bilden på Ballard (We are all the Winners) ser Craig ut så där i filmen? Har jag inget minne av? Blir spännande vid en om titt 🙂
@Filmitch: För mig har den som sagt var gjort det. Det jag eventuellt störde mig på vid första titten har liksom försvunnit in i bakgrunden och nu är det bara att luta sig tillbaka och njuta hejdlöst av Cates prestation. Haha, det verkar som om du peppar upp dig för en Craig-överraskning 😀