Diana2En enda gång i mitt liv har jag varit på en riktig safari, i Kenya. För både turister och chaufförer/guider var det förstås en enda sak som gilldes när det gällde vilka djur man kunde stryka från AttSe-listan (vilken var betydligt kortare än den som nu innehåller alla filmer som verkar värda att se): Big Five. Det vill säga elefant, leopard, lejon, noshörning och kapbuffel.

Att vi skulle få se några leoparder var det förstås inte tal om. Av lejon och elefanter gick det tretton (minst) på dussinet. Det riktigt prestigefyllda bytet blev därför reservatets fåtaliga noshörningar som tack vare tjuvjakt hade blivit deprimerande fåtaliga.

En dag gick larmet i com-radion och i så hög hastighet som det någonsin är tillrådligt att hålla på nästintill obanad savann forsade vår jeep iväg. För att slutligen komma fram till en liten plätt där det i en ring av bilar tillhörandes olika resebolag stod en ensam noshörning och såg lätt plågad ut. Efter ett tag travade den iväg.

Snarare än att utgöra kronan på listverket blev det här en upplevelse som lämnade en fadd smak i munnen. Hela spektaklet kändes på något sätt ovärdigt och jag tycker inte att det är det minsta konstigt att jag kommer att tänka på en afrikansk noshörning när jag ser Diana. Hur livet tedde sig för det brittiska folkets prinsessa efter separationen från Charles påminner inte så lite om rusningen efter den där stackars förvirrade tjockhudingen.

Diana blev ännu en av de (många) biografifilmerna som Malmö Filmdagar bjöd på. Producenten Robert Bernstein förklarar att man medvetet valt att fokusera på den period av Diana Spencers liv då hon enligt uppgift ska ha haft ett förhållande med en pakistansk hjärtkirurg, Hasnat Kahn, snarare än att stirra sig blind på hennes tragiska slut.

Ofelbart kommer jag förstås att tänka på Monica Z som gjorde samma sak, istället för breda penseldrag får vi ett utsnitt på några få år. Och den jämförelsen sätter också fingret på vad jag uppfattar som en av Dianas största brister. I Monica Z är koncentrationen på det universum som omger filmens huvudperson total – vi får bara veta vad som händer i de delar av revy- och schlagersverige där Monica själv deltar.

Diana har försökt att göra om samma trick, men lyckas inte eftersom prinsessans så att säga professionella universum inte bestod av en förhållandevis begränsad kulturkrets i ett litet land långt uppe i norr. Hon engagerade sig istället i stora och humanitära frågor, med siktet särskilt inställt på landminor. När det åtagandet nästan blir något av en parentes i förhållande till hennes privata kärleksbekymmer känns det lite knepigt (love in the time of landmines?). Jag vill helt enkelt veta mer om varför hon valde just dessa frågor och hur hon exempelvis lyckades organisera alla dessa resor till före detta krigshärdar. Hade hon exempelvis jobbat som tvätterska på ett hundtrim hade den problematiken inte alls varit lika stor.

Däremot handlar Diana i lika hög utsträckning som Monica Z om en kvinnas jakt på lycka, skillnaden är här att Diana inte har den minsta tanke på att förkasta det trygga men eventuellt lite tråkiga. Nej, istället är det just trygghet hon söker, hon behöver en ”klippa”. Därför blir naturligtvis kontrasten desto större när hon i slutet istället hookar upp med glamoröse playboyen Dodi.

Som film betraktad kan jag inte påstå att Diana på något sätt särskiljer sig från den stora massan biografifilmer (varav en försvarlig mängd av någon anledning som sagt hade letat sig fram till den här augustiveckan i Malmö). Genren är ju tacksam eftersom det är lätt att generera ett intresse för en redan på förhand känd person. Samtidigt är den också svår eftersom det verkar vara alldeles för lätt för alla inblandade att luta sig lite för bekvämt tillbaka på just den säkerheten. De blir helt enkelt sällan särskilt innovativa.

Här är det föga förvånande Naomi Watts som ser till att Diana tar sig från A till B (eller snarare Ö eftersom vi ju vet hur det hela slutar). Hon gör en bra prestation men jag känner att jag får lite svårt att bedöma kvaliteten på den eftersom jag helt enkelt sällan blir tillräckligt engagerad i hennes livsöde.

Risken finns till och med att Naomi är för bra. Vi får nämligen se hur hon förbereder sig för och spelar in den intervju som också förekommer i sitt originalskick i The Queen. Jag upplever att skådespelerskan har lärt in just den intervjun till punkt och pricka, vilket innebär att det är flera små ticks som sedan inte återkommer i resten av filmen. Men vad vet jag, Diana kanske var hypernervös när hon spelade in det hela och betedde sig därför annorlunda jämfört med hur hon brukade vara?

Nej, ska jag vara helt ärlig hade jag hellre sett konspirationsteoretikern David Ickes tolkning av Dianas slutgiltiga öde. Ni vet, den där om hur reptilalienklanen Windsor ritualmördar Diana när de väl utnyttja hennes blonda och blåögda gener. Det hade kunnat bli en häftig åktur. Den hade åtminstone inte känts traditionell…

Malmö filmdagar-picSom vanligt när det gäller filmer från Malmö Filmdagar var vi fler som såg spektaklet. Däremot har Fiffi och Jessica tagit det långa benet före och redan publicerat sina åsikter.