The Post (2017)

Att sätta sig upp mot presidenten är nog ingen lätt sak för Washington-baserade tidningen Washington Post. Men chefredaktören Ben Bradlee håller bestämt på journalistetiken – Vita huset ska inte diktera vilka journalister som han sätter på olika uppdrag. Inte ens om det handlar om något så opolitiskt som ett presidentdotterbröllop. Han rundar dessutom den betongsuggan genom att, med hänvisning till branschsolidaritet, vädja till de tidningar som faktiskt fick komma om att få ta del av anteckningar och fotografier och hey presto, även Washington Post har en artikel om händelsen.

Är dessa, till synes triviala, händelser förebådande till det som komma skall i The Post? Skiter björnen i påvens hatt? Blir Meryl Streep Oscarsnominerad så fort hon kliver upp om morgonen?

Givetvis ska Ben Bradlee tillsammans med ansvarige utgivaren Katherine Graham snart våndas över betydligt större frågor än bröllop. På tidningsfronten står nämligen världen mer eller mindre i brand efter att anrika New York Times publicerat väl valda delar från de så kallade ”Pentagon Papers”. En topphemlig rapport som visar att USA:s regering systematiskt ljugit sig igenom ett Vietnam-krig som fortfarande pågår, ett varande bensår på nationens lemmar.

Med New York-kusinen dragen inför rätta får Washington Post chans att fortsätta berätta om den fördärvliga rapporten men ska man våga steget? Särskilt som rapportens beställare (och därmed en uppenbar syndabock) är Katherines gode vän Robert McNamara?

För ett antal år sedan såg jag faktiskt TV-filmen The Pentagon Papers med James Spader i rollen som den desillusionerade läckan Dan Ellsberg. Därför tyckte jag mig ha ett hum om hur The Post skulle utvecklas och vad det hela handlade om. Vilket kanske var tur, för i likhet med Spielbergs Bridge of Spies paraderar här ett gäng kostym- och slipsförsedda män förbi och jag har inte en susning om vem som är vem.

Men Spielberg är ingen regissör som gör det svårare än absolut nödvändigt för att han ska få med sig publiken på tåget. Genom mer än pålitliga och stabila skådisar som Meryl Streep och Tom Hanks samt ett rätlinjigt pang-på-rödbetan-berättande (ackompanjerat av ett orkestralt spännings-score som John Williams sannolikt hann skriva medan han satt på muggen) lotsar The Post oss inte bara ombord i god tid innan avgång. Vi blir dessutom serverade ett rejält mål mat i en påkostad restaurangvagn (med vita dukar och tända ljus på borden) eftersom filmen närmast skedmatar oss med politiska poänger utöver den historia den vill berätta.

Den fria pressen är i fara. Pressetiken hänger löst och den tillit som i en oskyldigare tid fanns mellan politiker och press är nu förverkad (enbart tack vare politikernas ljugande enligt The Post). Det är nu viktigare än någonsin att stå fast och med domaren Hugo Blacks ord: ”to serve the governed, not the governors” (fun fact: Alabamabon Hugo LaFayette Black ska ha varit medlem av KKK).

Jag som (än så länge i alla fall) har både USA och en viss orange president på någorlunda bekvämt avstånd känner att jag har svårt att bedöma The Post. Är det en modig film som säger ett obehagligt sanningens ord i grevens tid eller en övertydlig litania som fokuserar på den lätta delen av problemen med dagens offentliga samtal? Till skillnad från exempelvis Oliver Stones Snowden-film verkar ju Spielberg knappast ha behövt gå med McDonalds-muggen i hand till europeiska bolag för att få finansiering för sin film.

Särskilt avslutningen kan jag tycka blir väl full med patos och darr på underläppen över modet hos 70-talstidningarna och hur de Fick Rätt mot Makten.

Samtidigt är det förstås omöjligt att blunda för det faktum att The Post är en löjligt välgjord film där Hanks och Streep och alla övriga inblandade (från fotografen Janusz Kaminski till produktionsdesignern Rick Carter) gör precis vad de ska. Det filmens berättelse också vinner på är det parallella feministiska spåret med Katherine Grahams position som USA:s första kvinnliga utgivare av en större dagstidning. Knappast mindre subtilt framställt det heller, men om inte annat en påminnelse om att det inte var så värst länge sedan kvinnor ansågs mindre lämpade än män för rätt många sysslor och diskussioner.

När Spielberg är som bäst lyckas han berätta en allmänmänsklig historia på ett sätt att man inte kan undgå att bli berörd. Men utan den känslomässiga kopplingen riskerar den där allmänmänskliga historien att kännas tillrättalagd och The Post har tyvärr fastnat med tassen i den saxen.