The Other Boleyn Girlalt. titel: Den andra systern Boleyn

Det lilla jag vet om brittisk 1500-talhistoria har jag primärt fått mig till livs genom film. Ramarna för The Other Boleyn Girl var hyfsat givna tack vare Shekhar Kapurs Elizabeth från 1998. Där får ju den paddlika Mary I skräna om att hon vägrar lämna över kungadömet till flickan vars mor var ”that whore Anne Boleyn”.

Att Mary inte var särdeles förtjust i Elizabeth är i och för sig förståeligt. Hennes mor Katarina av Aragonien blev synnerligen publikt åsidosatt av sin kunglige make Henry VIII efter att först ha tvingats ha hans Boleyn-älskarinna som hovdam. Utsedd av knugen, förstås.

Men Anne är inte det enda Boleyn-barnet som dras in i Tudor-tidens ränksmiderier. Hon har en syster, Mary, och en bror, George. George tvingas av sin far och morbror till ett fördelaktigt giftermål med hovdamen Jane Parker, trots att han inte har det minsta intresse av henne. Av samma duo är tanken att Anne ska fånga kungens blickar men det blir istället Mary som först får den tvivelaktiga äran. Anne tänker dock inte finna sig i att bli åsidosatt av sin lillasyster.

Tja, det är bara att konstatera att gamle Henry inte hade vidare tur med sina fruar. Eller kanske snarare att hans stackars fruar inte hade vidare tur med sin äkta make. I sin evinnerliga jakt på en manlig tronarvinge kastade han först Katarina åt sidan, sedan Anne. Jane Seymour (i filmen spelad av Corinne Galloway) lyckades faktiskt klämma ur sig en son men dog på kuppen. Kanske var det ingen hit att förlova sig dagen efter att fru nummer 2 blivit halshuggen…

Tre år efter Janes död kom sedan i tät följd Anne of Cleves (räckte i ett halvår), Catherine Howard (kusin till Anne, Mary och George. Hon räckte i drygt ett år men blev å andra sidan halshuggen för otrohet) och slutligen Catherine Parr (Henry gillade tydligen sina Catherines, den här kom att överleva honom).

Det ligger förstås nära till hands att tänka sig Henry som en kille vars främsta tankeverksamhet skedde med det lilla huvudet. The Other Boleyn Girl gör ingen för att motsäga den bilden – Eric Banas Henry får inte komma med så mycket mer än att först vara förhäxad av Mary för att sedan bli lika förhäxad av Anne.

Rent stilistiskt och dramaturgiskt fungerar det förstås mycket bra att kontrastera den väna, anspråkslösa och blonda Scarlett Johanssons Mary med den expressiva, manipulativa och mörkhåriga Natalie Portmans Anne. En flicka som inte alls verkar ta illa upp när hennes far och farbror föreslår att hon ska göra sig lite…tillgänglig för Henry. Allt för familjens bästa, givetvis.

Men jag tycker samtidigt att det är synd att Anne har fått bli så egoistisk och härsklysten. I den historiska dokumentationen tycks det som om hon faktiskt hade mer att komma med än spydiga skvallerhistorier från det franska hovet och en förmåga att driva Henry till sexuellt frustrerat vanvett. Ett vanvett som dessutom framställs som anledningen till den nationellt omvälvande brytningen med katolska kyrkan i Rom.

Jag upplevde The Other Boleyn Girl som styltig och teatralisk. Jag får ingen känsla för särskilt Eric Banas Henry, mer än att han först verkar uppriktigt kär i Scarlett Johansson för att sedan lessna så fort hon blir gravid och då hemskt, hemskt gärna istället vill sätta på Natalie Portman. Vars rollprestation å sin sida ibland vacklar farligt nära att förvandlas till den kacklande kalkon som var Goya’s Ghosts. Scarlett är mest gyllengul och oansenlig.

Och eftersom manusförfattaren Peter Morgan skrivit små juveler som The Queen och Frost/Nixon (men i rättvisans namn också Rush) känner jag mig benägen att pallra upp skuldbördan mot debuterande regissören Justin Chadwicks dörr. Jag känner mig därmed inte så vansinnigt sugen på den senaste Mandela-filmen eftersom han ansvarat för den också.

The Other Boleyn Girl ger förstås en viss insikt i klimatet vid Tudorhovet men man ska samtidigt kanske inte ska ta det på allt för stort allvar med tanke på att manuset bygger på en bok av Philippa George vars historieberättande kallas för ”highly distorted” på Wikipedia.

Filmens största styrka blir därmed kostymavdelningen – nära nog varenda scen skulle kunna bli en tavla (även om kameran är lite väl förtjust i att fnatta efter folk i oändligt långa korridorer) och det firas orgier i sammet och broderier. När de inte bär svart, kläds som sagt Scarletts Mary helst i rött och gult medan Natalies Anne får hålla till godo med olika gröna nyanser (jealous, much?). Men detta blir förstås ett problem i sig, allting ser alltid spritt nytt ut. Inte ett flottigt hårsvall, inte en såsflläckad skjorta så långt ögat når och det hela blir allt för perfekt för att kännas trovärdigt.

Nej, hellre Cate Blanchetts jungfrudrottning än Eric Banas kåte kung.

star_full 2star_half_full

Annonser