This Is England (2006)

This Is England börjar med hög igenkänningsfaktor, även för ickebritter. Det är Maggie Thatcher, Space Invaders, Rubiks kub, Falklandskriget, Knightrider, BMX, prinsessbröllop samt gymping i gymnastikdräkter, glansiga tights och benvärmare. Det är 80-tal. 1983 närmare bestämt och sista dagen på terminen för 12-årige Shaun. Ännu mer igenkänningsfaktor, men på ett mer personligt plan den här gången, för även jag fick länge gå i ärvda utställda manchesterbyxor när ”alla andra” redan gått över till blåjeans.

Men jag hamnade i alla fall aldrig i slagsmål över mina byxor. Det gör Shaun och känslan som ersätter igenkänningsfaktorn är ”Gud, vad skönt att jag inte längre går i skolan!”. Shaun skulle nog också gärna slippa skolan och det gör han snart (last day on term, remember?) men något särskilt roligt lov har han knappast. Han är en väldigt ensam liten kille, så när han träffar Woody och dennes gäng törs han knappt tro att de verkligen vill ha honom med.

Men Woody och gänget adopterar Shaun som en slags maskot och gör om honom till ett litet miniskinhead (även om det står ”Tompkins” och inte ”Dr. Martens” på kängorna). Shaun njuter i fulla drag av den nyfunna vänskapen och utforskar även så sakteliga kärlekens territorium med den punkigt hamsterkindade Smell. Men gruppdynamiken ändras radikalt när den äldre Combo kommer ut från fängelset.

Det var nästan så att jag inte ville se om This Is England. Filmen gjorde ett otroligt starkt intryck på mig första gången jag såg den och det är ju alltid osäkert att försöka upprepa en sådan upplevelse. Men lyckligtvis höll Shane Meadows film måttet även för en omtittning.

Framförallt är det historien, eller snarare karaktärerna som griper tag i en. De är starka i sig utan att bli övertydliga eller stereotypa, relationerna mellan dem är trovärdiga och allt detta bygger naturligtvis på att alla inblandade skådespelare gör ett bra jobb. Blott 13-årige Thomas Turgoose är en ren naturbegåvning, så bra att det är lite förvånande att han inte jobbat mer än han har sedan This Is England. Hans Shaun är en finkänsligt utmejslad person mitt emellan barn och vuxen som försöker hantera den bedövande förlusten av en förälder (Thomas egen mor gick bort i cancer under inspelningen). Hans trevande försök till uppvaktning av Smell känns lika genuin som hans, fullt förståeliga men inte riktigt lika sympatiska, hånfulla förnöjsamhet när han med benäget bistånd får chans att hämnas på den tjurige affärsinnehavaren som inte lät honom gratisläsa serietidningar.

Relationen mellan honom och gänget, oavsett hur sannolik den är, värmer ända in i hjärteroten. Scenerna när de går på ”jakt” gör en bubbligt och ogrumlat glad, det känns som det är jag själv och inte Shaun som får gosa ned mig i trygg gemenskap. Att jag blir förvånad över det faktum att gruppen uppmuntrar ett schysst beteende mellan varandra torde ge en antydning om hur pass ovanligt det faktiskt är i film nu för tiden. Lika positivt överraskande är mammagestalten Cynthia, som trots att hon inte syns till så ofta i filmen, absolut inte är någon frånvarande mamma. Inte heller utgör hon den massiva betongsugga mellan Shaun och gänget som man lätt skulle kunna föreställa sig i den här typen av coming of age-film. Istället visar hon upp en imponerande tillit (som aldrig riskerar att misstas för nonchalans), både mot sin son och mot personer som för henne måste te sig rätt främmande.

Av någon anledning får jag titeln Where the Wild Things Are i huvudet när de allihop, utklädda till tänderna, grips av obefläckad vandalismglädje. Överhuvudtaget jobbar This Is England otroligt bra med konstrasten mellan aktiviteter eller stämningar vilka på ett sätt är barnsliga men som tack vare denna barnslighet är fulländat underhållande och betydligt allvarligare teman.

Allvarligare teman finns det gott om men det mest följdriktiga och tydligaste är naturligtvis den nationalism och rasism som i praktiken tagit över Skinhead-rörelsen vid det här laget. This Is England tar inga lätta vägar i detta avseende, istället blir det tydligt hur ofta ideologi blir både krycka och slagträ för att hantera och agera ut mer personliga känslor av tillkortakommande, avundsjuka och marginalisering.

8 reaktioner till “This Is England (2006)”

  1. Instämmer helt i din text. Jag imponerades över att filmen lyckades vara så mångbottnad och att det någonstans i botten fanns ett hopp om människorna. Kan rekommendera den betydligt lättsammare ”Somers Town” av samma regissör (och till viss del skådisar) som finns på Voddler.

  2. Ja, jag vill minnas att du också skrev en väldigt positiv text. Tack för tipset, ska absolut kolla upp Somers Town.

  3. Jag gillade This Is England. Såg den på bio när den kom. Minns att jag gillade förtexterna, musiken och klippen. Återkommer med recension.

    Förresten, M-Noir, jag är nyfiken och hinner inte riktigt kolla upp alla bloggar här Montreal, men vilka bloggar är det som delat ut femmor nyligen, och till vilka filmer?

  4. @Movies-Noir: Det måste ju bli lite balans mot mer ogina betygsutdelare 😉 Tja, jag tycker ju förstås att This is England absolut är värd mer än bara tre och en halv.

    @Jojjenito: Du är alltid välkommen!

  5. Jojjenito: Hoppas du har fortsatt trevligt i Montreal.

    Så här på rak arm så är det förutom Sofias femma till denna film även Fiffi (Järnladyn) och Filmitch (Tinker, Tailor, Soldier, Spy) som delat ut en femma nyligen (även om Filmitch delade ut 10/10 istället för 5/5). Ingen av dem kommer i närheten av en femma i mitt tycke, men This Is England är nog bäst av de tre.

    Sofia: Tycker det är jättekul att du delar ut en femma till filmen, en film jag kan förstå att man gillar lite extra. Och det är ju inte som att du delar ut femmor till höger och vänster så man vet att det verkligen betyder något när man ser det här hos dig 🙂

  6. En film som föll på förväntningarna. jag satt nog mest o tänkte jaha när eftertexterna rullade. Lyckades inte beröra mig alls. Tyvärr.

  7. @Movies-Noir: Haha, jag tar åt mig äran av att vara den som med min fullpoängare kommer närmast din nästan-fullpoängare 😉 Tja, det är ju det som är det fina med film, alla tycker inte likadant.

    @filmitch: Som sagt… Men vad synd, förväntningar är ett jäkla gissel. Däremot blev jag lite förvånad över Turgoose i Eden Lake för där gjorde han inte så mycket väsen av sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: