You are currently browsing the tag archive for the ‘James Cromwell’ tag.
alt. titel: Den gröna milen, Den grønne mil, La ligne verte, Il miglio verde, La milla verde, Stephen King’s The Green Mile
Det finns en massa skitjobb här i världen men någon måste göra dem också. Och i 30-talets Louisiana har ingen råd att vara fin i kanten när det kommer till anställningar. På det hela taget har Paul Edgecombe emellertid samlat ihop en ganska bra arbetsgrupp i E-huset vid Cold Mountain-fängelset. Vilket kan behövas eftersom E-huset hyser fångarna som dömts till dödsstraff, män som bara sitter och väntar på det oundvikliga slutet – ”Old Sparky”. Män som inte har något kvar att förlora, som är under en avsevärd psykisk press. Och som Paul förtydligar: ”Men under strain can snap”.
Ett jobb som alltså kräver ett visst handlag och bemötande, något som en av E-husets vakter dock lider stor brist på. Percy Wetmore är hånfull, sadistisk och konfrontativ men han är också ende brorson till guvernörens hustru och kan därför välja och vraka bland statliga anställningar. Och nu tycks det som om han siktat in sig på att lagligen kunna ta en annan människas liv innan han är beredd att lämna Paul, kollegorna och fångarna ifred.
Alltmedan Paul måste handskas med både personalproblemet Percy och en alldeles ovanligt ihärdig urinvägsinfektion anländer dessutom den enorme John Coffey, dömd för dubbelmord på två småflickor. Men snart smyger sig en viss tvekan in hos Coffeys fångvaktare – kan den till synes mildsinte, näst intill efterblivne, mannen verkligen vara skyldig till brotten han dömts för?
Ahhhhhhhhh… Efter att ha harvat mig igenom ett antal mer eller mindre undermåliga King-produktioner är Frank Darabonts The Green Mile som Salubrin på getingsticket, som Aloe Vera-lotion på den solbrända huden, som ett värmande bad för den genomfrusna kroppen. Jag omsluts av en trygghet och stabilitet som gäller snart nog allt som filmen har att erbjuda.
Men äras den som äras bör. Jag är den första att erkänna att det från gång till annan blir uppenbart att King inte alltid gör de bästa valen som författare. Men här står han banne mig och och bara lobbar in smash på smash (jag är lite skakig i mina sportmetaforer, men jag tror ni fattar). Pauls betryggande berättarröst, den historiska fängelsemiljön, dödsstraffets inneboende tungsinne, den elektriska stolens råhet som avrättningsmetod, observationen att av fyra dödsdömda fångar är åtminstone tre av dem knappast dömda till detta straff av sina jämlikar, ömheten i den lille Mr. Jingles, den bottenlöst obegripliga galenskapen hos fången Billy The Kid, och så den lilla detaljen med Pauls urinvägsinfektion som gör honom så enormt mänsklig.
Och alla de här smasharna bara fortsätter, rakt in i adaptionen. I princip allt faller på plats, till synes utan ansträngning. Frank Darabonts säkra handlag med både manus och regi. Här kan vi snacka någon som klarar av att återge Kings hela historia och inte bara ett platt händelseförlopp. För att inte tala om en rollbesättning bestående av Tom Hanks, David Morse, James Cromwell, Sam Rockwell, Michael Jeter och Michael Clarke Duncan. Jag minns att jag tyckte att Tom Hanks, jämfört med bokens Paul, hade fel ålder när filmen hade premiär men vid det här laget har jag vant mig och ser bara en fin rollprestation. Eftersom The Langoliers också ligger färskt i minnet är det närmast fascinerande vilken skillnad omständigheter och sammanhang gör för David Morse. James Cromwell och Michael Jeter gör mig alltid glad medan Sam Rockwell gör mig illa till mods vilket förstås bara är en bonus i det här sammanhanget.
Och så den imponerande Michael Clarke Duncan i sin karriärs mest hyllade roll som John Coffey, vilket i mina ögon är fullt rimligt. Han lyckas utstråla en barnslig oskuld som på något sätt både rimmar med och skär sig mot hans kroppshydda. På något sätt måste man ha mixtrat med perspektiven eftersom Duncan egentligen inte var särskilt mycket längre än David Morse men ändå synes torna upp sig över den senares 195 centimetrar.
Till skillnad från många andra filmer i det här temat blir jag heller inte irriterad (inte så mycket i alla fall) över de religiösa anspelningarna (jag menar, kom igen: John Coffey – J.C….). Snarare är jag så engagerad i hela historien att jag blir berörd när J.C. uttryckligen ber om att få dö, utmattad som han är av mänsklighetens ondska. Tycker att det blir en extra tyngd i det faktum att staten Louisiana inte bara är beredd att avrätta en svart man som på ytan inte synes helt tillräknelig utan också ett gudomligt käril. Hell, han är ju Jesus.
De 188 minutrarna rinner på som en klar källåder även om både förlaga och adaption förvisso tappar en smula fart efter att ha spenderat kanske lite för mycket av sitt krut på konsekvenserna av Percys blodtörstighet. Så här långt kommen i temat är jag dock beredd att utkora The Green Mile till en solklar vinnare – bättre än Shawshank! Att Frank Darabont är Kings bäste uttolkare torde stå utom allt tvivel.
Förlaga: The Green Mile (1996)
Cameo: –
Som vanligt med 90-talsfilmerna är det oerhört svårt att välja. Bubblare eller nedre delen av listan är närmast egalt. Värt att notera i år torde vara den starka komiska övervikten, fyra av tio filmer. Nummer 10, 9 och 6 skulle näääästan kunna räknas till den genren också.
10. Scream 2
Något så ovanligt som en uppföljare som nästan når upp till originalets briljans. Är stackars Sidney Prescott USA:s mest otursförföljda kvinna? Läs hela inlägget här »
De sista dronningarna från Filmspanarnas kvinnlighetstema, efter Cates Elizabeth och Judis åldrande Victoria.
The Young Victoria (2009)
alt. titel Young Victoria
När jag läser om The Young Victoria blir jag lite konfunderad. Den påstås vara en kostymfilm för ”the MTV audience” och jag kan inte riktigt se vart MTV kommer in i det hela, för när allt kommer omkring känns filmen som en rätt vanlig kostymfilm.
Det var då för väl att man till slut hittade på en ny utomjordisk skurkras till Star Trek. Personligen tycker jag inte att klingonerna är särskilt skräckinjagande och språket gränsar som jag tidigare sagt till det löjeväckande. De rikt tandutrustade ferengi korsar den gränsen med god marginal och romulanerna är svåra att få något riktigt grepp om. Borgerna, däremot. Nu börjar vi snacka aliens…
Efter att ha lyckats avvärja ett anfall mot jorden från en borgkub hänger Enterprise med på rockskörten hos ett mindre borgskepp som försöker fly in i historien. Närmare bestämt till tjugoförsta århundradet. Till en början är Picard och kompani fundersamma på varför borgerna valde att återvända just hit innan de inser att kollektivcyborgerna har siktat in sig på att omintetgöra mänsklighetens date med ödet.
That’s what HE said!