Philomena (2013)

Jag har fina minnen av min mormor. För mig var hon världens snällaste, bland annat säkert eftersom jag jämförde henne med min betydligt striktare farmor. Om hon var lika genomhygglig som Philomena Lee kan jag därför inte riktigt avgöra men eftersom Judi Dench lilla tant har min mormors korta krullfrisyr är känslan omedelbar. Det är klart att jag gillar Philomena.

Och när filmen om henne, journalisten Martin Sixsmith och sökandet efter hennes son är gjord av en stabil veteran (imponerande 72 bast!) som Stephen Frears är det klart att jag gillar den också.

När Philomena Lee som ung på det katolska Irland var gravid utan att ha en man vid sin sida och en ring på sitt finger är domen hård. Mot att hon ”får” föda lille Anthony hos Sacred Heart-nunnorna och de åtar sig att försöka adoptera bort gossen måste hon arbeta fyra år hos dem för att betala av sin skuld. Kanske hade hon hoppats att på något sätt ändå kunna komma bort från klostret tillsammans med sin son, för när han försvinner med ett välbärgat par i en fin bil blir hon ifrån sig.

Philomenas skuld är stor, både den religiösa och den personliga, och därför dröjer det närmare 50 år innan hon berättar om Anthony för någon annan. Men då gör hon det också rejält: påhejad av dottern Jane kommer hon i kontakt med en för tillfället arbetslös journalist som behöver ett påhugg som är mer lönsamt än böcker om rysk historia.

Philomena spelas som sagt av Judi Dench och Sixsmith av komikern Steve Coogan och jag är knappast den första att hylla deras fläckfria samspel. Philomena har en förmåga att glädjas åt de enkla tingen här i världen, som en Harlequin-roman eller hotellfrukost. Sixsmith är istället en kulturelitist som först rynkar på näsan åt human intrest-historier (översatt till ”ödeshistorier”) och inte kan äta en irländsk kaka utan att försöka visa sin uppskattning genom att jämföra den med ett betydligt snoffsigare italienskt bakverk.

Det fina med karaktärerna är att de ändå känns jämbördiga och på något sätt nyanserade trots att de är stereotyper bägge två. Ingen av dem framställs som förmer än den andre utan vi som publik får möjlighet att upptäcka deras respektive olikheter genom att de upptäcker dem hos varandra. En ut- och invärtes resa som dessutom ackompanjeras av ett trevligt score från Alexandre Desplat med viss Yann Tiersen-inspiration.

Karaktärernas styrka och skådespelarnas skicklighet gör också att de etiska och moraliska frågor som Philomena förstås vill utforska aldrig tar överhanden. För ovanlighetens skull tappade jag inte intresset för Philomenas personliga sökande för att istället börja tänka på klostervillkoren på Irland under 50-talet eller utvecklingen av adoptionsbranschen.

Självklart (ok, för mig är det i alla fall självklart) ligger min egen reaktion inför det de upptäcker om den bortadopterade Anthony betydligt närmare Sixsmiths upprördhet som i slutänden får ta över från hans sedvanliga avvisande cynicismer. Ändå blir jag betagen av Philomenas religiösa lugn. Trots allt som hon åsamkats i dess namn, all skuld som hon blivit påprackad, kan hon uppenbarligen ändå finna både tröst och trygghet i den och jag kan inte låta bli att tycka det är fint. Det är den katolicismen jag väljer att ta med mig i hjärtat, inte nunnornas eller klosterordens oförsonliga domslut över flickor som inte är mer än människor.