You are currently browsing the tag archive for the ‘Michael Sheen’ tag.

”Two minutes until you go live”

Ord som skulle kunna skrämma skiten ur vem som helst, särskilt om man är medveten om att ”live” betyder att ett antal miljoner pers lyssnar. Tänkt då den situationen kryddad med vetskapen att du knappt får ur dig ett enda ord i följd utan att fastna eller stamma.

Den brittiske prinsen Albert Frederick Arthur George (som sedermera skulle komma att bli George VI) är bara allt för medveten om sina talsvårigheter. Inte blir det lättare av att pappa George V försöker pressa sin son i något slags missriktad välmening till att ställa sig framför en mikrofon i alla möjliga sammanhang. I sann stiff-upper-lip-anda tänker sig nog fadern att om Bertie bara pushar sig själv tillräckligt hårt kommer han att bryta igenom den där stamningsbarriären.

När det förstås i själva verket är precis tvärtom. Bertie och hustrun Elizabeth tycker att de testat precis allt men som en sista utväg får de kontakt med australiensaren och logopeden Lionel Logue. En man som har skådespelardrömmar, men vars dialekt diskvalificerar honom till och med för ett mindre skådespelarsällskap i Putney. Logues oortodoxa metoder och approach är föga förvånande precis vad Bertie inte visste att han behövde.

Regissören Tom Hooper ägnade sig länge åt TV men sedan 2009 och The Damned United har hans cv bestått av BOATS och musikaler. Och man måste ändå erkänna att ha gör bägge två jäkligt bra. Ända fram till Cats, vill säga…

Hooper (icke att förväxla med Tobe Hooper) har gjort sig känd för att klämma bra prestationer ur sina skådisar (Michael Sheen, Colin Firth, Geoffrey Rush, Eddie Redmayne och Alicia Vikander), kombinerat med ett säkert öga. Mitt intryck är att han är som bäst när han får jobba med interiörer, men det kan möjligen vara färgat av att de historiska filmerna The King’s Speech och The Danish Girl så väl länder sig till just extravangata och överdådiga rum.

Relationen mellan Logue och prinsen-som-skulle-komma-att-bli-ofrivillig-kung utvecklar sig väl ungefär som jag hade förväntat mig. Det finns några skarpa kanter hos var och en som successivt hyvlas ned allt eftersom de lär känna och respektera varandra. Det The King’s Speech vinner på är dels prestationerna från Geoffrey Rush och Colin Firth som logopeden och hans motvillige patient-student, dels den ödesmättade tidsperioden när deras förhållande måste utvecklas. Inte nog med att Berties odåga till bror, Edward Albert Christian George Andrew Patrick David (för en kort stund Edward VIII), abdikerar för att söka personlig lycka i armarna på den skilda amerikanskan Wallis Simpson. Även ett annalkande krigshot mullrar olycksbådande vid horisonten och Nationen kräver att dess konung står rakryggad och levererar inspirerande tal.

Det som blir spännande med The King’s Speech, så här i backspegeln, är att det att det år 2017 kom inte mindre än tre filmer som i olika utsträckning fokuserade på Winston Churchills förmåga att under ungefär samma tidsperiod, medelst inspirerande tal, sporra den brittiska nationen till ständigt nya stordåd. I sammanhanget för The King’s Speech är Churchill dock endast en välkänd bifigur, porträtterad av Timothy Spall iförd bulldogskinder. Vad alla filmerna gemensamt dock pekar på är talens betydelse, monarken eller statsmannens närvaro i varje engelsmans hem via radion.

Trots att hela filmen ganska övertydligt lett fram till den stunden lyckas Hooper, tillsammans med sina huvudsakliga skådespelare, ändå förmedla både spänning och kamp när George måste meddela sina undersåtar att England nu ligger i krig med Tyskland. Firth visar övertygande med både minspel och uttal hur varje ord, varje stavelse, blir till en veritabel hinderbana som han måste ta sig igenom, kosta vad det kosta vill.

The King’s Speech tog något av en grand slam vid Oscarsgalan som sändes i slutet av februari 2011 och visst är den som klippt och skuren för en Oscars-kandidat. Men kanske är ändå de övertydliga gala-filmerna som juryn tenderar att gilla inte alltid (kanske till och med sällan) de som vinner i långa loppet? För även om The King’s Speech och Colin Firth var hot shit 2011, är det i dagsläget ärligt talat inte oftare snack om konkurrenterna Black Swan eller Inception?

Nåvälan, The King’s Speech är en oerhört välgjord film som trots sin förutsägbarhet lyckas både engagera och tjusa. Däremot är Alexandre Desplats score oväntat anonymt. Man kan inte få allt här i världen.

Far from the madding crowdJag blev oväntat förtjust i brittiske klassikerförfattaren Thomas Hardy (Thomas, INTE Tom, det är en helt annan hårding…) och därför glatt överraskad när det så snart ryktades om att det skulle komma en filmatisering av Far From the Madding Crowd.

Läs hela inlägget här »

UnderworldFör vampyren Selene är världen och hennes roll i den förhållandevis enkel. Varulvar dödade hennes mänskliga familj när hon var liten. För att kunna hämnas hade hon inget emot att vampyren Viktor tog hand om henne och gav henne de nödvändiga verktygen, inklusive vampyrskap. Nu är hon en varulvsjägare, en death dealer, på heltid i nattsvart läderutstyrsel. Hennes största problem består i att hon och hennes kollegor varit så bra på sitt jobb att de snart gjort sig själva överflödiga. Föråldrade.

Läs hela inlägget här »

The Damned UnitedUnited-laget som gällde i engelsk fotboll under 70-talet var inte Man-U, utan L-U, det vill säga Leeds United. Anförda av den legendariske Don Revie hade laget vunnit snart sagt allt som gick att vinna, så det var ganska stora skor som skulle fyllas när Revie gick vidare som tränare för det brittiska landslaget.

Läs hela inlägget här »

Sista rycket med våra vampyrkompisar och nu är jag på något sätt ändå i fas med Fiffi som ikväll postar sitt sista inlägg om Twilight-seriens sista film — Breaking Dawn, pt 2. Själv gör jag en slags sammanfattning av seriens karaktärer och huvudsakliga innehåll.

***

Team Bella
Det är lika bra att erkänna det: jag har jäkligt svårt för Kristen Stewart. Mestadels upplever jag henne som helt nollställd, möjligen åt det buttra hållet eftersom mungiporna oftast strävar nedåt. Hennes utseende funkar bra som en inledande plain Jane men blir då desto mer svårsmält som Twilightfotomodellsnygg vampyr, komplett med en fyllig hårman (kan vampyrers hår verkligen växa?). Meyers dialog som i böckerna möjligen kan funka i den egna fantasin blir i Kristens mun (och Roberts också, förstås) hopplöst fjantig och högtravande. Läs hela inlägget här »

De sista dronningarna från Filmspanarnas kvinnlighetstema, efter Cates Elizabeth och Judis åldrande Victoria.

Young VictoriaThe Young Victoria (2009)

alt. titel Young Victoria

När jag läser om The Young Victoria blir jag lite konfunderad. Den påstås vara en kostymfilm för ”the MTV audience” och jag kan inte riktigt se vart MTV kommer in i det hela, för när allt kommer omkring känns filmen som en rätt vanlig kostymfilm.

Läs hela inlägget här »

Publicerad i Västerbottens Kuriren i april 1996

Tre av de mest kända och klassiska skräckromanerna kom alla inom samma århundrade: Frankenstein, Dr Jekyll och Mr Hyde samt Dracula. Efter Coppolas och Branaghs mycket bokstavstrogna filmversioner av den sista och första har nu Stephen Frears bestämt sig för att ta itu med det mittersta verket, det som sysselsätter sig med människors godhet och ondska och omöjligheten för det ena att existera utan det andra.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
Mats Strandberg, Färjan

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg