Strictly Ballroom (1992)

De som känner mig kan intyga att jag vanligtvis inte är särskilt mycket för det traditionellt kvinnliga. Jag står hellre och skriker i Heinekenfrysen än i klädkammaren (fast helst utan skrikandet också om det går, det är svårt att hinka öl och skrika samtidigt). Detta inbegriper även romantiska filmer. Alla förvecklingar, hjärta-smärta, it doesn’t do it for me…

Men visst finns det ett fåtal filmer som jag uppfattar som romantiska och som får mig att ögonblickligen tillbakabilda alla manliga bihang som eventuellt kan ha börjat gro och stjärnögt vilja springa ut och handla (ja, handla, denna kvinnligaste av sysslor) högklackat och skira empireklänningar.

(Och i det här läget sticker genus-o-metern raskt upp trynet och påpekar att jämställdhet inte alls handlar om trötta könsklichéer som shopping utan lika villkor och möjligheter och…jag tystar den genom en välriktad pasodobleknyck på klacken.)

Det här handlar nämligen om Strictly Ballroom, möjligen tidernas bästa, mest romantiska och dessutom roligaste dansfilm. Den är en Dirty Dancing med distans, ömsinthet och äkta humor (vi slipper ”Nobody puts Baby in a corner”). Det kanske är helt onödigt att lägga till att den australiensisk?

Scott har tränats för att vinna Pan-Pacific Grand Prix (alltid uttalat på släpig aussiedialekt: ”Pään Pääcific”) sedan han kunde ta sin första stapplande steg i lackskorna. Problemet är bara att just nu, när han har den perfekta partnern och är så nära, är han på väg att förstöra allt genom att vilja dansa egna steg och det vet ju minsta unge att man bara får dansa på det sättet som är godkänt av den nationella dansfederationen.

Skydd av hela dansvärlden och övergiven av partnern Liz träffar den fallne guldgossen panelhönan Fran i sin mammas dansstudio. Visst finns det lite av hjältedyrkan från Frans sida men inte mer än att hon kan bita ifrån och visa sina egna danssteg. Hon har nämligen vuxit upp med pasodoblen och det är en helt annan dans än tävlingsversionen – rak, stram och kraftfull istället för vidlyftig, prålig och svulstig.

Ok, Strictly Ballroom är verkligen ingen komplicerad film, det är försiktig kärlek, lite komplikationer och ett lyckligt slut tack vare att huvudpersonerna till slut har modet att gå sin egen väg. Men det funkar, inte minst därför att Tara Morice som Fran är övertygande vanlig. Hon är ingen Victorias Secrets-modell som man klätt ut i glasögon och hästsvans, utan en rätt ordinär tjej som snarare cleans up nicely mot slutet (för det är klart att hon blir snygg). Hon ger också sin Fran en självrespekt som fuller väl matchar Paul Mercurios Scott. Relationen dem emellan är trovärdig och sitter rakt i hjärtat, främst i dansscenerna på taket till ”Time after time” och bakom ridån till ”Perhaps, perhaps, perhaps” (möjligen också Doris Days bästa låt?).

Det här är Baz Luhrmans första film och, med hänsyn till dennes senare överdåd, förhållandevis nedtonad. Med tanke på det genomslag regissören har haft rent stilmässigt, är det dessutom lite förvånande att inse att han faktiskt bara gjort fyra filmer än så länge: Strictly Ballroom, Romeo + Julia, Moulin Rouge och Australia. Wikipedia hävdar dock att han skulle vara på gång med en filmatisering av The Great Gatsby. Baz Luhrman och dekadent 20-tal — det kan bli hur bra som helst.