Spider-Man: Into the Spider-Verse (2018)

Jag hade ingen som helst aning om att det var en ny Spider-Man-film (en till?!) på gång innan en lätt apart post credit-scen dök upp under eftertexterna i Venom. Men av någon anledning tyckte jag att den lilla snutten var både snyggt tecknad och underhållande. Därmed var en titt på Into the Spider-Verse given när tillfälle gavs.

Fredagszombies

Kanske är det dags att utropa en ny tradition på bloggen? För andra året i rad rymmer Rörliga bilder och tryckta ord en enda fredagsfemma och den skapas givetvis för att hedra skräckfilmsveckan, samarbetet med kollegorna Fiffis filmtajm och Filmitch. Förra året var det fem gånger fem vampyrrelaterade fenomen som fick stå i rampljuset, i år kan jag givetvis inte överge mina zombies. Därför kommer här fem olika zombiefilmundergenrer, en ingång som givetvis inte är det minsta krystad eller konstruerad för att kunna behålla ett zombiefokus.

#5. Humorzombies
Redan Romero var medveten om den humoristiska potentialen i odöda kroppar med taskig koordinationsförmåga. Det är dock en undergenre som blivit allt mer populär under senare år, sannolikt på grund av att det alltid är lättare att charma tittare när man driver med ett redan etablerat fenomen (VSB: Zombeavers och Scouts Guide to the Zombie Apocalypse).

I Am Legend: The Death Match

Istället för att försöka dra växlar på förortssymbolik, invasionsteman eller blodmagi tänkte jag mig en dödsmatch med tio olika kategorier (kategorivinst ger fem poäng) för att kora en vinnare bland vampyrzombieskildringarna, allt som allt en litterär förlaga och fyra filmer. För självklart måste det finnas en vinnare, inget relativistiskt ”alla är bra på sitt sätt”-tjafs här inte (lite digitalt blir det i alla fall, Henke).

För att hålla isär alla de olika Roberts är det bara bokens huvudkaraktär som får äran att fortsätta heta Robert Neville, alla övriga tilltalas med skådespelarens förnamn. Inkonsekvent nog har jag däremot valt att benämna övriga karaktärer vid deras bok- eller filmnamn.

***

Bästa titel

I Am Legend (2007)

En man kör vilt på de övergivna New York-gatorna. Nej, det är inte Charlton Heston anno ’71 utan Will Smith anno ’07. Utbyta putslustigheter innan man ”snor” en bil och titta på klassisk rockfilm ligger inte för 2000-talets överlevare, istället är han på hjortjakt med sin trogna hund Sam.

Vår nutida (eller egentligen framtida, året är 2012) Robert har ordnat sig en rätt så okej vardag med strikta rutiner som gör att han än så länge fått vara ifred i sitt stålbarrikaderade hus. Även 2000-talets vampyrzombies har synbarligen uppdaterats, nu räcker det inte med några plankstumpar för att hålla dem ute.

The Omega Man (1971)

Charlton Heston kör omkring på övergivna stadsgator. När hans bil får punktering (genom ganska vårdslöst körande från hans sida måste erkännas) är det bara att knalla in till närmsta bilhandlare, slänga lite käft med den mumifierade försäljaren och med några längtansfulla blickar på den obligatoriska pin-upkalendern (hey, it’s the 70s!) braka rätt ut genom skyltfönstret med den nya kärran (bensinbrist, vad är det?).

I Am Legend (1954)

Temadags på bloggen! Av någon anledning blev kommande sammanställning liggande ett bra tag, men nu är det dags för lite vampyrzombies och ensamma män. Under de närmaste sex dagarna bjuder jag och Richard Matheson upp till dans. Till och med Gud vilade på den sjunde dagen och det får givetvis Richard också göra.

Inget nytt under solen, särskilt inte vampyrzombies… Andra bloggare har också tagit sig an Richard och/eller de efterkommande filmerna, närmare bestämt Plox, AddePladdes filmblogg och Jojjenito. Blir du otålig på mitt dag-för-dag-tempo, finns alltså förlösningen nära till hands.

Headern är gjord av Dogday Design.

***

Att ha inspirerat minst fyra filmer mellan 1964 och 2007 är naturligtvis en bedrift i sig, men när jag läser I Am Legend inser jag att Richard Mathesons stora bidrag till populärkulturen egentligen är att ha lagt grunden till den nu för tiden så populära zombiegenren.