You are currently browsing the tag archive for the ‘Re-Animator’ tag.

Kanske är det dags att utropa en ny tradition på bloggen? För andra året i rad rymmer Rörliga bilder och tryckta ord en enda fredagsfemma och den skapas givetvis för att hedra skräckfilmsveckan, samarbetet med kollegorna Fiffis filmtajm och Filmitch. Förra året var det fem gånger fem vampyrrelaterade fenomen som fick stå i rampljuset, i år kan jag givetvis inte överge mina zombies. Därför kommer här fem olika zombiefilmundergenrer, en ingång som givetvis inte är det minsta krystad eller konstruerad för att kunna behålla ett zombiefokus.

#5. Humorzombies
Redan Romero var medveten om den humoristiska potentialen i odöda kroppar med taskig koordinationsförmåga. Det är dock en undergenre som blivit allt mer populär under senare år, sannolikt på grund av att det alltid är lättare att charma tittare när man driver med ett redan etablerat fenomen (VSB: Zombeavers och Scouts Guide to the Zombie Apocalypse). Läs hela inlägget här »

day-of-the-deadSå här i efterhand kan man konstatera att just 1985 var ett toppenår för zombiefilmer. Spoofen Return of the Living Dead lekte med genren och Stuart Gordons Re-Animator introducerade den underbare Jeffrey Combs till en (lite) större publik. Och så behövde inte George A. Romeros fans vänta hela tio år på uppföljaren till Dawn of the Dead för detta var också året när det blev dag i zombieapokalypsen.

Läs hela inlägget här »

the-return-of-the-living-deadVad kan vi lära oss av skräckfilmer? En hel massa saker förstås, bland annat att det är rätt korkat att uttryckligen förklara att det är din värsta mardröm att bli biten och uppäten levande av en massa gamla gubbar. För är det något man kan vara säker på i fortsättningen så är det att det kommer att förekomma en massa bitska farbröder.

Läs hela inlägget här »

Dagonalt.titel: H.P. Lovecraft’s Dagon

Det är ju inte helt ovanligt att folk sliter livet ur sig på jobbet för att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att kunna sluta jobba. Men det där med att sluta är inte alltid så enkelt. Fråga bara Paul Marsh flickvän Barbara som ser sig tvingad att langa Pauls kära dator i havet utanför Spaniens kust.

Läs hela inlägget här »

En månad går snabbt och tio år går ännu snabbare. Från toppåret 1995 har färden gått vidare till…kanske inte toppåret 1985. Jag kan i alla fall inte hitta samma uppsjö av starka filmer, vare sig som jag har sett eller som jag tycker att jag har missat.

IMDb’s förslag på titlar som Police Academy 2, Howling II, Porky’s 3 eller Fraternity Vacation lockar särskilt mycket. Andra filmer vet jag att jag har sett men minns inte tillräckligt av dem för att kunna säga vare sig bu eller bä när det kommer till listvärdighet, det gäller exempelvis storsnyftarna Out of Africa eller The Color Purple. En lista och några bubblare blev det i alla fall.

Läs hela inlägget här »

PoltergeistEn liten flicka knäböjer vid TV:n. Man skulle kanske kunna tro att hon tillhör den TV-dyrkande sekt som i vardagligt tal kallas amerikaner (”Television! Teacher, mother…secret lover…”) men sanningen är bistrare än så. Lilla Carol Anne hör röster i myrornas krig och meddelar snart sin förbluffade familj att ”They’re here…”.

Vilka ”they” är, är inledningsvis mindre viktigt än vad de gör mot familjen Freeling. Det som från början upplevs som en kul grej av mamma Diane (medan pappa Steven förhåller sig något mer avvaktande) eskalerar snabbt till gummiträd som bryter sig in i sovrum och äter små barn samt garderober som visar sig vara portaler till andra dimensioner och som också äter små barn.

Läs hela inlägget här »

From BeyondI Deep Blue Sea hade vi en smart och stark kvinnlig forskare som hade gett sig fasiken på att hon skulle lösa Alzheimer-gåtan och inte tvekade att ta ett par genvägar för att nå målet. And then the screaming started…

I From Beyond har vi den kvinnliga läkaren Katherine som vi i alla fall ska tro är smart eftersom hon är utrustad med stora plastiga åttiotalsglasögonbågar och uppsatt hår. Smartaccessoarerna lyckas dock inte helt dölja Playboybunnyöronen som är på väg att växa ut på Barbara Crampton.

Läs hela inlägget här »

1985
Hela tre filmer jag minns från biobesök. The Black Couldron som inte är någon särskilt bra Disney och som dessutom gav mig helt fel förväntningar när jag väl tog mig an Lloyd Alexanders Prydain-cykel. Sällskapsresan II – Snowroller var (då) till och med roligare än originalet eftersom jag hade mer erfarenhet av skidorter (Vemdalsskalet rules!) än charterresor. Det var på den tiden när man fortfarande tyckte att koleriska fadersfigurer var höjden av komedi. Och jag och min mamma går och ser The Color Purple. Minns att jag grät på slutet men att jag redan då tyckte det var lite småskämmigt och försökte låtsas som ingenting när ljusen i salongen tändes. Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Nun

Ett antal kvinnor som gick i samma katolska internatskola i närheten av Barcelona är 15 år senare alla ångestridna och pillerknaprande vrak. Och det beror inte på syster Ursulas linjalsmisk, fredagsfisken eller de nakna kuddkrigen (för det är väl det flickor gör på katolska internatskolor?) Något så hemskt hände att de alla svor på att aldrig någonsin tala om det och det vet vi ju hur effektiv tystnad är som skräckbesvärjare. En efter en börjar kvinnorna dö på de mest horribla sätt och det är upp till Eve, dotter till den forna internateleven Mary, att lösa mysteriet.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Sista färjan från Ystad
David Baldacci, The Last Mile

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg