Spider-Man: Into the Spider-Verse (2018)

Jag hade ingen som helst aning om att det var en ny Spider-Man-film (en till?!) på gång innan en lätt apart post credit-scen dök upp under eftertexterna i Venom. Men av någon anledning tyckte jag att den lilla snutten var både snyggt tecknad och underhållande. Därmed var en titt på Into the Spider-Verse given när tillfälle gavs.

Och här bjuds vi på en film som verkligen är medveten om vilket bagage den släpar på samt hur många gånger vi i publiken faktiskt suttit igenom historien om hur Peter Parker blev Spider-Man. Till och med så medveten att den lånar scener rakt ur de tidigare filmerna, vilket gör att den raskt förtjänar mitt första skratt genom att driva med Tobey Maguires lilla dansrutin i Sam Raimis Spider-Man III.

Så New York har alltså redan en friendly neighborhood Spider-Man som tar hand om buset, sjunger in halvkackiga julskivor samt är allmänt omtyckt och uppskattad. En som dock är lite skeptisk till superhjälten är Miles Morales polispappa – är det verkligen så himla bra med någon som ständigt tar lagen i egna händer? Lagen, som polisen faktiskt har betalt för att upprätthålla. Så vad skulle han säga om han visste att hans egen son råkat bli biten av radioaktiv spindel och dessutom bevittnat hur Peter Parker (alltså, den riktige Spider-Man) blev ihjälslagen av den brutalen skurken Wilson Fisk, aka Kingpin?

Nej, inget av allt det här är något som Miles känner att han kan prata med sin pappa om. Faktum är att han inte har någon att prata med, förutom sin farbror Aron, men han är bortrest och svarar inte ens på mobilen. Miles är rätt ny i sin skola, som dessutom är rätt elitistisk, och har svårt att finna sig tillrätta.

Men Kingpin har tillsammans med Doc Ock hållit på att mixtra med en partikelaccelerator och vips har det slitits upp en reva i rumtiden (eller något i den stilen). Vilket får till följd att Miles inte längre än den ende Spider-Man i sitt New York utan plötsligt har sällskap av inte mindre än ytterligare fem Spider-varelser.

Ska man se till förväntningarna som väcktes av den där korta snutten i Venom överlevererade Into the Spider-Verse på ett mycket positivt sätt. Bakom filmen står bland andra Phil Lord och Christopher Miller som arbetat med såväl Cloudy With a Chance of Meatballs, The Lego Movie och TV-serien The Last Man on Earth.

En lätt skruvad historia känns igen från Cloudy…, ett hysteriskt referens-tempo från legofilmen och en fin balans mellan humor och allvar från The Last Man on Earth. Det Into the Spider-Verse bidrar med alldeles på egen hand är en visuell still som tilltalar mig oerhört mycket. Den påminner en hel del om ”vanligt” serietecknande men har samtidigt lyckats utnyttja filmmediet med allt vad det innebär av rörelse och dynamik. Ibland bjuds vi på både paneler och textrutor men på det stora hela är Into the Spider-Verse mycket mer än ”bara” en dramatiserad serietidning. Även färgmässigt tar man ut svängarna rejält, från nattliga New York-gator till det kritvita industrikomplexet som ägs av Kingpin till färgexplosionerna som signalerar rumtidens sammanbrott.

Spider-Man är ju traditionellt en ungdomshistoria och mycket fokus i Into the Spider-Verse ligger på de egentligen rätt vanliga tonårsproblemen – pubertetsångest, hitta sin plats i tillvaron, ta reda på vem man är eller vem man skulle kunna bli, kontrollera sina krafter och finna tillhörighet i en grupp. Här är filmen inledningsvis överytydlig på ett sätt som jag först finner lite irriterande. Men eftersom den undan för undan brer på närmast parodiskt tjockt med lösryckta ord som ”Visions” och Dickens Great Expectations i hemläxa till Miles blir det hela ganska roligt istället.

För även om Into the Spider-Verse för all del har sina allvarliga stråk är det en otroligt rolig film som gör mesta möjliga av sina olika Spider-varelser som slungats ut från sina egna dimensioner och istället hamnat i Miles New York. Jag hade väldigt svårt att bestämma mig för vem som var mest underhållande: den smått lönnfete Peter B. Parker som har mysbyxor på sig och gråter i duschen efter skilsmässan från MJ eller Spider-Man Noir som är så noir att han bränner sig själv med tändstickor ”just to feel something”. Humormässigt skulle jag nästan vilja kalla den för en mindre inte alls sexfixerad Deadpool. Men gör för allt i världen inte misstaget att ta den för en barnfilm, något som tyvärr inte underlättas av att filmen också visas med dubbade röster (the horror!!).

Into the Spider-Verse var rappt berättad, snygg, rolig och smart och jag är föga förvånande redan sugen på att se om den. Klart bästa filmen om Spider-Man hittills och i det fallet har den ju faktiskt en del konkurrens. Åtminstone rent antalsmässigt.