Ryan Reynolds är en skådis med ett rikt mått av självdistans men som hittills inte varit särskilt lyckosam när det gäller superhjältefilmer. Eller vad sägs om lineupen Blade Trinity, X-Men Origins: Wolerine och Green Lantern?
Men kanske är Deadpool filmen och superhjälten som kommer att vända kurs åt den Reynoldska atlantångaren? Eller ja, superhjälte och superhjälte… Som Deadpool själv så riktigt påpekar: ”I may be super but I’m no hero”.
Den snabbsnackande torpeden Wade Wilson har svårartad cancer mest överallt i kroppen och ställer därför upp på ett suspekt medicinskt experiment som kanske kan komma att bli hans räddning. Men säg det suspekta medicinska experiment som håller vad det lovar. Istället hamnar Wade i klorna på den djävulske Ajax och hans underhuggare Angel Dust.
Det hela går ut på att försöka trigga igång mutantgener genom att få kroppen att producera enorma mängde adrenalin. Och hur gör man det enklaste sätt? Genom tortyr förstås! Wade gör sig genast ovän med Ajax genom att kalla honom för Francis och vara allmänt kaxig i en situation som får de flesta andra att sitta och vagga i ett hörn (om det inte vore för att de är fastspända i en sjukhussäng).
Men inte ens Wade kan undfly mutantgenernas inflytande, trots att de givetvis kommer med ett högt pris. Istället för att återförenas med samhället och sin älskade Vanessa är nu Wade uppfylld av hämndbegär. En uppgift som underlättas högst väsentligt av hans superkrafter.
På samma sätt som den några år äldre Guardians of the Galaxy är Deadpool en hejdlös drift med superhjältegenren, men på en betydligt mer uttalad metanivå. Deadpool eller Wade gör inte bara upprepade referenser till andra superhjältar och får vara den pestiga lillebrodern till de mer strukturerade X-Men utan bryter gärna också den famösa fjärde väggen och tilltalar publiken direkt.
Själva historien som berättas vinner på att vara av enklaste art – Wade ska hämnas på Francis/Ajax. De två huvudsakliga sammandrabbningarna har förtjänstfullt brutits upp genom Deadpools originshistoria som kommer in efter att vi fått oss en smakbit av vad som komma skall i en hejdlös actionkavalkad med motorcykelkedjehalshuggningar och dödliga skyltkrockar.
Jag har ingen relation till Deadpool som superhjälte, i likhet med Guardians… hade jag aldrig hört talas om den respektlöse typen i röd spandex innan filmen började tala om sig. Att han hade varit med i den halvusla Wolverine-filmen hade helt hunnit falla mig ur minnet. Så här efter fullbordat faktum måste jag erkänna att denne tricksterkaraktär ändå har något visst med alla sina oneliners och allmänna kaxighet även om det idoga refererandet till framförallt sex i alla dess varianter blir lite tröttsamt efter ett tag.
Däremot hade jag nog önskat en mer intressant storskurk, men om det handlar om att Ajax/Francis är en rätt slätstruken skurk eller att skådisen Ed Skrein är sällsynt okarismatisk kan jag inte avgöra. I The Transporter Refueled klarade han sig inte särskilt bra på egen hand och när han här ställs mot Ryan Reynolds charmigare om än egocentriske torped är utgången given.
Så länge man kan acceptera de frågetecken man mer eller mindre tvingats lära sig acceptera i den myriad av superhjältefilmer som kommit under de senaste åren (Angel Dust må vara superstark men förklarar det verkligen att hennes ansikte pallar en knockout från Colossus? And what’s up with the skrotade supertanken på slutet?) var Deadpool, i likhet med Guardians… en frisk fläkt. Rolig med en aningens dos av mörker och inte minst en sjujäkla actionresa.
Rörliga bilder och tryckta ord 
X-Men Origins: Wolverine tycker jag är helt ok och avsevärt bättre än sömnpillret som kom för ett par år sedan men jag vet att många ogillar just denna film.
Vi tycker ganska lika om denna film dock, en frisk fläkt som blir en anings tröttsam i längden.
Jaså, jag var nog en av dem som gillade Wolverine-film no 2 bättre än no 1. När det gäller Deadpool märks det att man inte har haft en hur djup idésäck att gräva i som helst.
Var nog oklar i min kommentar – de flesta verkar gilla nummer två bäst så du är i gott sällskap.
Jag uppskattar verkligen denna naturliga (och fortsatt stigande anar jag) utveckling med dessa självdistanserade ”light-counter culture”-superhjältefilmerna, typ. Kick-Ass, Guardians of the Galaxy, fragment av Ant-Man, Suicide Squad och Deadpool. Som kontrast till det mer bland publik uttjatade ”mörka allvaret” eller typiska ”goda vs onda” som superhjältefilmer så tydligt stöpts efter under blockbustergenombrottet senaste milleniet. Har inte sett Deadpool, men är rätt taggad. Vill gärna se en kvinnodominerad film i den stilen, men vet inte om det finns någon intressant förlaga att köra på.
Jo! Tank Girl, i ny, fräschare förpackning förstås.
@Filmitch: Och jag var otydlig i mitt svar — jag förstod att det var det du menade 🙂
@Absurd Cinema: Har faktiskt inte sett Tank Girl, däremot Barb Wire och den var inte mycket att hurra för vad jag minns. Jag måste också erkänna att jag gillar några av de här lite mer allvarsamma superhjältefilmerna också. Men de är svårare att få till än de mer komiskt inriktade vad det verkar.
Ja, dom bästa är oftast dom riktigt bra allvarliga (men sällan dom lättsammare med enkla, omedvetna ”god vs ond”-upplägg dock), men skönt att det kommer motpoler så det inte blir för entonigt att se filmer inom denna typ av genre.
@Absurd Cinema: Absolut, lite variation vill man ju ha.
Du har såklart rätt i din kritiska betraktelse. Denna film har inte så mycket tyngd, men ack så underhållande den var. Jag gillade dess attityd och stil mer än dess innehåll. Liknelsen med musikgenren bör vara tillämpbar. Vem kan till exempel egentligen gilla punken som musik? Men samtidigt, vem kan inte gilla punkarnas uppkäftighet?
Och trots att detta är en X-Men-film och trots att den inte ingår i Marvel Cinematic Universe så var det såklart vraket av The Avengers luftskepp från första Avengers-filmen som sista fajten utspelades på. Jag tyckte mig se det direkt i alla fall. Är det tveksamheter om detta? 🙂
@Henke: Jomen, jag fann den också definitivt underhållande. En trea är absolut inget dåligt betyg. Jaha, Avengers helicarrier? Så kan det mycket väl vara, låter rimligare än jag som hela tiden satt och funderade på varför de hade slutfajten på en strandad atlantångare 🙂