alt. titel: LEGO-filmen
I Guardians of the Galaxy spelar Chris Pratt en kille som tror att han är speciell men som inte är det. I The LEGO Movie spelar (ok då, pratar) han Emmet, en kille som inte tror att han är speciell men som i själva verket är det.
Inledningsvis siktar Emmet dock inte alls på någon speciellhet. Han är fullt nöjd med att följa instruktionerna för sitt liv (andas, sträcka på sig, duscha, dricka kaffe, gå till jobbet och lyssna på världens bästa låt ”Everything is awesome!”) samt försöka vara snäll (och inte minst glad). Problemet är bara att han är så pass snäll och glad att han knappt har någon egen vilja, utan hakar glatt på vad än personerna i hans omgivning väljer att hitta på.
Därför är det ingen som egentligen saknar Emmet när han en dag försvinner in i det onda nätverk som skapats av Lord Business hantlangare, Bad Cop. Lord Business är besatt av ordningochreda samt att finna heliga reliker som kan hjälpa honom i denna gärning. Nu råkar det vara så att Emmet på sin rygg har den mest heliga reliken av dem alla, the Piece of Resistance, och den ende som kan ha det är någon som är Speciell.
Därför blir Emmet också räddad av den tuffa Wyldstyle som hoppas att Emmet kan hjälpa henne, trollkarlen Vitruvius och deras kader av master builders att störta Lord Business. Bara på så sätt kan LEGO-världen återigen kan samarbeta över gränserna som Business försökt upprätta mellan exempelvis pirater (arrr, matey!) och vilda västern (hi, y’all!).
Jag är tillräckligt gammal för att främst associera Ole Kirk Christiansens danska leksaker med färgglada fyrkantiga bitar som man hade i en stor låda och som gjorde ett mycket karakteristiskt rasslande ljud när man grävde runt bland dem för att hitta den där särskilda biten man var på jakt efter. Om inte annat blir det tydligt i The LEGO Movie att saker och ting utvecklats sedan dess.
Men tanken tycks fortfarande vara att man faktiskt ska kunna mixa och matcha lite som man vill mellan de olika LEGO-världarna, precis på det sätt som filmens master builders kan skapa ett rymdskepp av delar som bygger upp Emmets hemvärld Bricksburg. Leken ska få vara fri, liksom.
Och det är ju ett ganska sympatiskt budskap, på samma sätt som Emmet är väldigt sympatisk. Han är som sagt ständigt glad och snäll och tvivlar inte på någon annan än sig själv. Ett tvivel som han givetvis under filmens gång måste se till att bekämpa om inte den onde Lord Business ska ta hem spelet.
Nej, styrkan hos The LEGO Movie ligger snarare i den enorma fantasirikedom som regissörerna och manusförfattarna Phil Lord och Christopher Miller (Cloudy With a Chance of Meatballs) samt animeringsstudion Animal Logic har öst in i sin film. Det går knappt en minut utan att man sitter och fnissar åt något påhittigt användande av legobitar, vilka förstås bygger upp alla de världar som Emmet och Wyldstyle rör sig genom. Så väl vatten som eld, damm, rök och såpbubblor är legobitar.
Till denna lekfullhet kommer förstås också en hel del referenshumor som kanske inte alltid är så subtil men som fungerar alldeles utmärkt i sammanhanget, vilket också kan sägas om den föredömliga röstcastingen. LEGO-gubben Emmet är så generisk att han inte fastnar i Lord Business ansiktsigenkänningsprogram, Bad Cop dubbas lämpligt nog av en raspig Liam Neeson medan pålitlige Morgan Freeman är den vise Vitruvius och LEGO-Green Lantern försöker hela tiden vara kompis med LEGO-Stålmannen.
Mot slutet kan jag dock tycka att filmen börjar gå lite på tomgång, även om jag gillar den hyfsat finurliga övergången mellan LEGO-världarna och verkligheten. Men annars erbjuder The LEGO Movie både bra action och en hel del skratt. Inte illa pinkat för en drygt 80 år gammal leksak.
Rörliga bilder och tryckta ord 