Venom (2018)

Carlton Drakes milstolpelista (OBS! Supertopphemlig!!)

1. Ny genterapi som revolutionerar cancervården uppfunnen
2. Frontföretag med luddig men behjärtansvärd affärsplan samt namn (”Life Inc.”, ”World Foundation”?) grundat
3. Mänskliga försökskaniner anställda
4. Rymdraket färdigbyggd
5. Komet innehållande livsformer identifierad
6. Livsformer insamlade
7. Fullständig symbios med livsformer och mänskliga försökskaniner uppnådd

Slutmål: Amoraliskt och megalomant (närmare precisering onödig)

Filmen Venom skuttar bekymmerslöst genom ovanstående lista och kastar sig rakt in i punkt 6 som är på g att gå åt helvete. Carlton Drakes rymdraket karschlandar och ett helt kontrollrum fullt av vitklädda personer kan inte göra mer än åse katastrofen på enorma videoskärmar och fälla kryptiska hänvisningar till ”samples”. Plus att deras kvalitetskontroll och riskhantering lämnar en del övrigt att önska eftersom ”one of the organisms escaped and we don’t know which one”.

Det enda den politiskt och socialt engagerade gräv-journalisten Eddie Brock vill göra är att sätta dit Drake (och då han inte ens sett milstoplelistan). Som alla riktigt journalister har han en ”hunch” om pågående oegentligheter och det räcker för honom. Plus lite luskande i advokatflickvännen Annes jobbdator som innehåller hemliga dokument om Drake. Hastigt och lustigt står emellertid Eddie utan svar på sina tuffa frågor, utan jobb och utan flickvän (som också fick sparken tack vare Eddies snokande).

Sex arbetslösa månader senare har Eddie fortfarande råd att bo i en stor lägenhet, dricka på barer och köpa färdigmat i kvartersbutiken. Tack vare kontakt med Drake-anställde forskaren Dora får Eddie emellertid reda på att företagaren är precis så hänsynslös som hans ”hunch” ville göra gällande. Han får dessutom hjälp att ta sig in på Life Foundation för att med egna ögon kunna se vad Drakes ohyggliga symbios-experiment går ut på. Vi kan väl säga att den efterforskningen gav lite mer utdelning än vad Eddie hade räknat med.

Jahapp, här var det alltså dags för Sony att försöka starta upp ett eget universum, Sony’s Marvel Universe. På ett sätt ligger de väl bättre till än Universal eftersom de äger rätt många Marvel-figurer och de startar med ett hyfsat säkert kort. Symbioten Venom är starkt kopplad till kändisen Spider-Man och har dessutom redan förekommit en gång på film i Sam Raimis Spider-Man 3.

Där var det Spidey själv som inledningsvis närmast blev våldtagen av den rovgirige Venom innan hen (det sägs aldrig huruvida Venoms symbiot-släkte idkar könlig befruktning eller inte) gav sig på Eddie Brock. Då i form av Topher Grace. Den här gången har Sony krutat på rejält och satt in Tom Hardy i huvudrollen (samt sett till att hans skrivit kontrakt för ytterligare två filmer).

Hardy, som i och för sig inte är helt ovan i superhjälte-skurksrollen, även om hans Bane var både betydligt mer sammanbiten och bitig (heh…) i jämförelse. För Venom är på det hela taget en ganska lättsam film som närmar sig odd couple-territorium i relationen mellan Brock och utomjordingen. Tänk Turner & Hooch där Hooch, istället för att dregla på människor, vill bita huvudet av dem. Vårt radarpar munhuggs och tar livet av folk med samma glimt i ögat.

Tyvärr får jag inte ut så mycket av Hardys superskurkar. Jag hade förvisso inte direkt tråkigt när jag såg på Venom men jag intresserade mig heller inte tillräckligt mycket för vare sig själva handlingen, spektakulära biljakter eller den obligatoriska slutfajten (där den riktige skurken sägs vara ”unstoppable” men sedan ändå inte visar sig vara det). Hardy är långt ifrån någon dålig skådespelare men jag tycker å andra sidan inte att hans prestation bidrar med något nytt till klichén ”mannen som inte riktigt styr över sin egen kropp”.

Trots att det är en uppenbarligen påkostad introduktion kan jag inte påstå att Venom gör mig särskilt sugen på vare sig fler delar av Sony’s Marvel Universe eller ytterligare filmer där Tom Hardy ska bita huvudet av elaka människor. Men för all del, det var ingen The Mummy…