För varje uppfinnare som hittar det där som övriga världen verkligen behöver finns det antagligen minst tio som Flint Lockwood. Påhittig och finurlig för all del, men frågan är om han är så bra på att bedöma sina målgruppers behov. Skorna som man bara sprayar på skulle väl vara smarta (men hur miljövänliga är de och sprayburken de kommer i?) om det inte vore för att de är väldigt svåra att få av. Under filmens gång får man faktiskt tillfälle att fråga sig om “skorna” egentligen mest är plastklumpar som för evigt är fastgjutna vid dina nedre extremiteter. Vi som har sett extramaterialet till Lord of the Rings och vet vad som händer i prostetiska hobfötter njuter inte direkt av det scenariot.

Nåväl, sprayskorna och råttfåglarna och sprayhår ligger nu bakom Flint Lockwood. Han har nämligen uppfunnit något som han är övertygad om kommer att göra stor succé — en maskin som muterar vattenmolekyler (don’t ask me how…) till mat. På ön där Flint bor har befolkningen tidgare varit helt hänvisad till att äta sardiner och det blir man ju knappast glad av. Först måste han bara se till att få lite, lite mer energi till sin maskin. Den planen går naturligtvis helt åt skogen och Flints maskin försvinner upp i molnen för att aldrig mer ses igen. Trodde Flint alltså. För snart börjar det regna mat och då snackar vi helt andra grejor än sardiner.

Cloudy… är en underbart fantasifull liten rulle (i vissa avseenden i alla fall), där den nya färgpalett staden Swallow Falls får när den bli Chewandswallow är särskilt förtjusande. Rent visuellt finns ingenting att invända, på idéer råder som synes ingen brist och inför animeringen blir man rent andäktig. Inte bara det att man realiserar en hoppborg av jell-o eller ett glassbollskrig, utan också alla de där kring-effekterna som moln, vatten, dam och rök är imponerande.

Själva temat att vilja bli accepterad för den man är är väl inte direkt obekant när det handlar om barnfilm, här handlar det om att våga släppa lös sin inre nörd. Flint har hittills alltid gått sin egen väg, även om han mer än gärna skulle vilja bli omtyckt för det han gör, medan reporterpraktikanten Sam Sparks har resignerat och blivit söt och dum istället för glasögonprydd och smart (för tanken på att kombinera dessa egenskaper på något annat sätt — oh, the horror!).

Kring hela matämnet finns naturligtvis också en del moralkakor, men inte alls så svårsmälta som man skulle kunna frukta. Några små hänvisningar till att det kanske inte är så nyttigt att äta skräpmat hela tiden förekommer (inte minst att det är föräldrarnas ansvar att hålla koll på telningarnas matvanor, mat är inte alltid kärlek) men faktiskt inte en enda präktig tanke på att man borde skicka matöverskottet till barneniBiafra. Det slänger man istället på den gigantiska matsophögen (som tycks besitta den magiska egenskapen att aldrig ruttna eller åtminstone aldrig börja lukta).

Nu ska man väl kanske inte förvänta sig alltför mycket från en barnfilm, men jag kunde ändå inte låta bli att köra Bechdel-testet på den här rullen. Testet består som tidigare konstaterats helt enkelt av tre kriterier. För att uppfylla målet till 100% måste en film ha (1) fler än en kvinnlig karaktär som (2) pratar med varandra om (3) något annat än en man.

Cloudy… stupar förnedrande nog på första häcken. Möjligen andra om man ska vara riktigt snäll eftersom vi inledningsvis faktiskt i hela fem sekunder får bekanta oss med Flints mamma (som givetvis älskar honom för den han är och förstår honom som ingen annan). Men henne tar man livet av, för detta är en film om fäder och söner och deras försök att kommunicera med varandra. Den förtjusande Sam får dessutom chansen att göra något av värde i ungefär lika lång tid som mamman var närvarande i filmen, sedan måste hon räddas. Och då inte ens av Flint, utan av hans korkade side-kick. Till och med apan Steve får möjlighet att ge ett större bidrag till världens räddning än hjälplösa kvinnor.

För visst räddas världen. Men vad är det jämfört med en nörd som äntligen får sin fars uppskattning och chansen att släta av en riktig tjej? Den här obalansen drar ned betyget för Cloudy… rätt rejält i min bok för visst borde det inte vara helt omöjligt för den fantasi som kom på att det skulle kunna regna köttbullar av Globen-storlek från himlen att röra sig åtminstone ett par millimeter utanför 50-talets könsrollsramar?

Annonser