I am legendEn man kör vilt på de övergivna New York-gatorna. Nej, det är inte Charlton Heston anno ’71 utan Will Smith anno ’07. Utbyta putslustigheter innan man ”snor” en bil och titta på klassisk rockfilm ligger inte för 2000-talets överlevare, istället är han på hjortjakt med sin trogna hund Sam.

Vår nutida (eller egentligen framtida, året är 2012) Robert har ordnat sig en rätt så okej vardag med strikta rutiner som gör att han än så länge fått vara ifred i sitt stålbarrikaderade hus. Även 2000-talets vampyrzombies har synbarligen uppdaterats, nu räcker det inte med några plankstumpar för att hålla dem ute.

Här fortsätter han sitt arbete som arméläkare (forskare/virolog/kemist, exakt vad får vi inte riktigt veta) i sitt källarlab fast besluten om att han ”still can fix this”. ”This” är i det här fallet ett medvetet muterat virus som 2009 lanserades som botemedlet för cancer men som förde med sig vissa oanade och oönskade bieffekter. Majoriteten av de som var immuna har blivit omhändertagna av de betydligt fler som inte var det.

Trots att Will Smith får föra konversationer med skyltdockor som han har ställt upp i videobutiken (när ska man börja säga DVD- eller Blu-ray-butiken? Whatever, it’s streaming-time, baby!) framstår han ändå som den hittills mest rationelle, sansade och målmedvetne överlevaren. Hans sökande efter en lösning på virusgåtan är avsevärt mer metodiskt än Vincent Prices och han gör det i akt och mening att kunna bota vampyrzombiesarna, vilket torde innebära att han inte delar Charlton Hestons ”ohyre”-attityd till dem.

Manuset ger oss ingen förklaring till hur han får tag på de avsevärda mängder elektricitet som det gigantiska huset och extremt välutrustade labbet torde göra av med och det är kanske lika bra det. Hade man visat samma återhållsamhet när det gällde vampyrzombiesarna hade I Am Legend också kanske kunna bli en riktigt spännande film. Som det är nu blir den mer bara en uppvisning i förvisso snygga men ack så övertydliga CGI-effekter. Det är något med de där motion capture-rörelserna som känns fantastiskt overkliga. Vad som hade kunna bli Outbreak möter 28 Days Later blir nu snarare Beowulf möter The Wizard of Oz.

Däremot tycker jag att Will Smith gör en riktigt bra insats, både som samlad forskare och när han närmar sig mer självmordsbenäget sammanbrott. Som hundägare blir jag naturligtvis betydligt mer tagen av hans relation till schäfer-Sam än om Sam istället hade varit ett barn. I en minnesvärd scen är det faktiskt nästan så ögonen tåras lite…

Fler har tagit del av Wills eskapader. Förutom de redan nämnda exempelvis Filmparadiset, Flmr, Voldo och Movies-Noir.