The Omega Man (1971)

Charlton Heston kör omkring på övergivna stadsgator. När hans bil får punktering (genom ganska vårdslöst körande från hans sida måste erkännas) är det bara att knalla in till närmsta bilhandlare, slänga lite käft med den mumifierade försäljaren och med några längtansfulla blickar på den obligatoriska pin-upkalendern (hey, it’s the 70s!) braka rätt ut genom skyltfönstret med den nya kärran (bensinbrist, vad är det?).

Charlton går alldeles ensam på bio för att återuppleva oskyldigare och mer knarkliberala tider. Men väl färdig med sitt Woodstock-tittande slänger han ett oroligt öga mot horisonten och den nedgående solen och får plötsligt väldigt bråttom. Nästan hemma blir han attackerad av ett antal kåpförsedda varelser. Galna dominikanermunkar? Nästan, det är The Family som tack vare sin teknikfientlighet och under ledning av den väldans galne Matthias utsett Charlton (“The Man of the Wheel”) till sin dödsfiende.

The Family är ett resultat av biologisk krigföring vilket gett dem zinkpastafärgad hy, röda blemmor, psykoser och en stor aversion mot allt vad ljus heter. De, eller kanske framförallt Matthias, ser det nu som sitt uppdrag att göra sig av med allt som påminner om den gamla världen och de kan inte vila innan de har tagit hand om Charlton som tack vare ett försöksvaccin är immun mot smittan. Japp, de är helt enkelt tidiga Templars som senare skulle dyka upp i kultrullen I nuovi barbari, minus vitt konstläder, susp och sodomi.

The Omega Man har som synes rört sig rätt lång bort från sina föregångare, vi får exempelvis inga som helst antydningar om att Robert Neville (namnet är i alla fall på plats igen) skulle ha haft en familj innan apokalypsen. Däremot är han inte sen att slänga ur sig dubbeltydiga uttalanden till den snygga Lisa, vars lillebror Richie han försöker rädda från ett bli en av Dem. Lisa i sin tur gör sitt bästa för att förutom sin imponerande afrofrilla understryka sin härkomst genom att peppra konversationer med ”you mother”, ”bust yo’ ass” och ”man”.

Hon blir givetvis snart lika imponerad av Roberts medicinska kunnande som av hans ”bedside manners”. All denna distraktion gör att Robert helt glömmer bort att hålla generatorn i trim med potentiellt katastrofala resultat (nej, det var inte ett dubbeltydigt konstaterande). Denna generator är av avgörande betydelse eftersom Charlton är betydligt mer teknikberoende jämfört med Vincent. Han har rejäla strålkastare lysande hela natten och ett visuellt övervakningssystem.

Charlton har fått ge sin Neville betydliga portioner bister humor och putslustiga one-liners men han förblir ändå rätt endimensionell, vilket han i och för sig inte är ensam om. Han tycks lika förtjust i att uppvisa sin svettiga bringa som Jean-Claude van Damme var i att visa upp ändalykten när det begav sig. Han ser dessutom ut som om han har snott Arnold Schwarzeneggers underkäke och kompletterat den med nya lösgommar som visar alldeles för mycket tandkött när han skrattar lite så där kort och manligt.

De religiösa antydningar som fanns i The Last Man on Earth har man här valt att förstärka och det ordentligt. Titeln The Omega Man syftar givetvis på att Omega är den sista bokstaven i det grekiska alfabetet. Men även här finns en saftig dubbeltydighet (”I’d like to double her entendre.”) eftersom ”mega” betyder stor, varför The Omega Man också skulle kunna läsas som ”Den store mannen”. Ordförande för mer än bara NRA?

Jag borde ju ha kunnat räkna ut att Movies-Noir både sett och skrivit om The Omega Man, Sorry, Christian!