The Curse of Frankenstein (1957)

Even before Dracula…there was…Frankenstein!

Jomen, även om det mest välkända Hammer-arvet består av Christopher Lee som den vasstandade greven föregicks han av en baron – Mary Shelleys klassiskt galne vetenskapsman.

Mel en masse: Young Frankenstein (1974)

alt. titel: Det våras för Frankenstein, Frankenstein junior

Gene Wilder försökte faktiskt, utan framgång, pitcha sin idé om att göra en humoristisk remake på Universals klassiska adapation av Mary Shelleys Frankenstein för Mel Brooks innan de jobbade tillsammans på Blazing Saddles. Men när de efter en arbetsdag på westernparodin satt och kopplade av tog Wilder upp saken igen. Hans film skulle inte handla om Frankensteins son, fru, kusin eller svärson, utan om Frankensteins sonson. En seriös vetenskapsman som inte vill ha något att göra med sin ökände förfader. Brooks konstaterade ”That’s funny” och resten är, som man säger, historia.

Frankenstein (2004)

De olika adaptionerna av Mary Shelleys berömda roman är lika mångtaliga som isbergen vid Nordpolen. Jag hade precis sett klart Victor Frankenstein när jag sprang på denna tidigare version av historien. Klart att jag måste se vad den hade att bjuda på!

Victor Frankenstein (2015)

“A crack of lightning. A mad genious. An unholy creation.”

Yessireebob, gather round, boys and girls! Det är dags för ännu en version av Mary Shelleys till synes aldrig åldrande berättelse som den moderne Prometheus. Shelley och vissa adaptioner efter henne har fokuserat mycket på det stackars lidande monstret. Han som aldrig bett om att få födas till en hård och okänslig värld av en man som dessutom inte vill veta av sin hiskeliga skapelse.

The Frankenstein Theory (2013)

Den unge professorn Jonathan Venkenheim tar hjälp av kompisen och dokumentärfilmaren Vicky för att uppnå sitt livs dröm – att bevisa att Mary Shelleys Frankenstein inte är en påhittad berättelse och att den riktiga Victor Frankenstein egentligen hette Johann Venkenheim.

I Am Legend (1954)

Temadags på bloggen! Av någon anledning blev kommande sammanställning liggande ett bra tag, men nu är det dags för lite vampyrzombies och ensamma män. Under de närmaste sex dagarna bjuder jag och Richard Matheson upp till dans. Till och med Gud vilade på den sjunde dagen och det får givetvis Richard också göra.

Inget nytt under solen, särskilt inte vampyrzombies… Andra bloggare har också tagit sig an Richard och/eller de efterkommande filmerna, närmare bestämt Plox, AddePladdes filmblogg och Jojjenito. Blir du otålig på mitt dag-för-dag-tempo, finns alltså förlösningen nära till hands.

Headern är gjord av Dogday Design.

***

Att ha inspirerat minst fyra filmer mellan 1964 och 2007 är naturligtvis en bedrift i sig, men när jag läser I Am Legend inser jag att Richard Mathesons stora bidrag till populärkulturen egentligen är att ha lagt grunden till den nu för tiden så populära zombiegenren.

I bid you fare thee well…

Jag ska inte ge mig på något storslaget säckknytande av en månad späckad med klassiska skräckhistorier, för det skulle jag behöva doktorsgrader i både litteratur- och filmvetenskap känns det som.

Men det man kan konstatera är att alla dessa historier fokuseras på Monstret, med vissa underkategorier i form av Vampyren och Varulven. Och att det skräckinjagande med detta Monster alltid är vad som inom den gotiska litteraturen uppenbarligen kallas ”abhuman”. Det vill säga mänsklighet som hela tiden är på väg att övergå i något annat. Det skrämmande och monstruösa ligger inte enbart i avvikelsen från det normala, utan i själva transformeringen, gestaltkränkningen och det gränsöverskridande.

Mary Shelley’s Frankenstein (1994)

Publicerad i Västerbottens Kuriren i januari 1995

Kenneth Branagh är mannen som levererar renodlad Shakespeare och som trots detta har blivit Hollywoods egen lilla guldkalv. Ingen är helt immun mot trender och i och med Frankenstein behandlar han den siste av skräckens tre stora: Monstret.

X2: Frankenstein Unbound (1973 och 1990)

alt titel: Möte med Frankenstein (1990)

I sin strävan efter att uppfinna vapen som kan förinta världen (eller i alla fall hela mänskligheten) flera gånger om har människan tagit ett steg för mycket och nu, år 2020, börjar det hända konstiga saker.

Det mest oroande är kanske alla de ”time slips” som dyker upp lite här och var – helt plötsligt kan man ha ett preussiskt kavalleri på tomten eller fått sitt hus förflyttat till en avlägsen framtid.

Le Fantôme de l’Opéra (1909-1910)

Vicomte Raoul de Chagny lider alla helvetets kval. Här har han kärat ned sig i Parisoperans nya stjärnskott Christine Daaé och så hör han hur den lilla operahoppan pratar med en annan man i sin loge! När han konfronterar henne vill hon få honom att tro att den är en ande, en musikens ängel, som hon i sann Faust-anda lovat sig till i utbyte mot att han lär henne sjunga som en gudinna.