Istället för att försöka dra växlar på förortssymbolik, invasionsteman eller blodmagi tänkte jag mig en dödsmatch med tio olika kategorier (kategorivinst ger fem poäng) för att kora en vinnare bland vampyrzombieskildringarna, allt som allt en litterär förlaga och fyra filmer. För självklart måste det finnas en vinnare, inget relativistiskt ”alla är bra på sitt sätt”-tjafs här inte (lite digitalt blir det i alla fall, Henke).

För att hålla isär alla de olika Roberts är det bara bokens huvudkaraktär som får äran att fortsätta heta Robert Neville, alla övriga tilltalas med skådespelarens förnamn. Inkonsekvent nog har jag däremot valt att benämna övriga karaktärer vid deras bok- eller filmnamn.

***

I am legend pic2Bästa titel
Här måste vinsten självklart gå till förlagan. Även om jag känner mig lite tveksam till den grammatiska korrektheten är ändå I Am Legend en suggestiv fras som den senaste filmen bara snor rakt av för att sedan förvrida i VO:n till att bli ”his legend”. The Last Man on Earth är lite för prosaisk. Jag gillar användandet av ”Omega” i titlarna från 70- och 00-talen men då de inte är korrekta kan vinst i detta avseende inte vara aktuellt. Charlton och Marc är varken de sista männen eller människorna, Charlton möjligen den sista osmittade människan men det är allt för mycket av en teknikalitet i sammanhanget.

Fem poäng till I Am Legend (1954)

Mest idiotiska handling
Här är det verkligen inte lätt att avgöra eftersom alla huvudpersonerna måste bete sig mer eller mindre korkat, om inte annat för att skapa spännande flyktscener när solen är på väg att gå ned och vampyrzombiesarna flockas. Men frågan är om priset ändå inte tas av Mark tack vare hans snilleblixt att spränga hela staden i luften. Genom tidsinställda sprängladdningar icke desto mindre.

Fem poäng till I Am Ωmega (2007)

Snajsigast bostad
Denna kategori blir möjligen lite orättvis eftersom Matheson inte är jättetydlig i sina beskrivningar av Robert Nevilles hus, men med dotterns rum omvandlat till matkällare, snickarverkstad i sovrummet och brädlappar för fönstren kan det inte bli tal om vinst. I detta är The Last Man on Earth alltför bokstavstrogen och Vincents hus ser inte särskilt trivsamt ut med en massa lådor överallt, detsamma gäller Marks lådliknande skjul. Wills faktiskt gigantiska hus är snyggt men kanske lite väl familjeinriktat för en cool singelkille. Vinsten tas solklart hem av Charltons swingin’ bachelor pad, komplett med labb, övervakningsutrustning, mörkt trä, fjärrkontrollsstyrd garageport och Caesarbyst.

Fem poäng till The Omega Man (1971)

I am omega pic

Bästa musik
Här handlar det inte om soundtrack eller score, även om exempelvis James Newtons Howards tonsättning av I Am Legend (2007) är ett som vanligt kompetent jobb från denne kompositör. Nej, med start i boken använder nämligen Robert Neville musik för att dränka vrålen från de nattliga horderna, en musik som varierar rejält mellan årtiondena. I boken är det bara klassiskt som gäller, men en rätt atonal sådan, exempelvis Arnold Shoenberg (tror jag i alla fall). Vincent blandar klassiskt med jazz medan Charlton mest får njuta softa jazzversioner av ”Greensleves”. Will är hänvisad till reggae och Bob Marley (självklart måste ju den svarte killen vara en sucker för reggae!). Inget av alternativen är någon höjdare för min del men måste jag välja skulle jag nog helst gå på Vincents linje. Hans klassiska musik är i alla fall mer njutbar än Robert Nevilles.

Fem poäng till The Last Man on Earth (1964)

Bästa vapen
Charlton torde utan tvivel vara den bäst utrustade vad gäller handeldvapen och har en hel liten samling i sin stiliga lägga, med användartyngdpunkten på automatvapen. Will å sin sida kör hårt med mer explosiva grejor medan Mark som sagt har sina nunchakus. Men jag är gammaldags i det här läget och ger även i den här kategorin poängen till Vincent som är hardcore och kör träpålar rakt igenom (Heh…). Robert Neville går efter ett tag ifrån dem. Hädare.

Fem poäng till The Last Man on Earth (1964)

Last man on earth pic

Läskigast monster
Egentligen är det bara Robert Neville och Vincent som på allvar måste möta riktiga vampyrzombies. Matthias och hans Familj är ärligt talat inte särskilt skräckinjagade, antiteknologisk fanatism till trots, och Wills Darkseekers ser alldeles för konstgjorda ut. Marks monster är för inkonsekventa och verkar ärligt talat aldrig utgöra särskilt mycket av hot. Återstår alltså de tidigaste monstren och här tas vinsten lätt av I Am Legend eftersom Vincents vampyrzombiesar är ännu segare är Romerozombies. Robert Nevilles vrålande före detta kollega Ben Cortman är fruktansvärt otrevlig.

Fem poäng till I Am Legend (1954)

Mest tragiska familjöde
Helt ärligt: jag kommer inte ens ihåg om det blir tydliga ifall Charlton har en familj eller inte och det var bara ett par dagar sedan jag såg The Omega Man. Särskilt tragiskt kan det alltså knappast ha varit. Alla de övriga förlorar förvisso sina familjer (även om Will fuskar lite eftersom de inte blir uppätna) men priset här måste utan tvekan gå till originalet (som Vincent bara snor rakt av). Begraven fru plus vampyrzombiesmitta blir lika med vadå? Rysansvärt!

Fem poäng till I Am Legend (1954)

Bästa Bechdel
Tja, eftersom liksom hela upplägget går ut på att vår huvudperson ska vara ensam och denna huvudperson är en man borde testet förstås inte ha så mycket att komma med i det här avseendet. I det kvinnliga perspektivet är denna slutsats hyfsat korrekt. Alla berättelserna utom The Omega Man innehåller dock två tydliga kvinnoroller: huvudpersonens fru och en till. Men eftersom de förekommer i olika tidsrum är ju samtal inte att tänka på. Minst skavigt blir det med knapp nöd i I Am Legend (1954) eftersom Robert Neville åtminstone inte rent fysiskt kommer till skott med att rädda Ruth, även om hon naturligtvis med en gång uppväcker hans frälsartendenser.

I am legend pic

Däremot får vår huvudperson chans att prata med andra män. Både i återblickarna, där den enda namngivna karaktären är kollegan Ben Cortman i I Am Legend (1954) och The Last Man on Earth, och i nutid eftersom Omega-filmerna som redan konstaterats fuskar. I The Omega Man finns den rätt meningslöse sidekicken Dutch som inte fyller någon större funktion rent storymässigt men som Charlton i alla fall kan prata med. Däremot är hans utbyten med Matthias rätt spirituella. Mark får å sin sida goda möjligheter till korthugget och manligt tjafsande med stridspittarna, även om samtalen nästan uteslutande rör Brianna.

Kvinnliga poäng
Fem poäng till I Am Legend (1954)

Manliga poäng
Tre poäng till The Omega Man (1964) och två poäng till I Am Ωmega (2007)

Bästa sammanbrott
I de tre senare filmerna får Charlton, Mark och Will för det mesta hålla ihop ganska bra, med några få spektakulära undantag. Wills självmordsbenägenhet medelst bil blir mest lite förutsägbart tröttsam men Marks tomma stirrande och torrpillerknaprande är rätt minnesvärt i all sin enkelhet. Eftersom alla filmerna väljer att ta vid vid en tidpunkt när Robert Neville redan gått igenom sitt värsta helvete och blivit något av en munk korsad med en arbetsmyra är naturligtvis hans spritindränkta ångest, blott månader efter att världen (eller i alla fall mänskligheten) gått åt helvete och han egentligen inte har en aning om vad han gör, magnifik. Men Vincents skratt är banne mig inte långt efter.

Fem poäng till I Am Legend (1954)

Omega man pic

Bästa kristussymboliken
Originalet utgår med en gång om man inte ska utläsa någon rätt långsökt ”Gud är död”-tematik i bokens slut. Däremot slänger The Last Man on Earth in denna tanke lite så där oförhappandes på slutet och åtminstone The Omega Man och I Am Legend (2007) har valt att följa spåret likt mer eller mindre klockrena blodhundar (heh…). För här handlar det naturligtvis inte bara om vanlig jäkla frälsning utan blodfrälsning.

Men trots förtröstansfulla kyrkklockor som ackompanjerar intåget i fristaden Bethel i sista filmen är det faktiskt inte rakt av Wills eget blod som är mänsklighetens räddning, utan hans kvinnliga Drakseekerförsökskanin (ok då, han utgick från sitt eget blod från först början). Priset måste utan tvekan gå till Charlton som inte bara frälser den överlevande mänskligheten med sitt blod, utan också blir förföljd av Matthias hatiska familj och avslutar det hela i någon slags halvuppspetad krucifixställning (vilken dessutom signaleras redan när han hotas av Lisas puffra).

Det man då kan konstatera är att framtidens Jesus knappast praktiserar andra kinden till-filosofi. När de mer vekhjärtade försöker hävda att Familjen också är mänskliga blir det korthuggna svaret ”They’re vermin”. No more mr. Nice Christ!

Fem poäng till The Omega Man (1971)

***

Slutställningen blev alltså som följer nedan. En inte helt oväntad vinst till originalet men ett synnerligen nesligt nederlag för dess senare namne. I Am Ωmegas sju poäng ska emellertid inte tas som intäkt för några som helst filmiska kvaliteter.

25 poäng till I Am Legend (1954)
10 poäng till The Last Man on Earth (1964)
13 poäng till The Omega Man (1971)
7 poäng till I Am Ωmega (2007)
0 poäng till I Am Legend (2007)

I rättvisans namn måste jag ju då också ta med betygsammanställningen.
I Am Legend (1954)


The Last Man on Earth (1964)


The Omega Man
(1971)


I Am Legend (2007)


I Am Ωmega (2007)