Härliga Halloween!

Så var det återigen dags för det andra, tredje…faktiskt sjätte Halloweentemat på bloggen! Under oktober månad har det alltså blivit brukligt att jag under mer eller mindre fasta ramar postar inlägg som uteslutande rör sig inom skräckens hank och stör. Sort of…

Förra året ägnades även en försvarlig del av november åt slängkappor och huggtänder. Och när man tagit itu med en klassisk form av odödhet, varför inte kasta sig rakt över nästa? Årets halloweentema kommer alltså att låta vampyrerna slippa pålarna och istället  fixa några huvudskott för de på senare tid så populära zombiesarna.

I Am Legend: The Death Match

Istället för att försöka dra växlar på förortssymbolik, invasionsteman eller blodmagi tänkte jag mig en dödsmatch med tio olika kategorier (kategorivinst ger fem poäng) för att kora en vinnare bland vampyrzombieskildringarna, allt som allt en litterär förlaga och fyra filmer. För självklart måste det finnas en vinnare, inget relativistiskt ”alla är bra på sitt sätt”-tjafs här inte (lite digitalt blir det i alla fall, Henke).

För att hålla isär alla de olika Roberts är det bara bokens huvudkaraktär som får äran att fortsätta heta Robert Neville, alla övriga tilltalas med skådespelarens förnamn. Inkonsekvent nog har jag däremot valt att benämna övriga karaktärer vid deras bok- eller filmnamn.

***

Bästa titel

I Am Ωmega (2007)

Tänka sig, en sågning på en fredag. Häpp!

***

Bolaget The Asylum har specialiserat sig på att producera så kallade mockbusters för under en mille och släppa dem direkt på DVD under titlar som The Da Vinci Treasure, Snakes on a Train och Transmorphers bara månader innan The Da Vinci Code, Snakes on a Plane och Transformers har biopremiär. Vanligtvis går produktionen jämt upp efter ett par, tre månader. Vem sade att man inte kan bli rik på att kompromissa med sina principer? I Am Ωmega är, som titeln antyder, en sådan mockbuster eller tie-in till betydligt mer påkostade I Am Legend.

I Am Legend (2007)

En man kör vilt på de övergivna New York-gatorna. Nej, det är inte Charlton Heston anno ’71 utan Will Smith anno ’07. Utbyta putslustigheter innan man ”snor” en bil och titta på klassisk rockfilm ligger inte för 2000-talets överlevare, istället är han på hjortjakt med sin trogna hund Sam.

Vår nutida (eller egentligen framtida, året är 2012) Robert har ordnat sig en rätt så okej vardag med strikta rutiner som gör att han än så länge fått vara ifred i sitt stålbarrikaderade hus. Även 2000-talets vampyrzombies har synbarligen uppdaterats, nu räcker det inte med några plankstumpar för att hålla dem ute.

The Omega Man (1971)

Charlton Heston kör omkring på övergivna stadsgator. När hans bil får punktering (genom ganska vårdslöst körande från hans sida måste erkännas) är det bara att knalla in till närmsta bilhandlare, slänga lite käft med den mumifierade försäljaren och med några längtansfulla blickar på den obligatoriska pin-upkalendern (hey, it’s the 70s!) braka rätt ut genom skyltfönstret med den nya kärran (bensinbrist, vad är det?).

The Last Man on Earth (1964)

Om man inte visst bättre skulle man kunna tro att Dr. Robert Morgan är fast i en identiskt evinnerlig samma-dag-cykel som vädermannen Phil Connors. Fullkomligt utmattad stänger han av väckarklockan och börjar sedan rutinen med pålar, speglar, vitlök, bensin till generatorn och the Burning Pit. Men det är en illusion, för i själva verket har det gått tre år (”it seems like a hundred million”) av detta slit och släp för att överleva i en pestsmittad värld där de döda kommer tillbaka som till synes lätt mentalt funktionsnedsatta vampyrer.

I Am Legend (1954)

Temadags på bloggen! Av någon anledning blev kommande sammanställning liggande ett bra tag, men nu är det dags för lite vampyrzombies och ensamma män. Under de närmaste sex dagarna bjuder jag och Richard Matheson upp till dans. Till och med Gud vilade på den sjunde dagen och det får givetvis Richard också göra.

Inget nytt under solen, särskilt inte vampyrzombies… Andra bloggare har också tagit sig an Richard och/eller de efterkommande filmerna, närmare bestämt Plox, AddePladdes filmblogg och Jojjenito. Blir du otålig på mitt dag-för-dag-tempo, finns alltså förlösningen nära till hands.

Headern är gjord av Dogday Design.

***

Att ha inspirerat minst fyra filmer mellan 1964 och 2007 är naturligtvis en bedrift i sig, men när jag läser I Am Legend inser jag att Richard Mathesons stora bidrag till populärkulturen egentligen är att ha lagt grunden till den nu för tiden så populära zombiegenren.