Det fria ordet (2017)

När den unge Jonas Thunander dyker upp i dörren hos förlaget (och föreningen) Det fria ordet är det ingen som riktigt vet vad de ska göra med honom. Inte han själv heller. Men generalsekreteraren Gunhild är en kamratlig själ som alltid lyckas hitta en lucka för vänsterintresserad ungdom. Och när Jonas väl lyckats få in en fot i dörren stannar den liksom där av sig självt. Ingen undrar hur den hamnade där eller hur lång tid det ska ta innan han drar undan den.

Själv är Jonas ständigt livrädd för den högst reella sannolikheten att han förr eller senare kommer att bli avslöjad. Han kan ju ingenting, gör egentligen ingenting heller. Men det ska visa sig att det är den typen av anställd som passar som hand i handske på ett förlag och en förening vars enda syfte är att göra “gott”.

Det fria ordet är en satirroman av Johannes Klenell och en knappt överskyld berättelse om hur det gick till på Ordfront och Galago under cirkus tio år. Kanske just de år när samtiden på allvar sprang ifrån vänstern? Under den här perioden får Jonas ansvar för att bygga Det fria ordets absolut första hemsida, samtidigt som den datoransvarige Bosses lösning på den uråldriga maskinparken är att “inte ha så många fönster öppna samtidigt”. Allt digitalt material ligger samlat på en server i Bosses bokhylla som inte har fått en backup sedan hela härligheten kraschade vid ett sådant försök.

Tja, det är väl det här som är tanken med en satir? Att skrattet ska fastna halsen och beskrivningen ligga så nära verkligheten att en ouppmärksam konsument skulle kunna missta den för just det? För medan det inte är några större problem att dra på munnen åt påfund som direktsamverkan via “talbollen” och beskrivningar av stereotypa Gudrun Sjödén-kvinnor, svider det lite mer i bilden av den fullkomliga kompetens- och teknikfientlighet som genomsyrar verksamheten. I slutänden är organisationen, som säger sig stå för allting gott, samma organisation som kastar LAS överbord och överlåter till de anställda att försöka enas om vem som ska få sparken i ett sista, desperat försök att rädda det sjunkande förlagsskeppet.

För mig, som aldrig varit särskilt politiskt insatt, är det dock intressant att läsa Klenells diagnosticering. Han formulerar problemen inom såväl politiken som det offentliga, digitala samtalet på ett sätt som gör att jag tycker mig förstå något av det. Det fria ordet har fokus på just satiren och förklaringsmodellerna, snarare är språklig ekvilibrism och inte mig emot. Den här typen av medicin går lättare ned om den inte krånglas till i onödan. Dock kan det vara på sin plats med en varningsflagg för en del persongallerinamn – de som vet med sig att de avskyr aningen krystade påfund som “Older Slang” eller “Edvin Metafor” får utrusta sig med en portion tålamod.

Det ligger inte i satirens natur att leverera några svar och jag förväntar mig heller inte några sådana från Det fria ordet. Däremot tycker jag mig dock uppfatta en längtan efter ett mer nyanserat samtal om orsak och verkan, något som går utöver att bara drämma till med en provokativ tweet som får applåder inom den egna filterbubblan. Eller i alla fall en viss frustration över att det är där vi tycks ha fastnat. Och i det perspektivet har det väl knappast skett någon jublande förbättring under de sju år som hunnit gå sedan bokens utgivning

The Hole in the Ground (2019)

Ireland. Éire. The Emerald Island. Det är väl så man är van att tänka på ön ifråga. Kulliga, gröna ängder. Men här finns faktiskt också lite skog – tack vare nyplanteringar är numera ungefär en tiondel av öns yta täckt av träd.

Skogen som omger Sarah O’Neills hus ser dock inte ut att vara särskilt nyplanterad. Snarare uråldrig och hotfull. Dessutom rymmer den ett enormt och olycksbådande slukhål. Överhuvudtaget ser The Hole in the Ground till att få Sarah och sonen Chris att framstå som så utsatta som möjligt. De går på tivoli som helt verkar sakna andra besökare och med en attraktion vars namn, ”Road to Hell”, synes luta sig över den lilla duon på ett minst lika hotfullt sätt som skogen.

Huset måste rustas upp och i den lokala skolan har Chris inga kompisar. Han saknar dessutom sin pappa och är arg på Sarah för att pappan inte bor med dem i huset. På Sarahs spända min och rejäla ärr i pannan förstår vi att separationen inte handlar om en vanlig, jäkla skilsmässa.

Så det är kanske inte så konstigt att Sarah sover dåligt och tycker sig både höra och se märkliga saker. Inte skulle det heller vara särskilt anmärkningsvärt att Chris börjar bete sig lite annorlunda. Men Sarah börjar bli allt mer övertygad om att gossen som bor med henne i huset faktiskt inte är hennes son.

Irländaren Lee Cronin lät tala om sig när han med ett visst schvung regisserade Evil Dead Rise. Därmed blev det också en del prat om hans långfilmsdebut, The Hole in the Ground (där han också skrev manus tillsammans med Stephen Shields). Och det är kanske inte så konstigt att Cronins namn kom upp i Evil Dead-sammanhang eftersom dagens film som synes också handlar om spända familjeförhållanden, skuldtyngda mödrar och potentiell besatthet.

The Hole in the Ground försöker dock suga på ambivalenskaramellen betydligt längre och gör det riktigt bra. Sakta men säkert smyger Cronin in små anomalier, men eftersom Sarah snabbt får problem med sömnen är det enkelt att skylla på det. Han lyckas också ingjuta en känsla av uråldrighet, dels tack vare skogslandskapet (möjligen Wicklow Mountains National Park?), dels tack vare det äldre paret som verkar vara Sarahs närmaste grannar. Den galna hustrun går ett gruvligt öde till mötes och därmed kan Cronin iscensätta en ålderdomligt traditionsenlig likvaka, komplett med svart tyg över alla speglar.

Däremot är filmskaparen kanske lite väl förtjust i halvvkädna visor. Det blir aldrig riktigt klart varför Sarah valt att bosätta sig i det slitna huset istället för att exempelvis hyra en lägenhet. Någon slags tätort finns det i alla fall eftersom Chris går i skolan och vi efter ett bra tag förstår att Sarah också jobbar (deltid?) i någon slags second hand-butik. Händelserna i skogen, efter att hon konfronterat sin fejk-son, är också aningens dunkla. Samtidigt händer det så pass mycket att det blir svårt att upprätthålla förklaringen att allt bara är något som Sarah inbillar sig.

The Hole in the Ground är välgjord, inte minst för att vara en debut. Filmen lyckas göra ganska mycket med sin ambivalenshistoria som vi vid det här laget har sett ganska många (väl många?) gånger. Seána Kerslake och James Quinn Markey i rollerna som Sarah och Chris är en trovärdig liten familj. Däremot skulle jag ljuga om jag påstod att jag blev särskilt skrämd av den.

Till the Clouds Roll By (1946)

alt. titel: Efter regn kommer solsken, Efter regn kommer sol, Etter regn kommer solskinn, La Pluie qui chante, Bis die Wolken vorüberzieh’n, Nuvole passeggere, Hasta que las nubes pasen

Allting med musikal-”biopic:en” Till the Clouds Roll By SER så himla läckert ut. Affischen bjussar på en sprattel-dansös och förtexterna kunde inte vara mer technicolor-bjärta. Både affisch och förtexter visar upp namn som Judy Garland, Van Heflin, Lena Horne, Frank Sinatra, Angela Lansbury och Dinah Shore.

Och musiken sedan! Det är lätt att bli imponerad av låtskatterna som frontas av Cole Porter eller Ira Gershwin. Men de framstår som platt intet i jämförelse med Jerome Kern, filmens huvudperson. Totalt författade denne man mer än 700 sånger, däribland Look For the Silver Lining, Ol’ Man River, Can’t Help Lovin’ ‘Dat Man, Smoke Gets In Your Eyes, I Won’t Dance, A Fine Romance och The Way You Look Tonight.

Denna musikal dras dock med ett stort MEN… Den är i allt väsentligt en hitparad från Kerns olika produktioner, ackompanjerad av en rent ut sagt aptrist biografi. Vad Kern beträffar händer inte mer än att han i filmens inledning möjligen kan uppfattas som en smula fattig och än så länge oetablerad i branschen. Han åker till England (oklart för vilka pengar), träffar Eva och blir kär. Efter ett tag gifter de sig och hans karriär går som tåget.

Och det verkar vara hyfsat med sanningen överensstämmande, bortsett från det där med pengarna (och att filmen försöker få det till att Kern egentligen skulle ha varit med ombord på RMS Lusitania). Kern hade en rejäl musikerutbildning från New York och Heidelberg. 1905, blott 20 år gammal, verkar han redan vara högproduktiv, både på Broadway och i West End.

Jag antar att det är därför som filmmakarna sett sig tvungna att uppfinna mentorn Jim Hessler och dennes dotter Sally. I filmen är det nämligen Hessler som inledningsvis drar med Kern till London. Sally får växa upp med musikaldrömmar men krångla lite, innan allt löser sig till det bästa och hon har typ huvudrollen i en av Kerns egna musikalfilmer (givetvis även den producerad av MGM). Eftersom Hessler är äldre än Kern kan filmen också ståta med en scen där en läkare med bekymrad min får säga “It’s his heart…”. Utgången av de hjärtproblemen kommer inte som någon större överraskning.

Nog för att den amerikanska publiken behövde lite lättsam underhållning 1946, men någon måtta får det väl ändå finnas. Det hela inleds med en nästan 20 minuter lång, komprimerad version av Kerns superhit Show Boat och redan här börjar jag bli uttråkad. Intrycket är avslaget och beigt, trots att filmen innehåller många påkostade nummer.

Nå, nu ska jag kanske inte vara allt för bitter. Jag kan mycket väl förstå att det var världens grej för den samtida publiken (som förstås led grav brist på både Spotify och YouTube) att få diverse smakprov från artister som Garland, Horne och Sinatra. Men i dagsläget skulle jag absolut rekommendera en best of-spellista (eller kanske något så urmodigt som en “skiva”).

För som sagt, Kerns output ÄR otroligt imponerande till och med för en icke-amerikan som inte vuxit upp med alla dessa klassiker nära till hands.

Tár (2022)

Lilla Linda Tarr från Staten Island har lyckats transformera sig själv till Lydia Tár, maestro vid Berlinfilharmonikerna. Tillika utrustad med en musikalisk CV som torde slå de flesta i hennes omgivning till marken av ren brutalkraft. Men vi som ser den stränga och barska kvinnan med röstpondus som räcker härifrån till evigheten, blir inte särskilt överraskade att hon nått så här långt. Hon utstrålar helt enkelt en närmast övermänsklig kontroll, oavsett om det gäller orkestrar, en hoper master class-studenter eller hennes eget liv. Maestro Lydia Tár personifierar konstaterandet “this is not a democracy”. Här är det hon som bestämmer.

Men redan recitationen av den absurt imponerande meritlistan (vid prestigefyllda überkulturevenemanget New Yorker Festival) låter ana att detta inte är något som kommer att vara för evigt. Faktum är att regissören och manusförfattaren Todd Field redan här påbörjar dekonstruktionen av detta hundraprocentigt kontrollerade liv, med benäget bistånd av Cate Blanchett i rollen som Lydia.

I den inledanden festivalintervjun görs stor sak av att Lydia Tár står inför ett slags fullbordande av sitt livsverk. Hon är en stor beundrare av Gustav Mahler och har spelat in alla hans symfonier, utom den femte. Men nu är det dags, ärevördiga Deutsche Grammophon (oftast refererat till som “DG”) är med på tåget och repetitionerna ska strax börja i Berlin.

Sannolikt är det ingen slump att Tár påminner en hel del om denna femte symfoni. Den inleds stramt, av en ensam, lätt triumfatorisk, trumpet, men eskalerar till ett veritabelt audiellt angrepp av bleckblås, stråkar och cymbaler. Förutom kontrastverkan från Lydias tidigare bedrifter får vi successivt allt fler indikationer på att något inte står rätt till. Och det på flera fronter.

Skulle man fråga Lydia själv skulle hon sannolikt mena att Tár handlar om musik. Hon är en stenhård förkämpe vad gäller att separera konstnär och konstverk. Hon skiter i om Bach kan dömas ut tack vare sin hudfärg, kön eller sexualitet, hon är enbart intresserad av musiken han skapade. Det viktiga för henne som dirigent är att undvika att “curate for cretins”. Det känns knappast som en slump att huvudmotivet i filmen är Mahlers femte symfoni och inte, säg, Mozart. Här finns många diskussioner som skulle kunna kategoriseras som tradition kontra modernitet, inte minst när det handlar om konsertinspelningen. Ska den släppas på vinyl eller dumpas direkt på Spotify?

Men vi som inte är Lydia, utan bara de som iakttar Lydia, ser sannolikt ett helt annat tema i Tár. För som CV-uppläsningen med all önskvärd tydlighet bevisar, är Lydia en maktfaktor. Hon är “one of the most important musical figures of our time”. Antingen hon står på dirigentpodiet eller dompterar en festivalpublik.

Och personer med makt får följare, där det kan medföra en kostnad att säga “nej”. Samtidigt förstår personer med makt kanske inte ens alltid att de utövar denna makt i snart nog allt de gör eller säger. Å andra sidan blir det under filmens gång tydligt att Lydia inte drar sig för att giftighetsdräpa (och möjligen mer därtill) de som ifrågasätter hennes beslut. Det finns mycket att gräva efter i denna post-metoo-berättelse, men jag tycker att Fields manus alltid håller sig på rätt sida av det intressanta och ambivalenta

Hantverket i Tár är lika minutiöst kontrollerat som Lydia själv. Det känns inte särskilt långsökt att tänka sig att hennes omgivningar ska spegla den spartanska personligheten. Berlins konserthall är avmätt i vit puts och ljust trä där alla dörrar är diskret ljuddämpade. Hemmet är en enorm (enorm!!!) lägenhet, full med raka linjer och avklädda, grå betongväggar. Lägenheten hon använder som arbetsstudio är lika rak och avskalad den, men går mer i vitt.

Jag är inte det minsta förvånad över att Field nämner Stanley Kubrick som en inspirationskälla. Lika lite förvånad är jag över att kontrollen och knappheten skapar en känslomässig distans mellan mig och filmens huvudperson. Lydia bjuder inte ens med lillfingret in till frågan “hur känns det?”. Jag föreställer mig att den snarare skulle få henne att se på frågeställaren med en lätt avsmak.

Jag hade till viss del stålsatt mig inför titten på Tár, hade fått intrycket av att det skulle kunna bli en arbetsam filmupplevelse. Men Fields regi, manus och visuella fingertoppskänsla, i kombination med Cate Blanchetts rolltolkning, fångade mig under alla de 158 minutrarna. Filmens klimax lämnade mig andfådd och omtumlad. Det hade nog Lydia Tár gillat.

X2: Dubbeldoku (2016 & 2019)

Weiner (2016)

Anthony Weiner är en ovanligt stridbar demokrat. Synd bara att han ser till att sparka sin egen karriär så hårt i skrevet. Hela tiden.

Dokumentärfilmarna Josh Kriegman och Elyse Steinberg fick möjlighet att följa Weiners kampanj för borgmästarposten i New York 2013. Två år tidigare hade han slutat vid Kongressen efter avslöjanden om att han skickat jättejättejättedumma bilder till kvinnor. Men nu, 2013, är det alltså dags för storstilad comeback. Du kan aldrig gissa vad som hände sedan…

Eftersom Kriegman och Steinberg är med från dag 1 på kampanjen kan de ju inte ha vetat hur historien skulle komma att utveckla sig. Samtidigt känns Weiner som den typen av person som kommer att skapa “content” om man bara följer honom tillräckligt länge. Och herregud, om det inte blir kåntent i det här fallet.

Weiner är på gränsen för vad jag klarar av i form av pinsamhet och skämskudde när det står klart att skiten träffat fläkten och det inte finns någon återvändo. Självklart blir den bara ännu jobbigare av att se hur Weiner knäcker sig i försöken torka bort all skit. Samtidigt som han uppenbarligen är oförmögen att behålla humöret på det sätt som skulle behövas. Ingen borgmästarkandidat vinner på att bli filmad när han skäller ut en av sina potentiella väljare eller får en härdsmälta i direktsänd TV.

Det enda som eventuellt är jobbigare att se än Weiner och hans reaktioner är hustrun Huma Abedin. Även hon en proffspolitiker, men det blir också tydligt att hon känner sig mer och mer tveksam inför det rimliga att officiellt fortsätta att stå vid makens sida. Med tanke på att hon jobbat nära Hilary Clinton finns här stoff för ytterligare en historia av paralleller att gräva i, men jag får intrycket av att hon inte är lika självdestruktiv när det kommer till att bjuda in pressen/dokumentärfilmare som hennes make.

Mycket bra dokumentär, främst innehållsmässigt. Men också sjukt jobbig att titta på om man inte gillar att se folk såga av grenen de sitter på.

Hail Satan? (2019)

Dokumentärfilmaren Penny Lane följer organisationen The Satanic Temple (TST) under ett par år i mitten av 10-talet. Förutom att ge en bild av TST sätts dess existens (och det faktum att den kan reta amerikansk kristen höger till fradgande raseri) i samband med såväl Anton LaVeys Church of Satan och 80-talets satanic panic.

Rent trosmässigt är TST en ganska sympatisk sammanslutning, men av det vi får se bör man åtminstone kunna uthärda ett visst mått av teatraliskhet eftersom det ändå förekommer “svarta mässor”. Oftast för medlemmarna själva, men ibland också publikt bara på ren jävelskap. För en av TST:s ambitioner är att ifrågasätta den amerikanska religionsfriheten. USA:s konstitutionella religionsfrihet, ska tilläggas. Det visar sig dock att den friheten har sina begränsningar när TST vill sätta upp en dryga två meter hög staty av Baphomet med två barn, jämte en sten som hyllar de tio budorden (eventuellt en propagandagåva från Paramount och Charlton Heston när det begav sig).

En sevärd dokumentär, men främst för innehållet. Framförandet är kompetent, men inte enastående innovativt

X2: Grady Hendrix (2021 & 2023)

I den mån svenska läsare är bekanta med amerikanske journalisten och författaren Grady Hendrix torde det vara i samband med den fantastiska faktaboken Paperbacks from Hell: The Twisted History of ‘70s and ‘80s Horror Fiction. Inte minst för att den rent estetiskt är oerhört tilltalande.

Men Hendrix har sedan åtminstone romanen Horrorstör (om en skräckinjagande butik à la IKEA) skrivit skräckkomisk skönlitteratur. Jag har försökt mig på två av de senaste: The Final Girl Support Group från 2021 och How to Sell a Haunted House från 2023.

Titlarna är närmast överdrivet självförklarande. Världen som målas upp i The Final… innebos av tvättäkta och klassiska slasher-final girls. Vilkas historier det förvirrande nog också gjorts film av. Men det säger sig självt att någon som exempelvis först fått se hela sin familj mördas bara för att sedan i alla evighet förföljas av den bindgalne mördaren (alternativt mördarens lika bindgalne bror) kan behöva några likasinnade att snacka med.

Kvinnorna som samlas i samtalsgruppen har numera ett antal år av final girl-ande i ryggen och har alla hanterat det på olika sätt: välgörenhet, droger, normalitetsillusioner. Huvudpersonen Lynette Tarkington har förvandlats till en hyperparanoid överlevnadsexpert och förvandlat sitt eget hem till ett veritabelt fort. Allt för att aldrig bli fångad i samma situation som den hon genomlevt. Men nu börjar allas förflutna komma ikapp dem och frågan som måste lösas blir: vem är egentligen ute efter att en gång för alla ta livet av dem?

Det hemsökta hus som syskonen Louise och Mark å sin sida måste försöka sälja är deras eget barndomshem. Fullsmockat av mer eller mindre läskiga dockor och marionetter, eftersom deras mamma försörjde sig på att sätta upp kristna dockpjäser. Ytterligare en hake i sammanhanget är att Louise (romanens huvudperson) ser sig som den ordentliga och Mark som en bortskämd fuckup. Vilket får till följd att ingen av dem är beredd att gå den andra till mötes i valen kring hur de ska hantera huset och arvet.

Bägge romanerna är utan tvekan humoristiska, smarta och underhållande. Men jag blev också utan tvekan mer fångad av How to… Dels eftersom Hendrix skapat en intressant dynamik och familjetrauma mellan syskonen, dels eftersom upplägget i The Final… blir mer av en gimmick. Författaren har relativt intrikat lyckats väva in alla de klassiska slasherfilmserierna (Friday the 13th, Halloween, The Texas Chain Saw Massacre, osv) i något förändrad kostym, men det blir också nästan allt jag kan fokusera på. Jag blir inte alls lika intresserad av att följa de olika kvinnornas sätt att försöka hantera sina livstragedier. I det avseendet innehöll How to… en historia som jag inte upplevde som lika välbekant.

Hendrix språk är funktionsdugligt, vare sig det gäller beskrivningar eller dialog, men inget att yvas över. Samtidigt är ju det knappast något man förväntar sig av den här typen av romaner, där fokus ligger på att ge sina huvudpersoner rejält med stryk (både Lynette, Louise och Mark får överleva närmast orimliga mängder våld), ett klurigt innehåll och en lavin av referensblinkningar. Vilka dock är snyggt maskerade, så att de inte framstår som allt för uppenbara. På det hela taget är romanerna läsvärda och tillräckligt intressanta för att jag ska bli nyfiken på exempelvis Horrorstör, Badasstronauts och The Southern Book Club’s Guide to Slaying Vampires.

The Final Girl Support Group (2021)

How to Sell a Haunted House (2023)

The Exorcist: Believer (2023)

Man får anta att 13-åriga Angela och Katherine båda är ganska hårt hållna av sina föräldrar eftersom de uppenbarligen måste hitta på en elaborerad plan i syfte att smyga iväg efter skolan för att genomföra en i mina ögon oskyldig amatör-seans i skogen. Särskilt Angela vill försöka komma i kontakt med sin mamma Sorenne som dog vid dotterns födelse. Men som vi vet, efter ett helt demonbloggtema, är det riskabelt att försöka tala med varelser på andra sidan. Man vet aldrig vem, eller vad, som svarar…

Flickorna kommer aldrig hem den kvällen och deras föräldrar är utom sig av oro. Utan någon vettig förklaring till bortavaron dyker töserna upp först några dagar senare och då utan något som helst minne av den tid som förlupit. Snart blir det dock tydligt att något inte står rätt till med flickorna och vart ska oroliga föräldrar vända sig, när den västerländska medicinen står handfallen, om inte till religionen?

David Gordon Green och parhästen Danny McBride kan tydligen inte hålla tassarna borta från klassiska skräckfranchises. Först var det Halloween som (med facit i hand) fick en högst tveksam återkomst och nu har alltså turen kommit till The Exorcist. Green, McBride och Scott Teems (som varit med och skrivit manus) lämnar av allt att döma de tidigare uppföljarna därhän och hakar på originalet (även det i likhet med Halloween).

På pappret måste jag säga att The Exorcist: Believer framstår som en rätt ok nyversion på William Friedkins ursprungliga adaption. Jag gillar tanken på en film som utspelas i en värld där det inte finns en författare vid namn William Peter Blatty som skrivit en bok som heter The Exorcist, utan där samma historia berättas av föredetta skådespelaren Chris MacNeil i en självbiografi, betitlad A Mother’s Explanation. Jag tycker också att det funkar med två besatta småflickor istället för en.

Men tyvärr är det något som saknas i utförandet. (Och kanske också i manus, med tanke på att exempelvis Teems ståtar med följande cv: Halloween Kills, Firestarter och senaste Insidious-filmen.) Jag noterar att bägge mina texter om Friedkins original lyfter fram en fin stämning, trots ett tempo som låter berättandet ta tid. När Believer går in på sin andra timme blir det å andra sidan lite segt. Vilket i sig är remarkabelt eftersom det är då själva besatthets-/exorcism-historien kickar igång på allvar. Men här lider filmen eventuellt av den uppsjö med exorcism-filmer som föregått den eftersom jag har svårt att undkomma känslan av “been there, done that” när det ska mässas och hånas och förtvivlas.

Men Believer har fler problem än så. Lite här och var slängs det exempelvis in olycksbådande visuella element, men jag tycker sällan att de går ihop sig till ett rimligt sammanhang. Jag antar att en del av dem ska signalera något mardrömslikt, men intrycket blir mest lösryckt. Detsamma gäller de litterära hänvisningarna till dels Poes The Raven, dels Lewis Carrolls (något mer oväntade) Jabberwocky. När det gäller detta med sammanhang skulle jag också kunna ifrågasätta att Chris MacNeil ska ha medverkat (eller åtminstone varit med om) i hundratals exorcismer världen över men aldrig förrän nu kommit kontakt med demonen som hemsökte hennes egen dotter för 50 år sedan? 

Och medan jag kan sympatisera med tanken på att det som förenar människor egentligen inte är tron på högre makter, utan mänsklig gemenskap, blir jag inte klok på filmens avslutande sensmoral (om den nu har någon?). Om meningen med livet (eller hur man ska uttrycka det) är att inte ge upp, att fortsätta tro, riggar filmen två ganska orättvisa förutsättningar för våra rollfigurer. Några av dem har fått betydligt mer att kämpa emot, att bli tillfreds med, än andra. Om de inte kan acceptera hur saker och ting föll ut, är det i slutänden ett aktivt val? Att de får skylla sig själva om de inte kan gå vidare? Eller ska man tolka det som att de blir mer eller mindre straffade och i så fall för vad? Själviskhet? Fel religion? Otillräcklig kärlek till sitt barn?

Believer avslutas också på ett sådant sätt att jag frestas att försöka hitta en term för att benämna den legacy-sjuka som tycks hemsöka dessa moderna uppföljare/remakes/reboots. Det är ett grepp som förvisso gör vad det ska, men som samtidigt är så uppenbart och simpelt att det blir nästintill pinsamt. Eller manipulativt, för den delen. Jag värjer mig för bolagens uppenbara fingrande på min egen nostalgi när jag ser Indiana Jones och Marion Ravenwood tillsammans på sin ålders höst. På samma sätt värjer jag mig mot scenerna med Regan och hennes skuldtyngda mamma.

Nyversionen av The Exorcist startade förhållandevis intressant, men lyckades inte hålla mitt intresse uppe hela vägen. Däremot har filmen tack vare David Wingo (tillsammans med Amman Abbasi) blivit begåvad med ett score som jag tror är bättre än filmen förtjänar.

Return to Eden (1983)

Det var väl minnet av den där skolgårdssnackisen som gjorde att jag gamade åt mig DVD-boxen av australiensiska miniserien Return to Eden när den skänktes vidare. Eller Tillbaka till Eden som den ju hette när det begav sig. Däremot minns jag inte så mycket mer än just snacket OM serien och löftet om en alldeles särskilt läskig krokodilattack. Jag är högst tveksam till om jag själv såg den när den sändes på statstelevisionen i mars 1985. Men lapade i mig snacket, det gjorde jag tydligen (på samma sätt som jag lapade när V började sändas ett år senare).

Minseriens tre avsnitt spänner över ca 90 minuter vardera och jag ska erkänna att det var med en viss skräckblandad förtjusning som jag tog del av spektaklet. Eftersom jag som sagt inte mindes ett dyft, utom den omtalade krokodilattacken, blev jag ständigt överraskad av hur pass mycket manuset lyckas dra ut på det hela. Vid slutet av de två första avsnitten är jag hela tiden lite frågande till hur serien i hela världen ska kunna hålla på längre?

Det hela börjar dock med Stephanie Harper, en av Australiens rikaste arvtagerskor. När serien sparkar igång är hon dock ingen nyligt föräldralös dununge, utan tvåbarnsmor och på väg att ingå sitt tredje äktenskap med tennisspelaren Greg Marsden. Greg har fått en påskliljegul Rolls i bröllopspresent och serien hymlar verkligen inte med att utmåla honom som en sleaze-bag av bibliska mått. Stomatollende, backslick och en slipprig blick på den snygga reportern som ställde en sexuellt tvetydig fråga.

Serien hymlar inte heller med vad som komma skall, när den klipper intensivt fram och tillbaka mellan Greg och Stephanies bästa väninna, Jilly. Jilly är både snyggare och mer sofistikerad än den tantiga Stephanie (vid ett senare tillfälle får någon med fasa i rösten utbrista “But Stephanie Harper was pushing 40!!”) och det står extremt klart för alla utom henne själv varför Greg är på väg att gifta sig med henne.

Men snart är även Stephanie på det klara med vilken typ Greg är, när han under en idyllisk solnedgångstur på floden kastar henne till krokodilerna. Som genom ett mirakel överlever hon, blir upplockad av en eremitisk äldre man som lappar ihop henne OCH skänker henne en burk opaler. Serien berättar särskilt att hon får 3 000 dollar för dem.

Vad kan man köpa för 3 000 dollar 1983? Uppenbarligen sex månders vistelse och behandling på Australiens bästa klinik för rekonstruktiv plastikkirurgi (som tydligen inte har någon patientkö alls, det är bara att ringa) och ändå ha minst 400 dollar över. Att det verkligen är en toppenklinik får vi bevis för eftersom Stephanie inte uppvisar en enda blemma efter sina behandlingar – det är som om attacken inte ens ägt rum. I hastigheten har mirakelläkaren Dan Marshall också fixat hennes skadade stämband. Och det är ju tur att Dr. Dans klinik har fokus på just  rekonstruktiv plastikkirurgi, för då är han ju en sådan här god läkare och inte en penningkåt fan som bara är intresserad av att operera in silikonbröst. Och därmed en lämplig uppvaktare av den rekonstruerade Stephanie.

Men hon har andra planer. Vilka av någon anledning inte alls handlar om att åtminstone berätta för sina två barn att de faktiskt inte är moderlösa. Istället vill hon till vilket pris som helst krossa både Greg och Jilly. Och hur gör man det på bästa sätt? Genom att på sex månader blir en superkänd fotomodell, förstås. De där kvarvarande 400 dollarsarna räckte precis till att köpa kläder och en makeover som gjorde att Stephanie, som numera kallar sig för Tara, bara kunde knalla in på landets bästa modellagentur och bli anställd på fläcken. Att bli fotomodell framställs som världens enklaste jobb rent kompetensmässigt eftersom det kräver noll erfarenhet av vare sig fotosessioner eller modevisningar. Det enda som krävs är en genialisk plastikkirurg och något slags underverksworkout som får “Tara” att framstå som minst tio, kanske tjugo, år yngre än Stephanie.

Medan Tara måste värja sig mot Dr. Dans ivriga uppvaktning (som vi ju alla förstår är mannen hon egentligen vill ha och förtjänar) försöker hon få Greg på kroken, vilket ärligt talat kräver lika lite ansträngning som att landa ett jobb som fotomodell.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga… Detta var lika hysteriskt underhållande som det var både cringe och en smula tråkigt. Å ena sidan blev det alldeles för många scener som roterade kring Taras fotomodellande, gärna med den tokroligt irriterande fotografen Jason i förgrunden. Å den andra hisnade jag inför varje fullkomligt bisarr 80-talskreation som modellerna är utspökade i.

Att Greg ska vara ett as är som sagt mer eller mindre naturgivet, men på sant 80-tals-manér framstår Dr. Dans “romantiska” sida som avgjort creepy i backspegeln. Trots att Tara försöker få honom att backa ligger han på. Han snokar reda på vem hon egentligen är och tar sig olovandes in i huset där hennes två barn befinner sig.

Den avslutande hämnden är förvisso intrikat och långdragen men tyvärr också otroligt svag när det börjar skita sig. Tara/Stephanie verkar inte ha tänkt så mycket längre än att konfrontera Greg och Jilly. Så när Greg hyfsat förutsägbart reagerar med våld står hon mest och piper innan hon springer och gömmer sig.

Hela historien kanske bäst kan beskrivas som när en 10-åring leker med Barbie-dockor (plus en del milt ångande barnförbjudna inslag). Skådismässigt är det tyvärr inte alltid vi lyfter oss över 10-åringsnivån heller. Det som jag tror skapade snackisen när det begav sig 1985 var sannolikt den relativa svältföddheten på den typen av spektakulära och erotiskt laddade historier. Plus att det spännande australiska landskapet var något vi inte sett så mycket på TV dittills. Att se minserien i dagens läge är nog mer av en kuriosa än något annat. För oss som var med, då.

Short Term 12 (2013)

Nate kommer helt nybakad som personal till ungdomshemmet som ryms i den gula enplansvillan. Han har tagit ett sabbatsår i studierna eftersom han vill Göra Gott. Ett tips, Nate – säg inte till kidsen du ska jobba med att du vill göra en insats för “underpriviliged kids”. Känns ju liksom lite utpekande, om du förstår.

Nå, för oss oinvigda tittare är Nate förstås gudasänd eftersom hans introduktion till jobbet också blir vår. Jag får intrycket av att etablissemanget kan liknas vid ett svenskt HVB-hem, snarare än ett SiS-hem. Oavsett vad, samlas här ungdomar som kan anses vara “at risk”. Om det sedan beror främst deras egna handlingar eller risiga omständigheter kan variera.

Den som håller tyglarna är Grace Howard, som imponerar med sitt lugn och hand med hemmets ungdomar. Till sin hjälp har hon, förutom gröngölingen Nate, Jessica och Mason. Efter introduktionen via Nate är det istället Grace som glider in som filmens huvudperson och det står snart klart att det där lugnet möjligen bara är en yta eller en sköld gentemot omvärlden. Hon är tillsammans med Mason men drar sig exempelvis för att berätta för honom att hon är gravid. Och när den unga Jayden anländer till hemmet verkar Grace känna igen sig i flickans situation, vilket gör hennes yrkesroll svårhanterlig.

Man kanske inte ska läsa in allt för mycket i detta faktum, men inte mindre än två medverkande från Short Term 12 har numera shanghajats av Disney och Marvel. Regissör och manusförfattare Destin Daniel Creton har fått fortsätta att utveckla serier och film efter den måttligt framgångsrika, men helt ok, Shang-Chi. Brie Larson känner vi förstås igen som Captain Marvel.

Och det är väl framförallt dessa två som ska ta äran av att Short Term 12 är en betydligt bättre film än dessa två Marvel-installationer. Creton fick möjlighet att utveckla filmen från en kortfilm, där han använde sina egna erfarenheter från att ha jobbat på ungdomshem. Han regisserar den explosiva miljön med varsam hand och låter inga av sina ungdomar bli enbart offer för sin egen situation. Samtidigt gör Brie Larson det hon gör bäst i en rolltolkning som framstår som stark, men där det undan för undan blir tydligt att det bara beror på att hon aldrig låter sin Grace visa sig svag. Tills den dag det inte längre går att upprätthålla fasaden och den krackelerar.

Skådismässigt finns dock annat att glädjas över också. Rami Malek är den inledningsvis tafatte Nate. Han lyckas som vanligt med att se lätt jagad ut, vilket funkar bra i den här miljön. Jessica har ingen särskilt stor roll, men efter Brooklyn Nine Nine tar jag allt med Stephanie Beatriz som en ynnest. Av ungdomarna är det väl Kaitlyn Deaver i en tidig roll samt LaKeith Stanfield i sin långfilmsdebut (här heter han bara Keith och spelade samma roll i den tidigare kortfilmen) som jag tittar lite extra på. Inte minst eftersom deras rollfigurer får lite mer utrymme än de andra kidsen. Deaver spelar den sarkastiska Jayden och Stanfield den snart 18-årige Marcus, som i och med födelsedagen måste lämna hemmet.

Förutom fina rollprestationer tror jag att jag fäster mig mest vid att Short Term 12 är så pass lågmäld. Det känns som om Creton hela tiden ger oss små, små ledtrådar till sina rollfigurer istället för att låta dem kräkas ur sig långa expositionsmonologer. Det är först när Grace för andra gången i filmen tar cykeln till jobbet, istället för att åka bil tillsammans med Mason, som vi förstår att cyklandet är både ett avståndstagande och ångestdämpande. Det är först med hennes besatta pillande på plåstret på tummen, som vi förstår att de tidigare fladdriga fingrarna var ett halvt om halvt kontrollerat självskadebeteende. Och det är först när Sammys alla dockor tas ifrån honom som vi förstår att han sannolikt inte befinner sig på autismspektrat, utan snarare har en stor och obearbetad sorg att handskas med.

Short Term 12 är en fin och finkänslig film. Jag måste dock erkänna att jag är ganska tacksam över beslutet att lätta upp den en smula med så mycket av måbra-slut som det kan bli i de här sammanhangen. Annars hade nog detta blivit väl tungt och nattsvart.

The Ballad of Buster Scruggs (2018)

Joel och Ethan Coen är ju inte helt ovana vid Western-genren med sin remake-adaption av True Grit. I The Ballad of Buster Scruggs tar de dock ut svängarna en smula med ett antologiupplägg. Totalt bjuds publiken på sex olika vignetter från en tid och ett land där “the distances are great and the landscape monotonous”.