Rambomåndag: First Blood (1982)

Även om man tycker om sitt jobb, kan måndagar kännas tunga. Då kan det vara bra med lite extra hjälp från någon som verkligen kan ta i med hårdhandskarna när det behövs. Några köldslagna vintermåndagar framöver kommer vi att få draghjälp av västerlandets försvarare framför alla: John Rambo. Och först ut är naturligtvis filmen där det snarare är västerlandet som måste försvara sig mot John Rambo.

***

Trots att jag inte är något stort fan av Sly, kan jag inte annat än vara tacksam för att det i slutänden blev han och inte till exempel Clint Eastwood (för gammal), John Travolta (för snygg) eller Dustin Hoffman (för snäll) som fick rollen som John Rambo. Sly är nämligen precis lagom sliten, pumpad, våldsam, labil och skör för den numera odödlige Vietnamveteranen.

Lika välplacerad är Brian Dennehy som den rätt schysste småstadssheriffen som samtidigt är en liten minihitler vilken inte kan låta bli att jävlas lite med den sjabbige luffaren. Och när den sjabbige luffaren jävlas tillbaka är det ju bara helt naturligt att man vrider upp trakasserierna ett snäpp. Att det blir ett snäpp för mycket för en elitsoldat med allvarliga krigspsykoser är ju inte så lätt att veta.

Tempot i First Blood är en välavvägd bergochdalbana där de första våldsamheterna kommer överraskande snabbt in i filmen. Däremot är det nästan lite synd att konceptet Rambo har kommit att bli synonymt med uppföljarnas ultravåld, för det här är egentligen nästan mer av en mörk thriller än renodlad action. Och trots att att de inledningsvis obekymrade polisernas (de som menar att killen inte är särskilt farlig, utan bara korkad som ränner rätt ut i skogen) öde är oundvikligt sitter man ändå som på nålar när Johnny kryper fram ur sina hålor, nästintill osynlig.

Filmen måste dessutom ses som en svidande uppgörelse med USA:s behandling av sina Vietnamveteraner. Rambo konstaterar över radion till sin överste Trautman med bruten stämma att det inte finns några vänligt inställda civilister. Hans avslutande monolog om krigets fasor och frågor hur man går vidare efter att ha varit täckt med en väns kroppsdelar sätter sig i hjärtat.

Men mest imponeras jag av alfahannekampen mellan Sly och Dennehy (eller kanske alfa- och gammahannekampen). Trots att de två skådespelarna inte delar många scener, efter de inledande, med varandra är deras respektive reaktioner och motreaktioner perfekt balanserade. Efter Dennehys erkännande att han gärna själv hade plockat Rambos skalp blir det desto mer kännbart när han hjälplöst sittandes på poliststationens tak måste åse hur en vertiabel naturkraft raserar hela hans värld — staden som innan Rambos ankomst var Hope.

Bleeding Heart Square (2009)

Miss Philippa Penhow är en sorglig och löjlig gammal ungmö. Hon tror på fullaste allvar att den yngre Joseph Serridge är kär i henne och fattar inte alls att han bara är ute efter hennes pengar. Hennes rosenglasögon är så tjocka att de gör henne blind. Så går det som det går också.

I alla fall är detta den syn som den anonyme läsaren av miss Penhows dagbok förmedlar till oss läsare. Frågan kvarstår dock vad som hänt med miss Penhow, för i London finns nämligen bara Joseph Serridge kvar, som fastighetsägare för det hus vid Bleeding Heart Sqaure som tidigare tillhörde…just det, Philippa Penhow.

Till detta ganska nedgångna hus med dess ganska nedgångna hyresgäster kommer Lydia Langstone. Hon söker tillflykt undan man och hem hos sin far, kapten Ingleby-Lewis, en avgjort nedgången karaktär som inte gör många handtag här i livet (defintiivt inte i fråga om hushållsarbete) och spenderar mesta delen av sina dagar i ”affärsmöten” på den närliggande puben.

Men det vilar en oroväckande och illavarslande stämning över det undanskymda Londonskrymslet, doften från Smithfields köttmarknad är aldrig långt borta även om den kanske kommer lite väl nära när ett paket adresserat till Serridge visar sig innehålla ett ruttnande hjärta. Huset står dessutom under ständig bevakning av den civilklädde polisen Narton, men i vilket syfte? Är Joseph Serridge verkligen det odjur i människorhamn som Narton utmålar honom som och verkar det inte som polismannen har mer än bara ett professionellt intresse i saken. Han tycks nästa lite…besatt.

När jag precis hade avslutat Bleeding Heart Square var jag väldigt positivt inställd, men sedan dess har jag haft möjlighet att gå och grunna lite på saken och det är inte alltid av godo. Upplevelsen är nämligen lite dubbel: som en typisk genredeckare av whodunnit-karaktär känns den väldigt fräsch med en ovanligt lyckad mörk atmosfär som centrerar sig kring det slitna huset och dess hyresgäster. Men Andrew Taylor vill mer och här börjar det i efterhand kännas som att boken svajar lite och nästan faller sönder i minst två distinkta delar: deckare och så en förvisso intressant historisk skildring av ett trettiotalsLondon på gränsen till världskrig när man knappt kommit över det förra.

I den ena historien är det av naturliga skäl Serridge som är huvudkaraktären och i den andra är det Lydia. Taylor har med en fin fingetoppskänsla lyckats frammana bilden av förutsättningarna för kvinnor att leva ett självständigt liv i 1930-talets England. Omöjligt var det naturligtvis inte, men Lydia har fått en ”fin” uppfostran och för henne är det en viljeakt att behöva vända på varenda penny och inse att alla faktiskt inte har råd att anställa tjänstefolk. Och om hon själv inte tyckte att det var skämmigt nog att försöka skaffa sig ett eget uppehälle ser hennes omgivning, med lilla mamma i spetsen, till att påminna henne om den saken. Lydias kamp handlar alltså minst lika mycket om att frigöra sig från föreställningar om vad en kvinna borde göra, som vad medlemmar av en viss klass borde göra.

Berättelsen om hur Lydia genom lika delar desperation och viljestyrka, med benäget bistånd av Virginia Wolf och hennes A Room of One’s Own, är intressant och nyanserad. I princip alla män hon möter vill ha något av henne. Maken Marcus obrottslig lydnad, pappa kaptenen spritpengar, grannen Mr Fimberry en smula kärlek och Serridge…tja, vad Serridge vill ha av Lydia är inte helt klart men hon får icke desto mindre känslan av att det är något. Den enda som inte tycks kräva något av henne utan blott delar ett inledande intresse för Times korsord är Rory Wentwood, med resultatet att hans karaktär känns lite blek och tam.

Inte riktigt lika nyanserad men likväl intressant är bilden av det brittiska fascistpartiets aktiviteter under den här perioden, något som jag misstänker är alltför lätt att glömma bort i ett land som ägnade kriget åt att bekämpa just den ideologin.

På plussidan finns också de tre distinkta berättarperspektiven: det huvudsakliga tredjepersonsnarrativet, Miss Penhows allt mer desillusionerade dagboksnoteringar och så det giftgröna och bittra direkttilltalet. Språket är mer än kompetent med trevliga detaljer samt liknelser mellan exempelvis hus och smutsiga bröllopstårtor. Dessutom har Taylor smaksatt sin mörka atmosfär med precis lagom mycket detaljerad Londonporr för oss som nu gillar sådant. Däremot vet jag inte om det ska räknas som positivt eller negativt att hans framställning känns avsevärt äldre än 1930-tal, varför alla hänvisningar till manicker som telefoner och bilar nästa bryter stämningen.

Så, egentligen två olika böcker som är bra på olika sätt. Taylor får absolut ihop sin historia mot slutet utan att det känns krystat eller sökt men någon toppbetygsupplevelse blev Bleeding Heart Square i slutänden ändå inte.

Above the Law (1988)

Alt. titel: Nico: Above the Law, Nico

Nicola Toscani invandrade till USA vid unga år och uppfostrades till patriot. Efter att ha studerat kampsport i Japan blir han värvad till CIA och det är nu, under det tidiga 1970-talet, som han inser vad hans nya hemland går för. Han jobbar nämligen i Vietnam men blir, trots allt han borde ha upplevt, förfärad när han förstår att hans kollegor torterar asiater, inte för att få information om trupprörelser, utan för att får veta var man kan få tag på lite schysst opium. Han slår ned chefstorteraren och skriker ”You’re the barbarians!”

Klipp. Nu står han vid sin unga sons dop med en vän hustru vid sin sida och vi förstår med en gång att det här, det bådar inte gott. Hustru och barn signalerar i sammanhang som dessa lycka och vad har en lycklig man? Jo, något att förlora. Nico har börjat arbeta som polis i Chicago och som om hustru-och-barn-förebådandet inte vore nog kan hans kollegor inte nog övertydligt påpeka att han får ta ordentligt om hand om sin gamla partner, för det här är ju hennes sista vecka som polis.

Självklart funkar det väl sådär för Nico att hålla sig på mattan i ens en vecka eftersom han för en personlig vendetta mot Chicagos knarkavskum. Någon chef som vill lägga sig i vad vår hjälte ägnar sin arbetstid åt ser vi inte röken av. Lyckligtvis är Nico inte bara pricksäker med pistolen utan kan efter sina Japan-år också försvara sig mer handgripligt om så behövs. Pub- och butiksägare kan bara hjälplöst stå och se på medan superpolisen använder deras inredning för att knocka skurkar till höger och vänster.

Nog för att man blandat in både sprängämnen, flyktingar och korruption i denna knarkhistoria men Above the Law är trots detta inte särskilt svår att greppa (eller också berodde det bara på att jag såg den precis efter Southland Tales).

Filmen är Steven Segals första som skådespelare (han hade tidigare verkat som kampsportskoordinator i bland annat Never Say Never Again) och i det avseendet gör han en helt ok insats. Jag har emellertid aldrig varit särskilt förtjust i Steven som kampsportsskådis (förutom Under Siege och det är uteslutande Tommy Lee Jones och Gary Buseys förtjänst) och det blir för mig redan i denna första film väldigt tydligt varför. Segal tar sig själv på alldeles för stort allvar, man ser hur gärna han vill vara den där supersnuten som skiter i alla regler, bara han kan sätta dit elakingarna. Och i och med hans TV-projekt Steven Segal: Lawman har han ju också nått dit.

Redan här finns dessutom rättspatoset närvarande (som fick blomma ut till olyckliga proportioner i On Deadly Ground). Inte ett öga är torrt och ståpäls obligatoriskt när Segal läxar upp elaka CIA: ”You guys may think you’re above the law, but you’re not above mine”.

Genus-o-metern tycker väl kanske att det kändes lite bortkastat med Pam Grier som Nicos juridikkunnige partner. Hon får i och för sig agera tufft så det räcker och leta reda på en massa viktig information, men när det verkligen gäller tar Nico hellre sällskap av den manlige polisen som ser ut att vara minst 50 och kan segna ned i en hjärtinfarkt vilken sekund som helst. Pam Grier kan på nåder få vänta i bilen.

Till sin väna hustru (en blott 30-årig och synnerligen ungdomlig Sharon Stone) kan han inte nog understryka att hon inte ska oroa sig, han ska handskas med det faktum att han försatt sin familj i livsfara. När hon gråtande ber honom svälja sin förbannade stolthet och vända farligheterna ryggen ler han överslätande och lovar att allt ska ordna sig, bara han får göra sin grej.

Men för all del, Above the Law är en hyfsad actionrulle, vilket sannolikt åtminstone till viss del kan tillskrivas regissören Andrew Davis, ansvarig för riktigt bra filmer som Under Siege och The Fugitive, men även magplask som Collateral Damage. Den är av en den kalibern att man har överseende med nödlösningar som att Nico bara råkar känna någon som är en jäkel på datorer och som dessutom i sin tur bara råkar känna till en killa på Princeton som har en jättestor databas som är mycket enklare att få tillgång till än att hacka sig in hos CIA.

Raggargänget (1962)

alt.titel: Swedish Punks

”De hade ungdomens heta begär på livet och fartens extas i blodet!!!!”

Tja, farten får vi i alla fall känna av redan i inledningen med en vild biljakt. Polisen är efter Berra och Kritan som till slut kultar sin bil men lyckas smita från olycksplatsen innan lagens långa arm hinner fram.

Annars samlas raggargänget mest på raggarfiket där man intar ohälsosamma mängder coca-cola (introducerad i Sverige nio år tidigare), sjunger med i jukeboxhittarna och stuffar loss. Generellt är de så bespottade raggarna riktigt snälla och trevliga ungdomar men rötägg finns i alla sammanhang och här stavas de som sagt Berra och Kritan.

Den respektabla delen av samhället, representerad av Disponent Oskar Kallgren, tycker att raggare är ett otyg. Han har sett till att dottern Kristina inte längre får hänga med Svenne eftersom Svenne är raggare och han har dessutom skvallrat om saken för Svennes mamma. Som om Svennes mamma behöver fler skvallerbyttor i sitt liv, med nykterhetsnämnden som håller tummen i ögat på hennes otrevlige och försupne make.

Om bara Oskar Kallgren hade fått se det vi ser, det vill säga att Svenne inte bara är mån om sin lilla mamma, sköter sitt jobb med den äran, vill ta examen och dessutom sysslar med den fostrande och stärkande sporten boxning. Exakt vad det är som gör Svenne till raggare är faktiskt liiiite svårt att avgöra, bortsett från att han hänger med andra raggare.

Det är svårt att få något grepp om vad regissör Ragnar Frisk (of Åsa-Nisse fame) vill med Raggargänget. Å ena sidan har vi de vilda, farliga och sedermera rättmätigt straffade Berra och Kritan. De är så långt gångna i sin rötäggsbana att alla de andra så småningom vänder sig emot dem. För de andra raggarna är å andra sidan på det hela taget rejäla ungdomar som har oskyldiga FF-skivor (vilken dock förstörs av Berra som uppviglar den lättledde Kritan till att ”slå sönder hela skiten”) och inte tycks tycka hälften så bra om att köra bil som de gillar att hänga på sitt fik. I linje med detta har vi låten ”Åh, vad trist de’ måste ha varit förr” som beklagar den mossiga föräldragenerationen som fick leva utan raggarextasen.

Sedan har vi disponent Kallgrens omvändelse från raggarhatare till en mer tolerant inställning. Lite vid sidan av får vi dessutom se glimtar av hur polisen arbetar för att identifiera Berra och Kritan eftersom de flydde från polisen i inledningen efter ett rån. Utöver det är Raggargänget en sådan där film där man mer eller mindre omotiverat brister ut i sång, vilket ju inte var helt ovanligt i många amerikanska ungdomsfilmer. Här blir vi trakterade toner från Britt Damberg (vars bana tycks ha börjat med förlust i en amatörtalangtävling mot Siw Malmkvist), Carli Tornehave (”Sveriges Frank Sinatra”) och en nästintill oroväckande intensiv Laila Westersund.

Handlingsmässigt hänger det hjälpligt ihop men någonstans i mitten trakteras vi en temporal mindfuck av Stephen King-proportioner. På fiket säger en av tjejerna att hennes föräldrar är borta och att de skulle kunna ha en skiva. Man får intrycket av att detta planeras några dagar framåt i tiden. Samtidigt kommer Kristina till fiket och berättar att syster Mona sjunger på Grönan samma kväll. Klipp till Mona som redan sjunger på Grönan, bistådd av en entusiastisk storbandsledare med trombon. Klipp till gänget som twistar loss så det står härliga till, till samma låt som tycks komma live från radion, och skivan verkar ha hunnit pågå ett bra tag.

Den blir som sagt emellertid förstörd av Berra och Kritan, men när de övriga ungdomarna beklagat sig ett tag över det sönderslagna föräldrahemmet kommer någon med den lysande idén att de istället ska gå och bada (!). Klipp till enbart tjejerna (!) som rusar ned till den tydligen närbelägna sjön. Antingen har nu hela handlingen förflyttats till Kiruna eller också har något hänt med dygnsrytmen för det tycks nämligen plötsligt vara strålande sol ute. Tjejerna börjar klä av sig på stranden (fast med kameran på ganska långt avstånd ska erkännas) och vinkar glatt till (den nattliga?) motorbåten ute på sjön.

Klipp till pappa disponenten som står och väntar på sin dotter vid vad han själv påstår ska vara femtiden på morgonen. Kristina kommer just då gående på uppfarten belyst av en sol som jag i alla fall hittills aldrig träffat på vid den tidpunkten. Det går helt enkelt inte ihop och man får inte heller någon känsla av att det har bekymrat filmteamet överhövan.

Summa summarum känns filmen som om en filmanalfabet haft ett gäng mallar, vilka han försökt passa ihop, och sedan genomfört men utan att egentligen fatta vad det är han håller på med eller varför han gör som han gör.

Ok, så fartexstasen skulle väl till nöds kunna passera men ”ungdomens heta begär” är inget mindre än falsk marknadsföring. Den enda ålder som uttryckligen nämns i filmen är Kristina (19) och visst förekommer det ett par som är närmare 20 än 30 i rollistan, men på det stora hela är det utan tvekan vuxna människor vi ser i tonårsrollerna. Priset tas av Berra och Kritan; Ernst-Hugo Järegård (i sin första filmroll) är 34 och Jan-Olof Strandberg (betydligt mer filmvan) är 36. Där ligger till och med Beverly Hills-gängets rynkor i lä.

Med tanke på allt detta är rollistan ändå förvånansvärt imponerande, de redan nämnda backas dessutom upp av Solveig Tärnström som ”raggarbrud”, Sigge Fürst som disponenten och Arne Källerud som inte bara Svennes boxningstränare, utan också extraknäcker som Kritans (inte särskilt pådrivande) övervakare.

Fast vad hjälper det i den allmänna soppan och med en Svenne och Berra vars uttal snarare antyder nyhetsuppläsare och dramaskolning än ett hårt liv på samhällets botten? Då spelar det tyvärr mindre roll hur många ”syrak” man kryddar konversationen med.

Requiem for a Heavyweight (1962)

På förekommen anledning från bloggaren Jojjenito, vars recension av The Harder They Fall påminde mig om att jag faktiskt hade ytterligare en boxningsrulle i gömmorna.

***

alt. titel: Ringmärkt

Av alla slamkrypande kräk må ändå boxningsmanagern vara ett av de lägsta. Exemplaret för dagen heter Maish Rennick och företräder boxaren Luis ”Mountain” Rivera. Eller snarare ex-boxaren. Med 17 år i ringen under bältet och en sista våldsam match mot Cassius Clay blir Mountain förbjuden av förbundsläkaren att boxas mer. Maish tar inte emot nyheterna med någon större glädje, men det är knappast omtanke om Mountain som framförallt motiverar honom. Managern är givetvis skyldig Ma Greeny pengar och utan sin boxare finns det inte mycket inkomster att hoppas på.

Men Maish knipa är ingenting jämfört med Mountains förtvivlan och desperation. Under 17 år har han inte gjort annat än att boxas, han vet inte vad han skulle kunna göra istället eller vart han ska ta vägen. Det enda som är större än hans vilsenhet är hans skuldkänslor inför Maish, han vill inte till något pris svika mannen som stått vid hans sida och gråtit för hans skull under alla dessa år.

Requiem… känns mer som en femtiotalsfilm än en sextiotalsdito och det är inte så konstigt. Filmen är nämligen en remake på en TV-pjäs som skrevs av Rod Serling 1956 där rollen som ex-boxaren Mountain spelades av den riktige ex-boxaren Jack Palance. Även Anthony Quinn hade haft en tidigare karriär som boxare, så realismen i deras utspel var det knappast något fel på.

När det gäller förhållandet mellan boxare och manager bjuder Requiem… som synes inte på några större överraskningar. Jackie Gleeson är egoistisk och manipulativ medan Anthony Quinn är en välvillig jätte. Sällskapet kompletteras dessutom av Mickey Rooneys cutman Army som bryr sig betydligt mer om Mountain än Maish gör men som ändå aldrig kan säga ifrån och göra sig (och Mountain) fri.

Men det behöver inte alltid vara så otroligt nyskapande för att ändå bli bra. Här är det primärt Quinns Mountain som glänser, fast med ett mycket matt sken. Han är sluddrig, tankarna far fram och tillbaka mellan himmel och jord och han framstår mer som ett barn än som en vuxen karl. I ögonen syns det hur plågsamt sakta maskineriet rör sig där inne, det är mer rost och trasiga kugghjul än fungerande urverk.

Men även om omvärlden säger annorlunda är Mountain inte beredd att lägga sig platt. Visst, han kan tänka sig att ta de flesta jobb men vill åtminstone ha lite cred för sina 111 ärliga matcher och det faktum att han en gång i tiden nästan var världsmästare. Även en föredetting som Mountain förtjänar respekt och värdighet och därför blir det så mycket mer hjärtskärande när det framstår allt tydligare att inte ens detta är livet berett att förära honom.

I likhet med The Harder They Fall står Requiem… med alla fötterna stadigt placerade på den olycklige boxarens sida. Det intressanta är inte fighten i ringen utan den som måste utkämpas bortom repen.

Bloggaren Movies-Noir har förstås sett Requiem för a Heavyweight och gillade Quinn lika mycket som jag själv.

Treasure Planet (2002)

alt. titel: Skattkammarplaneten

Unge Jim Hawkins kompenserar en frånvarande fader med att busköra sin solcellsdrivna flygande surfingbräda, en sysselsättning vilken ofta ger honom problem med polisen till hans mors stora förtvivlan. Hon försöker förgäves tala Jim tillrätta och ber honom tänka på sin framtid men den trulige ynglingen tycker sig inte se någon framtid värd att tala om.

Men en regnig natt kraschlandar en farkost vid det lilla värdshuset och innan dess pilot drar sitt sista rosslande andetag hinner Billy Bones förära Jim med en karta till den ökände piraten kapten Flints lika ökända men mer mytiskt betonade skattkammarplanet. Den döende Bones hinner dessutom kraxa ur sig en ödesdiger varning: ”Beware of the cyborg!”.

Lyckligtvis har familjens vän Dr. Delbert Doppler både entusiasmen och ekonomiska förutsättningar att agera utifrån kartförvärvet och snart är både han och Jim ombord på skeppet RLS Legacy. Men för Jims del blir det knappast den nöjesresa han har sett fram emot – kaptenen ger honom mässpojksjobbet och hans närmaste chef blir kocken John Silver.

Inledningsvis är Jim avogt inställd, inte bara till jobbet som sådant utan också till Silver eftersom denne är en cyborg. Men genom montagemagi bondar snart pojken och kocken och Silver blir föga förvånande det faderssubstitut som Jim alltid har letat efter, även om han inte varit medveten om det. Så kan han då verkligen ha hört rätt när Silver tillsammans med den övriga besättningen konspirerar att ta över skeppet och behålla Flints skatt för sig själv?

Treasure Planet är en av de senare Disney-filmer som kollapsade rätt rejält, intäktsmässigt sett. Den blev förvisso nominerad till en Oscar för bästa animerade film, men det säger inte så mycket då den nomineringen (till en Disney-rulle, alltså) mer tycks bygga på rutin än specifika kvaliteter nu för tiden.

Lite synd kan jag tycka, för det här är ett rätt trevligt omtag på den klassiska piratskildringen. Utan några större problem har man förflyttat historien från de sju haven till rymden och samtidigt behållit den fantastiska känslan genom att låta alla skepp vara som ”vanliga” skepp, bara svävande istället för stävande. Istället för krycka har Silver ett cyborgben och istället för ögonlapp har han ett cyborgöga.

Som förhärdad Disney-skurk skulle han dock inte vinna särskilt många priser, han är inte bottenlöst beräknande och äregirig som Scar, inte heller bara elak och klantig som Guvernör Ratcliffe. I slutänden faller egentligen alla negativa karaktärsdrag bort eftersom han annars knappast skulle kunna vara den positiva fadersfiguren som Jim behöver. Det säger sig kanske självt att av den hänsynslöshet, varmed Silver skjuter folk i ryggen i Stevensons original, finns inte ett spår.

Möjligen kan frånvaron av en riktig skurk vara en anledning till att filmen aldrig nådde någon större publik. Å andra sidan är original-Silvers papegoja, Captain Flint, utbytt mot den charmerande lille Morph som är en av de bättre komiska Disney-sidekicksen. Den i stort sett tyste Morph framstår i filmens andra halva dessutom som inte mindre än fullkomligt briljant när man kan kontrastera honom mot den skeppsbrutne och lätt galne roboten BEN, vilken olyckligtvis har utrustats med Martin Shorts röst.

Sedan ska väl också erkännas att manusförfattarna har målat Jims coming of age-historia med ovanligt breda penseldrag. Montaget där han blir upplärd av Silver parallellt med att man får se flashbacks av hur en ointresserad fader lämnade fru och gråtande son utan att slänga så mycket som en blick bakåt blir aningens tungfotat. Ur ett genusperspektiv finns inte heller mycket att hämta, vilket naturligtvis är tråkigt. Det hade exempelvis kunnat vara intressant att se vart man hade kunna ta en historia med huvudpersonen Jenna istället för Jim. De enda kvinnor som nu finns närvarande är Jims oroliga mor och Legacys kvinnliga kapten. Vilket å andra sidan är en förbättring med hela 100% jämfört med originalet…

Men med ett trevligt score av James Newton Howard och gott om influenser hämtade från Stargate (även om man i filmen är mycket noga med att istället använda ordet ”portal”) är Tresure Planet en helt ok Disney-klassiker.

Treasure Island (1883)

alt. titel: Skattkammarön

Shiver me timbers! Nog för att filmfranchisen Pirates of the Carribean gör sitt bästa för att pusha en knappt femtio år gammal Disneyattraktion, som från början egentligen inte innehöll så mycket mer än en käck låt (”A pirate’s life for me!”) och pirater som jagade unga möer.

Men när jag lyssningsläser Treasure Island inser jag att det finns förlagor som inte har ärats ens i närheten så mycket som de bör. Möjligen berodde denna känsla på att uppläsaren i viss mån har lånat både ton och dialekt från Geoffrey Rushs Barbossa, men den fullödiga karaktären Long John Silver, enbent och piratkomplett med sin papegoja Captain Flint, är helt och fullt Robert Louis Stevensons förtjänst.

Fast inte kan väl den gemytlige skeppskocken Silver vara en pirat? Egentligen? Unge Jim Hawkins har redan mött sin beskärda del av buckanjärer och ingen av dem var ens hälften så trevlig som Long John. De möts på skonaren Hispaniola, vilken stävar mot okänd ort på skattjakt. Med på skeppet finns en mystisk karta som enligt uppgift ska visa var den fruktade piraten Kapten Flint har gömt sin enorma skatt som han rövat ihop på de sju haven.

Men Kapten Smollett hade redan från början hade sina dubier kring besättningens ärliga uppsåt och när man så småningom nått den beryktade ön, gör Smollett, Doktor Livsey, Squire Trelawny och ett antal ytterligare lojala män slag i saken och flyr skeppet. De söker en fristad i ett gammalt fort på ön men är nu omgivna av pirater med dubloner istället för ögon i skallen och inte särskilt nogräknade när det gäller metoder att få tag på kartan.

Eftersom man får större delen av berättelsen om skattkammarön berättad för sig ut Jim Hawkins perspektiv har den ofta karakteriserats som ungdomsbok, men jag kan försäkra att man som vuxen (i och för sig som alltid en definitionsfråga) läser den med minst lika stor behållning. Eftersom narrativet är återberättande får den nu äldre (får man anta) Jim möjlighet att i backspegeln kommentera sina olika mer eller mindre idiotiska beslut och handlingar. I detta är Treasure Island en klassisk coming of age-roman, Jim gör flera misstag men lär sig något om sig själv, andra människor och livet av vart och ett av dem.

Invävt i historien blottläggs också, genom Jim, en hel del andra element som gäller mod, ärlighet, lojalitet och religion men först som sist är Treasure Island en klassisk actionrökare. Stevenson har skapat en berömvärt trimmad berättelse som inte innehåller många döda punkter, han gör exempelvis inte misstaget att hänge sig åt några utförliga utläggningar om hur Hispaniola tar sig till den famösa ön. När kartan väl är säkrad tar det inte många kapitel innan man är till havs och därefter tar det ännu färre innan man är framme och kan börja skattletandet.

Däremot kan jag inte låta bli att tycka att det är lite synd att författaren tycks ha bränt det mesta av sitt krut i upptakten. För min del är nämligen berättelsen om hur kartan kom i Jim Hawkins ägo, genom Billy Bones försorg, och den efterföljande nattliga jakten, orkestrerad av den diaboliske Pew, den absolut bästa och mest andlösa delen av hela boken.

Men så mycket skattletande är det faktiskt inte fråga om i Treasure Island. Möjligen var jag påverkad av att nyss ha läst Edgar Allan Poes chiffernovell ”The Gold Bug”, men jag kom inte ihåg att så förhållandevis mycket tid ägnas åt den fysiska och psykiska tvekampen mellan de guldhungriga piraterna och den lika guldhungriga men mindre illegala gruppen. Det är dock i detta som Jim får möjlighet att fundera över hur piraterna beter sig och jämföra deras beteende med de rättrådiga förebilder han exempelvis har i Kapten Smollett eller Doktor Livsey.

Karaktärsmässigt skulle man kunna kalla Treasure Island något enkelspårig. Piraterna är nästan utan undantag fega, giriga och vänder villigt kappan efter vilken vind som än tycks blåsa mest fördelaktigt för dem själva. Samtidigt är som sagt framförallt Smollett och Livsey obönhörligt hederliga och rakryggade om än något sträva. Däremot charmades jag av den nästan outhärdligt brittiske Squire Trelawny som med sina utrop (”Bravo!”) obevekligen frammanar en bild av Hugh Lauries unge prinsregent i den tredje Black Adder-serien.

Men enkelspårigheten kommer i viss mån på skam med Jim Hawkins och helt och fullt med Long John Silver. Jag gissar att den i grund och botten sympatiske piraten är en bidragande orsak till att boken fortfarande känns så pass fräsch. Silver är mångbottnad och tycks ha en förmåga att få alla, inklusive hans fiender, att tycka om honom.

Hans komplexitet ger också en grund för Jim Hawkins mer varierande karaktär: ibland är han precis så rakryggad som han vet att Doktor Livsey vill att han ska vara och ibland är det ändå inte utan att han känner lite lockad av den enkla men aningens mindre rättrådiga vägen. Hans känslor inför Long John är precis så skiftande som de ofta är inför en person, Hawkins charmas av piraten för att sedan känna sig sviken när han förstår att buckanjären verkligen är en buckanjär. När den värsta besvikelsen gått över är han tillbaka i sympatin, samtidigt som han förfasar sig över Long Johns otvetydiga hänsynslöshet.

Detta klassiska skattäventyr passar lika bra i soffan en regnig eller snöig dag som i hängmattan en solig dito.

Librivoxkvalitet: Ypperligt inläst, med dialekter och allt, av en och samma person. Lika bra som köpes!

Madhouse (1974)

TV-producenten (och före detta porrditon) Oliver Quayle tycker att han gjort ett riktigt kap. Tack vare en gammal vän har han lyckats övertala den gamle skräckskådespelaren Paul Toombes att återkomma till scenen som sin fantastiskt populära karaktär Dr. Death. Intresset för Dr. Death-TV-serien är stort, men inte enbart för att Paul Toombes en gång var poppis, utan kanske i största utsträckningen eftersom han anklagats för att ha mördat sin unga fru Ellen och därefter spenderat ett antal år på mentalsjukhus.

Paul själv känner sig inte helt övertygad om att detta är det bästa sättet att ta itu med sina demoner men kompisen Herbert Flay är säker på att det här är precis vad Paul behöver för att komma tillbaka. Snart tycks det dock som om Pauls farhågor besannas, runt omkring honom börjar folk dö som flugor och det dessutom helt i enlighet med avdagatagandena i hans gamla Dr. Death-filmer. Och så var det ju det där med hans gamla flamma Faye som numera bor i källaren till Herberts hus tillsammans med en massa spindlar…

När man plockar upp filmtips från excellenta bloggaren Trash is King kan man i alla fall vara säker på en sak: det blir sällan tråkigt. I Madhouse får man möjlighet att njuta av både Vincent Price som Paul och Peter Cushing som Herbert och framförallt Vincent tycks roa sig kungligt.

Dels får han möjlighet att vara mer krass än i tidigare filmer eftersom denna tilldrar sig i nutiden och han ska vara en, om inte bitter, så desillusionerad skäckveteran. Dels får han också möjlighet att plocka in en avsevärd självdistans till sin egen status som skräckikon vilket bland annat innebär att man får se snuttar ur hans gamla rullar (fast man då låtsas att det är Paul Toombes som är med i till exempel The Pit and the Pendulum eller The Raven). Me like the meta… Allt det här länder en lättsam stämning som faktiskt går ihop riktigt fint med de mer skräckbetonade elementen.

Ren gore är det förstås inte så mycket bevänt med, för det tycks budgeten för Madhouse ha varit alldeles för begränsad och de eventuella dödseffekterna är inte särskilt upphetsande. Men däremot undrar jag om inte Wes Craven hade bland annat Madhouse i bakhuvudet när han gjorde Scream för den krypande paranoian inför den handsk- och slängkappsförsedde mördaren känns välbekant (även Trash is King gör en Scream-koppling). Pauls osäkerhet om det verkligen är så att han blivit galen och antagit sin Dr. Death-persona för att kunna göra sig av med misshagliga personer övertygar. Dessutom är hans Dr. Death-sminkning riktigt snygg.

Men jag tror att det som gör att Madhouse känns förhållandevis fräsch är de lätt bisarra och absurda stråk som dyker upp här och var. Vi har mostern och morbrodern till ett av mordoffren som är övertygade om att Toombes är mördaren och därför campar i hans trädgård. Detta för att vid varje lämpligt tillfälle (det vill säga så fort de får syn på stackars Paul) högljutt försöka utpressa honom. Sedan finns som sagt också källar-Faye som förutom att gulla med sina spindlar dessutom är ohyggligt vanställd efter att ha suttit fast i ett brinnande bilvrak. Hennes karaktär har egentligen ingenting med själva huvudhistorien att göra men livar påtagligt upp hela produkten som är Madhouse.

Visst finns det en hel del rent ologiska element i filmen. Jag gillar framförallt det faktum att strömförsörjningen i 70-talets England tycks vara lika opålitlig som den kaliforniska med tanke på att Paul i tid och otid måste släpa runt på tända stearinljus (batterier till ficklampor verkar det också vara ont om) och att brittiska TV-studios är oväntat lättantändliga. Och man ska man vara petig kan man fråga sig vilket ”Madhouse” titeln egentligen ska alludera till. Men till syvende og sidst är filmen underhållande och det räckte för mig den här lördagskvällen.

13 Going on 30 (2004)

När jag sitter och tittar på Jennifer Garner i 13 Going on 30 infinner sig en tydlig frustration. Till viss del över att filmen följer sin standardmall till punkt och pricka (Jennifer Lär Sig en Läxa™) och dessutom inte lyckas göra något speciellt nytänkande eller originellt ens inom denna mall. Men mest av allt över att jag faktiskt för nästan första gången känner mig direkt dum när jag sitter och tittar på en sådan här film. Vad trodde jag egentligen att jag skulle få?!

Visst, man är van över att ta sig igenom en hel del skräp (Robots) för att hitta fram till pärlorna (Detour) eller, i brist på detta, åtminstone ett par timmars mer eller mindre hjärndöd underhållning (Accepted). Men av någon anledning blev just 13 Going on 30 det hjärndöda halmstrå som knäckte den här filmkamelens tålamodsrygg.

Möjligen berodde det på att det ändå kommit en hel del filmer tidigare på temat barn-i-vuxens-kropp (exempelvis Big, Freaky Friday x 3 och Vice Versa) där de flesta åtminstone är måttligt underhållande. Möjligen berodde det på att 13 Going on 30, trots ett helt ok produktionsvärde, uppenbarligen inte bemödat sig att lägga ned det minsta ansträngning på konsekvens i sitt manus.

Plotten går alltså ut på att trettonåriga Jennifer (eller Jenna som hon heter i filmen) tack vare ett magiskt önskepulver plötsligt genomgår en våldsam tillväxtspurt och åldras 17 år i en grisblink för att vakna upp som ”30, flirty and thriving”. Till en början är allt frid och fröjd och i sedvanlig ordning njuter Jenna av sitt nyvunna vuxenliv som tidningsredaktör med lägenhet på 5th Avenue. Men snart går det upp för henne, kanske inte att vuxenlivet som sådant är särskilt ansträngande, men att hon under de 17 åren utvecklats till en rätt otrevlig person. En person som hon numera alltså inte är eftersom hon helt plötsligt inte har ett minne av dessa år.

Jennas vuxna jag har ena sekunden enbart de andra trettonåriga flickorna i sitt lägenhetshus som förtrogna för att i nästa utan hinder knalla fram på 10-centimetersklackar och uppenbarligen ändå ha något minne av hur man klär sig som professionell trettioåring. Hon har heller inga problem att med stor framgång (but of course!) gjuta ihop trettonåringens oskyldiga världssyn med den hos en demonredaktör som skulle kunna kalla Anna Wintour för sin bitch.

Jag tror dock att det var själva slutet som blev den slutgiltiga Basic Instinct-ispiken rakt in i filmtittarhjärtat. Det som gör att Jenna inte stannar kvar i sitt trettioårsjag är hennes heta längtan att kunna hooka upp med barndomskompisen Matt som hon tappat kontakten med under de 17 år hon inte längre kommer ihåg och som nu ska gifta sig med en annan trots att det är helt uppenbart att de är Perfekta För Varandra™ (särskilt som Matt inte längre är överviktig).

Tillbaka som trettonåring får vi se hur hon tar tillvara denna guldklimp till grabb för att sedan raskt återigen hoppa 17 år (som bägge nu kommer ihåg) fram i tiden när Jenna och Matt lever lyckliga i alla sina dagar (eller åtminstone till dess att de är trettio). Här har vi alltså ett scenario som går ut på att Matt utvecklas på exakt samma sätt som han tidigare gjort utan närvaron av Jenna medan hon blivit exakt den snälla och hyggliga trettonåringen i trettioårskroppen som hon var i filmen.

Nej, jag kan fortfarande inte riktigt förklara varför det var just 13 Going on 30 som rörde upp all den här frustrationen och nästintill skamkänslan inför min egen enfaldighet (för vad annat kan man kalla det?), jag vet bara att det inte är känslor jag eftersträvar när jag ser på film.

Closet Land (1991)

En barnboksförfattare blir mitt i natten hämtad av regeringstrupper, försedd med ögonbindel och lämnad i ett minimalt rum. Hårdhänta vakter klämmer på henne både här och där (hon blev bortförd endast iklädd nattlinne) och trakasserar henne verbalt. Hon förstår inte varför hon blivit hämtad: vad kan vara mer oskyldigt än barnböcker?

När hon väl blir hämtad till förhörsrummet är förhörsledaren samlad och resonabel. Och när författarinnan lägger fram sina argument för varför hon inte alls borde vara här (hon har inga som helst politiska intressen, hon skriver bara barnböcker, oskyldiga barnböcker) inser han snabbt att ett misstag begåtts och släpper henne fri. Fast skulle hon inte vilja vänta på sin officiella ursäkt på plats? Hon gör så men är fullt naturligt fortfarande upprörd över att ett sådant misstag kan ha begåtts. Han är fortfarande ursäktande: sådant händer, en siffra fel i underlaget, hämtningspatrullen körde fel.

Men när författarinnan framhärdar att hon ska klaga, hon känner minsann igen rösten på vakten som trakasserade henne, blir han något undrande: vakterna är strikt förbjudna att hålla på med sådana saker. Kan det kanske vara så att hon inbillat sig allt? Hon kräver sin ursäkt, han hämtar ett redan förseglat kuvert från en låda och meddelar att det nu är för sent för henne att lämna rummet. Tillsammans ska de ta reda på sanningen.

Men vilken sanning? Förhörsledaren halar fram manuset till författarinnans än så länge opublicerade nya bok Closet Land vilken handlar om en liten flicka som instängd i en garderob låtsas att kläderna är hennes vänner som kommer till liv i mörkret. Är det inte i själva verket så att författarinnan har en avancerad plan med sin historia, att subliminalt indoktrinera det uppväxande släktet vilka ofta förstår mer än man tror?

Är inte boken egentligen en historia om hemlighetsfulla möten mellan regeringsfientliga individer?! Man har redan arresterat två personer med samma kodnamn som flickans garderobsvänner, så är det inte lika bra att ge upp och erkänna det hela med en gång? Se så, skriv under bekännelsen, det kommer att kännas så mycket bättre när det hela är över.

Och så vidare i all oändlighet. I likhet med författarinnan inser man allt eftersom att en enkel väg ur denna situation, som bara blir mer och mer absurd och smärtsam, inte finns. Den från början så resonable förhörsledaren förlorar aldrig fattningen, men vrider långsamt upp nivån på både den fysiska och psykiska tortyren.

När en bloggkollega säger att en viss film borde vara något som man gillar är det klart att man blir nyfiken. Så när Movies-Noir gjorde det uttalandet i kommentarerna till hans egen recension av Closet Land var jag givetvis tvungen att se vad det hela handlade om. Beskrivningen av filmen lät intressant men jag hade ändå inte förväntat mig det här.

Closet Land är gjord i samarbete med Amnesty International och ger en både fysisk och mental bild av vad tortyr innebär. En subtil blandning av rent kroppslig misshandel (som dock aldrig blir grafisk), beskrivningar av vilken misshandel som väntar (”It’s the suspense, not the pain, that’ll drive you mad”), förnedring och försök att förvirra (har författarinnan varit fånge i en dag, två dagar, två månader, två år?) talar sitt tydliga budskap.

Men Closet Land är långt ifrån en pekpinne-film som lever på att försöka utnyttja folks dåliga samvete över att man själv lever i högönsklig välmåga (allt är relativt). Trots att regissör och manusförfattare Radha Bharadwaj är en debutant på bägge områdena måste hon ha övertygat starkt; Ron Howard producerar, Philip Glass har skrivit musiken och framför kameran ser vi utmärkta Madeleine Stowe och Alan Rickman.

De två spelar ett intrikat spel med henne konstant i underläge men ändå kämpandes emot. Våra sympatier finns hela tiden hos den vi oundvikligen uppfattar som ett oskyldigt offer men jag kan ändå inte låta bli att än mer imponeras av Rickmans prestation. Hade han spelat Severus Snape på det här sättet hade Harry Potter-serien definitivt blivit barnförbjuden.

Closet Land påminner bland annat om Brazil och V for Vendetta, men tack vare barnbokens närvaro också om Paperhouse, i det hur historien hela tiden svävar över avgrunden mellan verklighet och fantasi.

Mot slutet bjuds vi dessutom på ytterligare en överraskning som inledningsvis känns som ett ganska skarpt brott men som i efterhand ger ytterligare bränsle till funderingar. Den öppnar nämligen upp för möjligheten att det hela inte alls hänt, utan bara utspelar sig i författarinnans huvud. Och om det har hänt, talar förhörsledaren sanning med sina påståenden eller är de bara ännu en länk i den avancerade tortyrkedjan? Slutet lämnar det hela öppet för alla tolkningar. Och vad ska egentligen den allestädes närvarande triangelformen i förhörsrummet betyda?

Closet Land blev en filmupplevelse som, när man tröskat sig igenom tillräckligt många halvljumma skräckremakes och dussin-action, börjar kännas ouppnåelig: den lyckades både intressera och engagera (tillräckligt mycket för att för första gången lösa medlemskap i Amnesty). Både hjärna och hjärta fick vara med och leka och även om filmen inte blev någon fullpoängare för min del är jag glad över rekommendationen som ledde mig fram till den. Tack för den!