Tora no o wo fumu otokotachi (1945)

Ok, här är det lite fusk på gång. Jag har hunnit publicera det här inlägget en gång förut innan jag bestämde mig för att köra all in, men för helhetens skull ompublicerar jag det med några små förändringar.

***

alt. titel: Männen som trampade på tigerns svans, The Men Who Tread on the Tiger’s Tail

En film som bygger på en pjäs som i sin tur bygger på en annan pjäs, kan det vara något? Tja, utan en regissör som Akira Kurosawa skulle det säkerligen ha kunnat blir bra mycket sämre i alla fall.

Ett antal män går på ett tyst led genom en skog. Runt omkring dem hoppar en liten frågvis typ som visar sig vara sällskapets bärare. Uppenbarligen har han inte fått veta särskilt mycket om de som anställt honom för hans frågor handlar uteslutande om vilka de är och vart de ska.

Några svar får han dock inte från de tystlåtna munkarna men när de tar en paus i en liten glänta börjar han berätta om hur det är så svårt nu för tiden att korsa gränsen sedan bröderna Yoshitune och Yorimoto blev ovänner med varandra. Han beskriver vidare och i överväldigande ordalag Yoshitunes livvakt Benkeis alla goda egenskaper (samt även de mindre goda) och avslutar med att han har hört att Yoshitunes sällskap skulle färdas förklädda till munkar.

Nu går det till slut upp ett ljus för den lille mannen och när han inser att Yoshitunes sällskap sägs bestå av sju män och hans nya herrar också är sju till antalet är slutsatsen oundviklig. Männen är bekymrade över att deras förklädnad nu är till ingen nytta men ser samtidigt fram emot att kunna få bruka lite hederligt våld och slå sig igenom gränsvakten istället för att slinka runt som usla munkar.

Men den vise Benkei ber dem tänka på sitt främsta uppdrag: att värna om sin herres Yoshitunes liv. Att attackera en gränsvakt skulle bara leda till att de blir förföljda av en hel armé, här måste istället brukas list.

Kurosawa har egentligen inte skrivit om två av Japans mest kända och populära dramer (ett ur Kabukitraditionen från 1940 som i sin tur bygger på ett Nohdrama från 1400-talet), utan väljer istället att berätta den klassiska historien om de ädla Yoshitune och Benkei som bluffar sig igenom ett fiendenäste från ett annat perspektiv. Att utnyttja de lägre klasserna för att beskriva de högre var också ett grepp han skulle återkomma till som vi ska se. Kenichi Enomoto var en mycket populär japansk komiker och sångare och spelar ut ett kanske något överdrivet register som den lille bäraren. Det är stora munrörelser, ögonbryn som lyfts upp i himlen och krälande inför höga herrar (när han väl inser att de är höga herrar vill säga). Det är helt enkelt den där typen av asiatisk slap stick som är lite svårsmält.

Titeln har jag inte fått någon kläm på vad den ska betyda, den mest uppenbara tolkningen torde väl vara att Yorimoto är tigern vars svans Yoshimoto och framförallt Benkei trampar på. Men det alluderas aldrig uttryckligt till dessa mäns fiende som en tiger, så det kan aldrig bli mer än spekulationer från min sida. Är det någon som sitter inne med säkrare kunskap får ni gärna upplysa mig.

Trots att Männen som trampade… endast är en timme lång blir vissa scener lite långrandiga. Övergångarna är väl bryska och det märks att Kurosawa inte riktigt fått till rytmen mellan nyckelscenerna (samtalet i gläntan, hos gränsvakten och avslutningen). Å andra sidan ska manuset ha skrivits i en febrig nattsession när ett planerat projekt föll igenom, ett projekt där man redan hade kostymer och skådisar och alltså var tvungen att hitta på något som passade lika bra som den historia som man från början tänkt sig att spela in.

Men det mästerliga utnyttjandet av klippningar mellan närbilder på ansikten för att spegla ett händelseförlopp eller en successivt ökande spänning sitter redan som en smäck. För min del hade det räckt med att se den del av historien som utspelar sig hos gränsvakten, för här märks det att Kurosawa i sin fjärde film redan skaffat sig en ansenlig trygghet som regissör.

Männen som trampade… är egentligen ingen dålig film, men eftersom Kurosawa hör till de där regissörerna som har en ovanligt hög lägsta-nivå känns den i jämförelse med senare verk inte riktigt lika helgjuten. Det är fortfarande element som hänger lite vid sidan av och som han skulle få betydligt bättre grepp om allt eftersom 50- och 60-talen framskred. Men jämfört med Judo Saga II är den ett mästerverk.

Zoku Sugata Sanshirô (1945)

alt.titel: Sanshirô Sugata II, Judo Saga II

Yokohama, 1887. Staden är överlupen av okultiverade och gigantiska amerikaner vars nävar tycks klia efter att slå oskyldiga japaner på käften. En som försöker stå upp mot dem är vår vän judomästaren Sugata, men någon underhållningsmatch mot en boxare vill han inte vara med om. Han försöker övertala den jujutsumästare som ställt upp att gå därifrån men får veta att sedan judo blivit populärt vill ingen längre lära sig jujutsu. Denna förnedring av sin konst är det enda sättet för den stackars mannen att tjäna lite pengar.

Full av skuld över sin överlägsenhet tar sig Sugata ett samtal med mästare Yano som säger åt honom att skärpa sig och inse att det inte handlar om att ställa judo och jujutsu mot varandra, utan om hela den japanska kampsportens överlevnad.

Men ett nytt hot dyker upp vid horisonten. Yanos dojo besöks av två oförskämda ynglingar som visar sig vara yngre bröder till Gennosuke Higaki från Judo Saga. De praktiserar dock inte jujutsu, utan karate, och vill gärna få en chans att slå mannen som besegrade deras bror på käften. Den äldre brodern Higaki, som blivit en annan (och betydligt sjukare) man efter sin förlust fem år tidigare, varnar Sugata för sina bröder. En av dem är lömsk såsom ormen i gräset och den andre är komplett galen.

Som medlem av Yanos dojo kan Sugata inte slåss mot bröderna men han kan inte släppa tanken på dem (vilket antyder att han inte torde vara helt färdiglärd i judons ädla levnadskonst). Dessutom springer de omkring och slår ned mindre skickliga lärlingar från dojon om natten. Sugata ser bara en väg ut ur sin ohållbara situation: att bryta mot alla regler så att Yano inte ska ha något annat val än att kasta ut honom.

Kurosawas debut, Judo Saga, blev omåttligt popular (under 60- och 70-talen producerades inte mindre än fem olika remakes eller omtag) och pressen uppifrån att göra en uppföljare blev snart omöjlig att stå emot för den unge regissören. Själv ska han dock ha varit helt likgiltig inför filmen och det är möjligt att jag blir påverkad av att veta detta när jag sätter mig för att titta på Judo Saga II.

Filmen känns nämligen märkligt oinspirerad och pliktskyldig för att vara Kurosawa, även om jag jämför med hans utpräglade propagandaförsök, The Most Beautiful. Just propagandabiten är knappast mindre övertydlig här och därför ganska underhållande. Vi har synnerligen brutala amerikaner samt alla elakingar (och medlöpare) återigen genomgående iklädda västerländska kläder. Men så producerades också Judo Saga II under de sista flämtande andetagen av Japans krigsdeltagande (filmen hade premiär i maj och kapitulation var ett faktum tre månader senare).

En intressant detalj är möjligen att medan den visuella beskrivningen av en exceptionellt blodtörstig boxningspublik påminner mycket om dem i exempelvis The Harder They Fall och Requiem for a Heavyweight finns i Kurosawas tappning föga förvånande inte särskilt mycket offersympati för den enskilde boxaren. Den slagskämpe vi ska hålla på är ju judomästare och han ska inte framstå som ett offer.

Men storyn är betydligt mindre engagerande – Sugata går omkring och bär världen på sina axlar likt en Atlas i kimono fast det är helt uppenbart att han inte behöver. Man har slängt in en rickshawförare som Sugatas judolärling (”Expect a lot of pain”) men hans enda funktion tycks vara att utgöra en parallell till Suagats egen dragar-inledning på sitt lärlingskap hos Yano. Sugata ska prompt slåss mot karatebröderna men det blir aldrig klart varför han känner sig tvingad till detta. Många trådar lämnas hängande i tomma luften (hur blev det till exempel med de där karate-hemligheterna som Sugata fick?), slutet blir återigen märkligt abrupt och nog för att Kurosawa tycktes ha svårt för att skriva bra kvinnoroller men maken till meningslöst inhopp för Yukiko Todoroki som får upprepa sin Sayo får man leta efter. Hon väntar på Sugata, han dyker upp med blommor och hon blir glad. Han ger sig av igen, hon blir ledsen…

Inte heller utseendemässigt finns mycket att hämta, man får en känsla av att Kurosawa har slarvat sig igenom det hela. Inga sköna bildkompositioner, inga spänningsskapande klippningar (inga som funkar i den meningen i alla fall). Inte ens fighterna är särskilt mycket att hänga i bonsaiträdet (och de tål ju ärligt talat inte många hekto). Till skillnad från den kommande Männen som trampade på tigerns svans, där naturen utnyttjades för att skapa atmosfär, blir slutstridens vintriga vidder mest bara slätstrukna, allt för distanserade och en massa visuellt snömos. Nä, Akira, kom igen! Gör om och gör bättre.

Ichiban utsukushiku (1944)

alt. titel: The Most Beautiful

I likhet med alla andra länder blev givetvis även den japanska filmindustrin påverkad av landets deltagande i andra världskriget. Medan Akira Kurosawas debut Judo Saga inte var överdrivet patriotisk var hans andra film en renodlad propaganda-dito, en ”movie of the people”. Man vet vad timmen är slagen redan under förtexterna eftersom filmen inleds med budskapet ”Attack and destroy the enemy”.

I The Most Beautiful får tittarna bekanta sig med flickorna som arbetar i en av Tokyos optikfabriker. De är fullt medvetna om betydelsen av sitt arbete – deras produkter kommer en dag att innebära bättre vapen för de stridande styrkorna. Men det är inte bara ren produktion som är betydelsefull, i ett inledande tal poängterar direktören för sina arbetare vikten av disciplin, vaksamhet, ansvar och att det är av högsta prioritet att genom sin attityd skapa en ”respectful, silent workplace”. Produkt och person knyts samman – en undermålig inställning skapar en undermålig produkt.

Men inställningen tycks den här dagen inte vara på topp för det är en massa tisslande och tasslande bland arbetarna. Till slut får arbetsledarna nog, men deras irritation mildras en aning när det framkommer att flickorna endast är missnöjda med den arbetskvot de fått sig tilldelad. Den är bara hälften av det manliga arbetare ska prestera och nog kan de arbeta hårdare än så för att fosterlandet ska kunna vinna kriget!

Glädjen är således stor när kvoten höjs, men gruppledaren Watanabe varnar alla om att det kommer att kräva stora insatser från dem allihopa. Allt eftersom tiden går blir flickorna tröttare och tröttare och missämjan börjar sprida sig i gruppen.

Som synes är historien kring optikfabriken skäligen enkel men så bygger ju också propaganda ofta på just enkelhet, vilken däremot vinner i styrka genom nedbrytande upprepningar. I The Most Beautiful framhålls krigsefforten på flera olika sätt: genom banderoller inne i fabrikslokalerna som påminner flickorna om att ”This too is a battlefield” och ”Follow the example of general Yamamoto”, morgonbönen där man lovar att man ska hjälpa till att ”destroy America and Britain”, den ständiga påminnelsen om att individen alltid måste vara underordnad gruppen, alldeles för många scener där arbetarna marscherar fram och tillbaka mellan fabriken och sina sovsalar till tonerna av trumma, flöjt, en ofta upprepad sång om hur Japan besegrade den mongoliska invasionen 1281 och hur hedervärt det är att dö i försvar av sitt hemland samt olika typer av påminnelser om den för flickorna älskade hembygden.

I detta blir filmen dock ganska intressant eftersom jag inte alls har haft särskilt bra koll på hur Japan kämpade så att säga på hemmaplan under kriget. Flickorna kommer alla från landsbygden till Tokyo för att arbeta i fabriken och är således utlämnade till sig själva, sovsalarnas husmor, den blitt leende och outsägligt goda Mrs. Mizushima, samt fabriksledningen som även den är godhjärtad och omtänksam (men med ett ständigt getöga på produktionshastigheten förstås).

Just det att flickorna både lever och arbetar tillsammans gör att The Most Beautiful nästan får känslan av en internatskoleberättelse, även om det här snarare handlar om att man inte vill bli sjuk så att ens kamrater ska behöva arbeta extra, än oro över att man ska missa dansen med pojkinternatet några kilometer bort. Man smiter inte ut från sovsalarna om nätterna för att tjuvröka, utan för att göra en sista, olovlig, kvalitetsgranskning av optikkalibreringen.

Flickorna är nästan outhärdligt käcka och plikttrogna – när de säger emot en överordnad handlar det uteslutande om att de vill jobba mer och filmen hade lätt kunnat bli fullkomligt osebar. Men i händerna på Kurosawa, trots att han här fortfarande får anses som något av en gröngöling, blir den faktiskt till något mer. Dels ger den som sagt en intressant, om än extremt vinklad, bild av ett stridande Japan på hemmaplan. Dels har Kurosawa (som i vanlig ordning även skrivit manus) gjort det kloka valet att så långt det är möjligt fokusera på gruppdynamiken flickorna emellan. Enda gången historien känns riktigt engagerande är just när flickorna i sin utmattning börjar bråka sinsemellan.

Och även om storyn inte är den stora behållningen med The Most Beautiful blir det också lite roligt att se hur mer och mer av den visuelle Kurosawa börjar hitta sin plats. Vi har horisontella övergångar som skapar liv och energi i framställningen och ansiktsnärbilder som ger intensitet.

Framförallt de snabba klippen mellan flickornas skrattande ansikten under en av deras volleybollmatcher är fantastiskt realistisk och levande och låter en samtidigt ana den framtida spänningen som genom detta berättande grundläggs mellan två eller flera kombattanter. Till hjälp i detta var sannolikt det faktum att de huvudsakliga skådespelarna alla var proffs, snarare än riktiga fabriksarbetare (fabriken där inspelningen skedde var däremot högst reell). Dessutom tycker jag att det här (kanske på grund av just enkelheten i historien) blir tydligare än i Judo Saga hur Kurosawa använder mänskliga kroppar nästan som rekvisita för att skapa inramningar och dynamik i olika scener på ett ofta oerhört snyggt, om än något stramt, sätt.

The Most Beautiful är knappast någon lysande film men ändå en intressant del av både Kurosawas filmproduktion och Japans historia och därför absolut värd en titt.

Sugata Sanshirô (1943)

alt. titel: Sanshirô Sugata, Judo Saga

Under det sena 1800-talet var jujutsu-konsten på nedåtgående i Japan. Praktiken ansågs inte ha någon plats i ett modernt och allt mer västerländskt samhälle. Därför tog det tid innan den unge Jigoro Kano kunde hitta någon som var villig att träna honom. Men allt eftersom Kano bekantade sig med jujutsu insåg han att det som behövdes var en nydaning. År 1882 grundade han en egen dojo och tog sig an två lärlingar.

Det nya med Kanos inriktning var betoningen på begreppen seiryoku zen’yô (”maximum efficiency, minimum effort”) och jita kyôei (”mutual welfare and benefit”) i ett mer filosofiskt perspektiv. Med ändelsen ” dô”, som betyder väg, ville han markera att Judo inte bara handlade om fysiska tekniker för att besegra en motståndare utan hur man skulle leva livet självt.

Vid denna tidpunkt kommer en ung och entusiastisk man, Sanshiro Sugata, till staden för att lära sig jujutsu. Men innan han hinner ta emot någon särskild kunskap störtar alla mästarna ut på gatan. Där befinner sig nämligen Judomästaren Shogoro Yano och honom vill de puckla på riktigt ordentligt. Det hade kanske lyckats bättre om de inte god ordning anfallit den skicklige Yano en och en, som det är nu välter han dem alla med förnedrande lätthet i det närliggande vattnet.

Sugata inser att det är hos Yano som han verkligen kan lära sig något och överger utan att blinka de besegrade jujutsumästarna. Men Sugata är fortfarande allt för hetlevrad och Yano säger att utan en förståelse för sitt livs mening och sin mänsklighet kan ynglingen inte lära sig något av mästaren. Till svar deklarerar sig Sugata beredd att dö för konsten och hoppar raskt ned i en damm. Emellertid inte för att dö drunkningsdöden enär vattnet bara räcker honom till axlarna men lite lungsot kan han ju alltid dra på sig.

Stående i den där dammen mitt i natten får så Sugata en uppenbarelse när han ser en månbelyst lotusblomma och han är nu upplyst nog att börja lära Judo från mästare Yano. Men hans nyvunna lugn utmanas av Gennosuke Higaki (vars opposition markeras av att han nonchalant askar av sin cigarett i en blomma liknande den som orsakade Sugatas vision) och mästaren Hansuke Murais dotter Sayo.

Efter att ha fått ta sina första stapplande steg i filmbranschen som assisterande regissör fick Akira Kurosawa, med sin period piece (lite för sent förlagd i historien för att kunna definieras som klassisk en jidai-geki) om judons framväxt och filosofi, äntligen sätta tänderna i en egen film. Redan här finns en hel del av de välbekanta elementen som skulle dyka upp flera gånger senare. Den knoppande (och slutligen fullt utblommande) lärlingen är förstås Sugata själv, men han har flera olika mästare. Yano lär honom grunderna, Murai lär honom ödmjukhet i förlusten och till och med Higaki utgör förstås i slutänden en värdefull lärdom för Sugata.

Storymässigt kan jag dock inte riktigt tycka att Kurosawa lyckats ta fullt strupgrepp på sin judosaga eller också är det en narrativ stil som känns allt för främmande. Berättelsen hade kunnat vara tajtare och motiven för framförallt Higakis fixering vid att slåss med Sugata på liv och död bättre underbyggda. Det abrupta slutet ska vi inte tala om (om det nu inte var så att Kurosawa medvetet ville skapa en tyvärr rätt dålig cliff hanger). I rättvisans namn ska dock tilläggas att trots att historien ansågs som säker i ett krigande Japan klipptes 17 minuter (drygt 550 meter eller 1845 fot) bort ett år efter filmens premiär utan att Kurosawa eller någon från hans team rådfrågades om saken. Dessa 17 minutrar tycks vara för evigt förlorade, däremot finns fullständiga manus bevarande, varför den version som jag såg (restaurerad 1952) var försedd med ett antal textskyltar som ska förklara vad som händer.

Fotot är redan här vackert, med en hel del minnesvärda bilder snarare än scener, men klippningen sitter inte riktigt som den ska. Det innebär tyvärr att de många fighter som förekommer inte får någon riktig nerv eftersom de saknar det nödvändiga flödet.

Det som däremot fungerar alldeles utmärkt, om än något övertydligt, är Higakis kostymering. Han är den enda som (när han inte slåss förstås) klär sig modernt (det vill säga västerländskt) i hatt, prydlig tredelad kostym och en klart skurkvärdig slängkappsliknande rock. Ovan på det har han dessutom en mycket välansad och illistig liten mustasch. Kurosawa använder sig i Judo Saga också av vädrets makter. Sugatas övergivna toffel får utstå både regn och snö för att illustrera hans inre resa (och när den sköljs bort av ett skyfall förstår man med all önskvärd tydlighet att han fortfarande har en bra bit kvar till sann upplysning) och Higakis slutgiltiga ultimatum ackompanjeras av en olycksbådande vinande vind.

För att vara en regissörsdebut är Judo Saga en mycket stabil produkt och klart godkänd. Men tycker jag mig i den kunna se filmer som Rashômon eller De sju samurajerna? Det är mer tveksamt.

I fokus: Akira Kurosawa (1910-1998)

Marx åsikt om likheten mellan religion och knark är välkänd, men jag tror den främst kommer sig av att den gamle socialisten hade mer erfarenhet av religion än av film. I mitt liv är det nämligen film som är den stora drogen (vilket möjligen antyds av denna filmblogg), omöjlig att stå emot. Har man sett en, vill man se en till. Man hinner med ”bara en till” på kvällen. Man tar ytterligare en på förmiddagen för att komma igång. Uppåt- eller nedåttjack, allt efter behag och sinnesstämning.

I det aktuella fallet började allt nog så oskyldigt med en liten påminnelse från SVT att den där Akira Kurosawa ändå fick ur sig ett par bra filmer. Vilket ledde till ett önskemål om 17-filmsboxen Akira Kurosawa: The Ultimate Collection (Sandrew Metronome), vilket i sin tur tillfredsställdes av lika omtänksamma som aningslösa närstående. Två tredjedelar genom denna första box är suget så starkt att jag givetvis måste ta reda på vilka filmer som inte är inkluderade. Så många kan det väl ändå inte vara?!

But who am I kidding? Antalet är helt ointressant och ett par klick senare är även boxen Early Kurosawa (BFI) beställd. Endast en överlappning mellan denna box och den tidigare får ses som något av ett unikum. Resten av Kurosawas filmproduktion droppar in som löshästar.

Och jag nöjer mig förstås inte med det. Eget elände känns alltid lättare om andra är lika eländiga som man själv och för min del innebär det att jag självklart måste dra med mig andra ned i Kurosawa-träsket. Maken har visat sig vara immun mot just den här lasten. Återstår bara ni, kära bloggläsare.

Härmed utropar jag alltså mars till månaden där vi riktigt gosar ned oss tillsammans med en av Japans internationellt sett mest kända regissörer. En film om dagen i kronologisk ordning kommer det förhoppningsvis att bli till dess att vi tagit oss från 1943 till 1993. Vägen går via klassiker som Rashômon och De sju samurajerna men också kanske mindre kända alster som The Quiet Duel och Augustirapsodi.

Hur jag ska hantera filmernas titlar har gett mig mer huvudbry än jag gärna vill erkänna. Att i text hålla mig till en latiniserad version av den japanska originaltiteln känns bara fånigt. Dessutom lär jag mig aldrig att skilja på dem på det sättet. Men alla filmer är inte heller utrustade med en svensk titel. Vojne, vojne. Det får med naturnödvändighet bli en ohelig och otillfredsställande blandning av engelska och, när de finns tillgängliga, svenska titlar.

Det jag inte tagit mig tid till är att försöka sätta mig in i det kunskapsmässiga Fujiberg som finns tillgänglig om regissören på nätet och i mer traditionell tryckt form. I slutet av mars (eller snarare början av april) kommer jag i alla fall att göra ett försök att summera mina egna upplevelser av nedgrottandet i produktionen från en av 1900-talets stora filmskapare.

Imorgon kör vi alltså från början (var skulle vi annars börja?!) med Akira Kurosawas regissörsdebut, Judo Saga. Jag hoppas med det här temat förstås kunna inspirera till egna utflykter i Kurosawa-topografin. Tro mig, det är värt det.

Den eminent passande headern är skapad av Dogday Design.

Safe House (2012)

Matt Weston har ett liv som många säkert skulle avundas honom. Boendes i vad som tycks vara en helt ok lägenhet i Kapstaden. En karriär som verkar vara på uppåtgående, i alla fall tillräckligt mycket för att han ska ha självförtroende nog att be chefen om en befordran. En intelligent, vacker och inte minst villig flickvän.

Grejen är bara att Matt lever en lögn. Lönen kommer egentligen från CIA och jobbet består i att vara vakt på ett av byråns så kallade säkra hus i Kapstaden. Nå, helt lögnaktigt är hans liv i rättvisans namn inte – han vill väldigt gärna ha den där befordran för att kunna följa flickvännen till Paris.

Problemet är att Matt av sin arbetsgivare bedöms vara en utmärkt analytiker, vilket i de här kretsarna alltid utmärker en äkta skrivbordsråtta. Någon fälterfarenhet tycks alltså inte vara inom räckhåll för Matt, hur hett han än åtrår det. Om inte annat en påminnelse om att devisen ”om du bara vill det tillräckligt mycket är du värd det” enbart är applicerbar i dokusåpornas värld. Tills den dag fältet istället kommer och livar upp Matts själsdödande tillvaro i form av CIA-förrädaren Tobin Frost.

Mellan Tobin och Matt uppstår en ostadig vapenvila och en trevande relation som kanske inte riktigt kan kallas för vänskap. Tobin spelar på Matts otillräcklighetskänslor för att få den oprövade unge agenten dit han vill men tvingas ganska snart inse att den rakryggade och till synes okorrumperade Matt kan vara hans enda chans att komma helskinnad ur hela situationen.

Även Matts överordnande manipulerar honom, både för att styra honom och för att det från deras synvinkel tycks osäkert om Matt fortfarande jobbar för dem eller har bytt till någon mer lönsam och uppskattande sida av spelet.

Jag har inte sett Snabba Cash och har därför ingen särskild relation till Daniel Espinosa som regissör, men det finns i Safe House inget som skulle kunna äventyra en framtida Hollywoodkarriär. Han har läst manualen och vet att det som gäller är grynigt foto á la Bourne, extrema närbilder och snabba cas…förlåt, klipp. De två sistnämnda elementen är den gode herr Espinosa  emellertid kanske lite väl förälskad i – även under lugna scener (särskilt många är de dock inte) är det ett jäkla hoppande fram och tillbaka och det blir ärligt talat lite tröttsamt.

Ryan Reynolds kommer aldrig att bli någon ”seriös” skådis men kan i de här sammanhangen åtminstone förvrida ansiktet tillräckligt mycket för att antyda en stressnivå bortom att inte få den vanliga tiden hos sin personliga tränare. Lite afrikaans har han också lärt sig på kuppen. Denzel har gått på rutin ganska länge nu, men är ändå fullt godkänt stabil. Särskilt gillade jag första delen av Safe House där han hade något av en Malcolm X-look som påminde om fornstora dagar. De två backas upp av ytterligare rävar som Brendan Gleeson och Robert Patrick. Sam Shepard tycks, i likhet med exempelvis Chris Cooper, som klippt och skuren för rollen som överordnad CIA-chef.

Inte heller Vera Farmiga gör bort sig som konkurrerande mellanchef men det vore väl synd att säga att hon får särskilt mycket att jobba med. Genus-o-metern räknar ett enda futtigt Bechdel-poäng eftersom franska Nora Arnezeder som flickvännen Ana aldrig får prata med någon annan än Ryan Reynolds och Vera inte ens har någon liten kvinnlig sekreterare som hon kan be om kaffe.

Som svensk var det förstås en extra bonus att Daniel Espinosa plockat med sig både Joel Kinnaman och Fares Fares. Fares får vara genomond och extremt fåordig henchman med relativt mycket screen time. Joels tid i rampluset är kortare men han får å andra sidan lite mer att jobba med.

Kanske har du redan anat att Safe House är den typ av film där det lönar sig att inte tänka efter allt för mycket. Då börjar man nämligen exempelvis undra om manusförfattaren David Guggenheim en tredjedel in i filmen hunnit glömma bort att Denzel skulle vara något av ett psykologiskt geni på manipulation eller om den oprövade David (Safe House är hans första feature) helt enkelt blev överkörd av actionkoreograferna. Av Matts fenomenala analytiska förmåga märks ärligt talat inte heller särskilt mycket. Det dröjer helt enkelt inte så länge innan Safe House svänger av från den smalare och mer svårnavigerade brains-vägen för att helhjärtat och betydligt mer bekymmersfritt skumpa omkring på brawn-rutten.

Filmen gör alltså inga allvarliga försök att avvika från mallen 1.0 när det gäller actionladdade spionhistorier. Från de snabba bilderna av hur Matt installerar sig i sitt säkra hus samtidigt som vi hör honom beklaga sig över sitt trista jobb inför Ana, till den korta summeringen av både Matt och Tobins VC i com-rummet på Langley.

Detta gäller även ljudmässigt. Larmen brölar när det säkra huset är på väg att invaderas av elakingar. De på insidan gör sig redo till tonerna av patenterade actionstråkar (signerade Ramin Djawadi). Alla andas in, det blir helt tyst i någon sekund och sedan brakar helvetet loss genom en exploderande dörr.

Men det gör inte så mycket, eftersom filmen inte heller gör sig några illusioner om att vara något mer än enligt mallen 1.0. Vi kan väl säga att Safe Houses checkar till största delen faktiskt betalas ut av utförandet. Och utan pretentioner att vara nyskapande är historien runt Matt och Tobin oftast kompetent utförd och driven. En schysst popcorn-rulle med andra ord och i rätt läge är det inte det sämsta.

Vi var flera stycken som såg filmen samtidigt, så missa inte att titta in hos Jessica, Henke, Fiffi och Joel och se vad de tyckte. Såg vi ens samma film?

Rambomåndag: Hot Shots! (1991) och Hot Shots! Part Deux (1993)

Trodde ni att det var klart nu? Icket! För mig är dessa filmer så intimt förknippade med Rambo att det skulle vara otänkbart att hoppa över dem i en sådan här exposé. Och för Rambomåndag får till och med eventuella Oscars-funderingar stå åt sidan.

***

Behold! The awesome power of the comedy! När jag för n:te gången sätter mig för att titta på Hot Shots!-filmerna inser jag att många scener som i min hjärna har tillhört Rambo-filmerna egentligen har sitt upphov i dessa parodier. Vilka å andra sidan i hög utsträckning naturligtvis i sin tur har tagit dem från just Rambo-filmerna.

Det går inte många minuter utan ett skämt och man varierar sig rätt bra, på menyn står fysisk humor, negativ humor, absurd humor, metahumor och, givetvis, ordvitsar (”In my hands, nothing turns to putty” är odödlig). Innan omtitten ville jag minnas att Hot Shots! var den bättre filmen men så här i efterhand måste jag nog ge den äran till Part Deux. Skämten är vassare och inte minst metareferenserna fyndigare – dels har vi medverkan från Richard Crenna (ett genidrag bara det), dels har vi flodbåtsscenen när Charlie och Martin Sheen får chans att skrika ”I loved you in Wall Street!” till varandra.

I ettan är Carey Elwes en riktigt rolig Iceman-kopia och William O’Learys Dead Meat-karaktär är fortfarande fullkomligt lysande. Att både Jon Cryer (Wash Out) och Ryan Stiles (Mail Man) senare skulle möta upp Charlie Sheen i Two and a Half Men är sådant där roligt värdelöst vetande som är fullkomligt ovärderligt när man vill tråka ut folk på fester.

Att Lloyd Bridges Amiral Benson inte riktigt når upp till Leslie Nielsen-klass (han är liksom lite för medveten om att han ska vara deadpan-rolig) kan man i sammanhanget nästan ha överseende med. Frågan är dock om den två år senare bisarrt uppumpade och långhårige Charlie Sheen inte är ännu bättre som en något mer välartikulerad Sly- än Tompa-kopia. I Part Deux får man dessutom chans att återse den gamle räven Miguel Ferrer som soldaten vilken återfår självförtroendet genom Toppers peptalk (”War – It’s fantastic!”).

I dessa tider av evinnerliga Scary Movie- och Not Another…-filmer känns det liksom lite tryggt och nostalgiskt att vända tillbaka till Hot Shots! och Topper Harleys äventyr på flygbasen à la Top Gun samt i den irakiska djungeln à la Rambo. Trots att bara en tredjedel (Jim Abrahams) av den klassiska spoof-trion Abrahams, Zucker och Zucker var inblandad håller de fortfarande en förvånansvärt bra klass.

Hot Shots!

Hot Shots! Part Deux

De apatiska (2009)

Gellert Tamas kom till Skåne från ett ockuperat Ungern. Det är alltså inte särskilt svårt att föreställa sig varför flykting- och asylfrågor ligger journalisten varmt om hjärtat. Samlingen Sverige, Sverige, fosterland (1995) innehöll korta artiklar som utforskade svenskhet och de som då ansåg att denna förmodade svenskhet var i fara. Hans Guldspadevinnare Lasermannen – En berättelse om Sverige (2002) beskrev John Ausonius skjuthärjningar och framväxten av Sveriges första uttalat främlingskritiska parti att komma in i den svenska riksdagen – Ny demokrati.

Den senaste boken i raden, De apatiska, berättar om den osannolika uppståndelse som kringgärdade de så kallade apatiska flyktingbarnen under mitten av 2000-talet. Ett citat från Nationalencyklopedin påminner redan inledningsvis att ”apatisk” inte bara var det begrepp som behäftade dessa barn, utan också är högst relevant för att beskriva svenska myndigheters flathet inför cirkusen.

På det stora hela torde historien vara välkänd för de flesta. Under 2000-talet blev det allt vanligare med rapporter om asylsökande barn som slöt sig inom sig själva, slutade prata, äta och dricka och till slut låg som blöjförsedda kollin i sina sjukhussängar. Trots deras ibland synnerligen allvarliga tillstånd var det inte ovanligt att det svenska Migrationsverket verkställde avvisningar av hela eller delar av familjen.

Migrationsminister Barbro Holmberg hävdade med emfas att barnens tillstånd absolut inte kunde vara ett resultat av den svenska asylpolitiken och dess rutiner. Och när man tillsatte en utredning kring barnen var det under ledning av en person som redan innan sin utnämning varit av den bestämda åsikten att det stora flertalet antingen simulerade sina tillstånd eller blev förgiftade av sina till synes oroliga föräldrar, allt i syfte att få det efterlängtade uppehållstillståndet.

Det är ingen tvekan om att Tamas skrivit en viktig bok, den uppsjö av myndighetsslarv och maktövergrepp som försiggick (och, om vi inte ska lura oss själva, antagligen fortfarande försiggår) i asylhanteringen i allmänhet och mot dessa barn i synnerhet förtjänar att luftas ordentligt. I likhet med journalisten blir man på var och varannan sida fullkomligt överrumplad av vad statliga tjänstemän anser vara ett rimligt genomförande av sina arbetsuppgifter.

Viktig, ja. Men frågan är om De Apatiska är en särskilt bra bok. I mångt och mycket känns den som en skriftlig version av det program som Tamas gjorde för Uppdrag granskning på temat och referenserna till arbetet han gjorde då är många. Tamas själv är inte sällan närvarande i texten som en mer eller mindre klentrogen intervjuare av läkare och handläggare och det är ju inget fel i sig.

Men jag saknar det mer övergripande perspektiv som författaren balanserade så ypperligt med mer närgångna iakttagelser i Lasermannen. Här har han nosen alltför nära spårkärnan och lyfter inte blicken tillräckligt ofta. De apatiska känns mer som en partsinlaga än en helgjuten berättelse.

Jag upplever helt enkelt inte att den är lika genomarbetad som föregångaren, det är lite för många detaljer och lite för få analyser, och det verkar som om författaren kanske inte riktigt hunnit sålla klart bland sitt digra källmaterial. Jag tycker exempelvis inte att man får någon riktig förklaring till hur det kommer sig att medan svenskar fortfarande slog sig för bröstet (eller i huvudet, beroende på politisk inställning) i stolthet över att bo i ett land som uppfattades som ett av de mest invandrarkramande i Europa, var asylpolitiken i realiteten samtidigt en av de absolut mest strikta.

Som det är nu läggs mycket av den förklaringsmodellen på enskilda personer i form av utredare och handläggare, även om Tamas också nämner en organisationskultur som givetvis åtminstone implicit måste vara tillåtande för den typen av skamligt myndighetsutövande som skedde. Å andra sidan känns alla turerna kring riksdagspartiernas interna överenskommelser inför valarbetet 2006 inte riktigt lika intressanta, men där får man ta del av i princip vartenda samtal som ägde rum.

Men betydelsen av de fakta som Tamas återger är otvetydig och när man slår igen De apatiska känner man sig mer upplyst om, men också mer skamsen över, det samhälle vi alla är ansvariga för.

The Spy Who Came in from the Cold (1965)

alt. titel: Spionen som kom in från kylan

I ett kallt och svart-vitt London förbereder sig Alec Leamas för att resa bort. Men det är ingen nöjesresa till Mallis som tidigt charterturist som väntar Alec. Istället ska han ge sig iväg till kontinenten och långsamt börja arbeta sig vidare till ett ännu kallare Östeuropa. Alec Leamas har nämligen tänkt sälja sin själ och spionkunskaper till kommunisterna och på arenan för ett iskallt krig är det en omständlig apparat.

Efter att ha blivit väldigt positivt överraskad av le Carrés spionroman The Spy Who Came in from the Cold var det ju inte mycket annat att göra än att också se filmen som kom bara två år efteråt. Det är inte svårt att tänka sig att ämnet kändes högaktuellt, därav den snabba produktionstakten.

På samma sätt som le Carrés Leamas knappast var något James Bond är inte heller filmen en putslustig spänningshistoria om en britt som åker världen runt och sparkar skurkstjärt lika bra på land som i vattnet och luften. Man har som sagt valt att göra den i svart-vitt; scenografin är avskalad samt realistisk (i alla fall så länge man håller sig på rätt sida om järnridån) och kostymering likaså.

Såsom varandes en le Carré-historia är det mer prat än aktiv handling och även om ingen av de inblandade på något sätt gör bort sig kan jag ändå inte tycka att man lyckas uppnå samma täta stämning som i boken. Möjligen är berättelsen, med sina subtila skiftningar och vävningar fram och tillbaka mellan vän och fiende (oftast det senare, mer sällan det förra), beroende av ett ännu långsammare berättande. Det kanske är så att den helt enkelt inte gör sig i det visuella mediet?

Eller också var problemet att jag redan kände till alla historiens krökningar kring sig självt. Men även den i boken olidligt spännande inledningssekvensen vid Checkpoint Charlie blir lite platt och är över alldeles för snabbt. Däremot gillade jag det faktum att det var väldigt lite av ”stämningsmusik” som talade om för en vad man ska känna, den där eviga ljudmattan som man blivit så van vid. Istället blir vi trakterade med noga utvalda små jazziga kompositioner av Sol Kaplan.

Richard Burton är lätt skrynklig, sammanbiten och cynisk. Han spottar ur sig sina desillusionerade slutsatser om det oglamorösa spionlivet samt det hjärtlösa spelet om världsherravälde där individer aldrig blir mer än spelpjäser, lätta att avvara. Men jag måste nog se mer av honom som skådespelare för att kunna bilda mig en uppfattning, för här känner jag att det aldrig riktigt bränner till. Burton blir för mig hela tiden en skådespelare som spelar karaktären Leamas. Men det kan förstås också bero på historien.

Då tyckte jag nästan bättre om Claire Bloom som den unga och idealistiska kommunisten Nan Perry. Bokens ”Liz Gold” är droppat, både för att undvika kopplingar till Liz Taylor och tona ned de judiska dragen misstänker jag (eftersom det ändå blir ett visst fokus på karaktären Fiedlers judiskhet och antisemitismen hos hans fiende Mundt). Hon känns naturlig och hennes relation till den tjurige Leamas är trovärdig och på något sätt rar (om än remarkabelt korkad). Mer bisarrt blev det däremot att se (en förvisso väldigt ung) veterinär Siegfried Farnon (eller Cornelius Fudge) i sin näst första filmroll som mellanhög kommunistvärvare (på klubben ”Pussy Willow”).

Ett mnja är väl resultatet av den här titten känner jag. The Spy Who Came in from the Cold är välgjord och ambitionen att göra boken rättvisa märks tydligt, men riktigt medryckande blir det tyvärr aldrig.

Hell Comes to Frogtown (1988)

alt. titel: Helvetet i grodstan

Efter ”mindre meningsskiljaktigheter” är tredje världskriget ett faktum. Men de som trodde att världens supermakter skulle nöja sig med att droppa ett par, tre atombomber och sedan vara nöjda blev gruvligt besvikna, här handlade det om total förintelse.

Fast ändå inte ska det visa sig. Dels har människor överlevt lite här och var, dels måste de handskas med ett par kanske lite mer oväntade konsekvenser av nukleärbombandet.

För det första uppstår det mutanter som tycks vara ett resultat av att hysta in en människa och en groda i en och samma teleporteringskur och trycka på ”on”. Dessa ”froggies” eller ”greenies” skickar man raskt iväg till särskilda reservat, eftersom det uppenbarligen finns tillräckligt med vanliga människor kvar för att se till att mutanterna håller sig inom dem. Reservaten tycks uteslutande vara lokaliserade i synnerligen soliga och torra landskap, så är väl frågan om det hela ska ses som ytterligare ett straff eller om mutanterna har sluppit groddjurens habitatpreferenser.

För det andra dör en stor andel av den mer testosteronladdade delen av mänskligheten vilket primärt tycks innebära betydligt mindre tyg till uniformer, rosa bilar, cammounderkläder, örhängesbaserad teknologi och namn som Centinella och Spangle istället för Anna och Maria. Men haken är också att av de människor som inte dött ut är en stor del sterila. Och eftersom alla forna stater är på hugget i ”populationskapplöpningen” är fertila kvinnor och framförallt män värda sin vikt i diminutiva klädesplagg.

Och det kan handla om ett mindre butikslager när Sam Hell, spelad av före detta fribrottaren Roddy Piper, gör entré (även om han här ser mer plufsig än muskulös ut, det är kanske inte riktigt lika kaloribrännande att spela in film som att fribrottas?). Sam Hell är en av de få fertila levande männen och det har företaget MedTech uppmärksammat. De beslagtar Sam, eller egentligen hans glockenspiel, och riggar på karln ett slags kyskhetsbälte som sprängs om han kommer för långt ifrån sin vakt.

Vakten är Spangle, före detta dansaren Sandahl Bergman (ingen släkting vår välbekante demonregissör såvitt det går att avgöra), och det är hennes jobb att föra Sam rakt in i mutantreservatets huvud”stad” Frogtown eftersom mutanterna tillfångatagit en stor grupp kvinnor varav några eventuellt skulle kunna vara fertila. Att det skulle vara smartare att låta Sam vila upp sina reproduktiva delar i trygghet medan någon annan räddar kvinnsen tycks inte ha föresvävat de som ligger bakom denna briljanta plan (men så är de också kvinnor…). Spangle virrar in sig i någon förklaring om att Sam måste se till att ”prestera” på plats om det kniper. Å andra sidan, ifall läget är så illa, känns sannolikheten rätt minimal att man (1) skulle ha tid med ens en snabbis mot diskbänken och (2) efteråt kunna föra den förhoppningsvis befruktade kvinnan i säkerhet.

Japp, ni ser rätt. Hell Comes to Frogtown är inget mindre än berättelsen om hur företag (alternativt staten, det är lite oklart) tvingar människor in i prostitution. Men eftersom Sam är en riktig karlakarl har han givetvis egentligen inget emot själva påspännandet till höger och vänster, han ogillar bara att inte själv kunna få bestämma när och var. Lyckligtvis tycks en ytterligare konsekvens av apokalypsen vara att alla fula kvinnor har dött ut, eller också är det de som blivit de grodlika mutanterna.

Det säger sig kanske självt att det här är en sådan där film där man får en känsla av att det började med en idé till en rolig titel, skapandet av en karaktär utifrån denna titel vars enda förutsättning var efternamnet ”Hell”, och sedan har man liksom försökt spinna vidare utifrån det. Det blir inte så bra.

Å andra sidan är geniet bakom det hela en viss Donald G. Jackson, vilken tydligt ska vara känd som videoålderns Ed Wood, med filmer som UFO: Secret Video, Pocket Ninjas och I Like to Hurt People bakom sig. Tillsammans med en viss Scott Shaw, ”Author, Actor, Artist, Filmmaker, Journalist, Composer, Photographer, Seminar Instructor, and University Lecturer” enligt den egna hemsidan, har paret skapat konceptet Zen Filmmaking vilket går ut på att göra film utan manus. It’s all happening in the moment, man! Med tanke på Hell Comes to Frogtown verkar det vara en stil som passade Mr. Jackson som hand i handske. Kvaliteten på slutresultatet kan emellertid diskuteras.

Det enda man blir lite imponerad av i filmen är grodmaskerna; tre av de fyra stycken som förekommer är faktiskt riktigt välgjorda. Och det var väl ungefär det hela. Mutanterna refereras regelmässigt till som ”reptiles” trots att grodor är amfibier. Hänvisningarna till att Sam är innehavare av ett ”loaded weapon” och mer i samma stil är inte ens roliga första gången. De primära skådisarna, med Roddy och Sandahl i spetsen, är pinsamt usla medan man däremot lyckats locka gamle Westernveteranen Rory Calhoun att besätta en mindre biroll. Effekter är det inte så många att tala om, fejkblodet ser ut som Falu rödfärg och pyrotekniken ligger på kinapuffsnivå.

Men för all del, det hela görs med en viss glimt i ögat och i den här genren kommer man rätt långt bara på det. Men trots att Hell Comes to Frogtown inspirerade den gode Jackson till inte mindre än tre uppföljare: Return to Frogtown, Toad Warrior och Max Hell Frog Warrior (vilken dessutom blev Jacksons sista film), finns det sannolikt uppsjöar av halvtaskiga B-filmer som ändå är bättre än den här. Det måste det finnas.