Är det dags för 90-talet att bli underhållningsvärldens nya 80-tal? Man skulle nästan kunna tro att (Captain) Marvel investerat i en kedja retrobutiker som kursar grunge-utstyrslar, CD-skivor med No Doubt och pin-up-posters på Brad Pitt med tanke på hur icke-existerande risken är att publiken ska missa att handlingen utspelas på jorden anno 1995.
Men för kree-soldaten Vers som kraschlandar rakt ned i en Blockbuster Video-butik (hey, hey it’s the 90’s!!) är planeten hon landat på inte ”jorden” utan ”C-53”. Hon är en del av en elitstyrka som blev separerade under ett viktigt uppdrag och nu försöker hon återförenas med sina kree-kamrater samtidigt som hon är jagad av ondsinta och hamnskiftande skrulls, vilka följt efter henne ned på jorden.
Snart stöter hon dock på SHIELD-agenten Nick Fury i en betydligt yngre upplaga än vi vant oss vid att se honom de senaste åren. Tillsammans börjar de söka efter svaren på de frågor som börjat röra på sig i Vers huvud – hon har märkligt livliga minnen av en barndom och uppväxt på jorden. Men hur går det ihop med det faktum att hon är kree?
Äntligen dags för Marvels första egna film om en kvinnlig superhjälte. En som jag har ännu sämre koll på än Wonder Woman. Men eftersom detta är en ursprungshistoria enligt mall 1A i superhjältekompendiet (Fråga 1: Vem är jag? Dilemma A: Jag kan inte kontrollera mina krafter/känslor) spelar det ingen större roll, det är bara att hänga med på färden.
Hur meningslöst det än kan kännas när man börjar syna filmerna i sömmarna är det svårt att motstå frestelsen att ställa Captain Marvel mot Wonder Woman. Det mest grundläggande som förenar dessa båda kvinnliga superhjältars filmer är i mina ögon att rollbesättningen är betydligt mer lyckad än de slutgiltiga resultaten egentligen förtjänar.
Både Gal Gadot och Brie Larson lyckas genom sin personliga utstrålning och närvaro faktiskt gjuta oväntat mycket liv i sina fullständigt generiska manus. Brie Larson är stentuff, oavsett om hon nonchalant blåser en hårslinga från ansiktet strax efter att hon slagit sig in i pendeltågsvagn eller kraschar rymdskepp genom att helt enkelt rusa rakt igenom dem; skrov, väggar och allt.
Det jag är tacksam över är att Brie Larson, till skillnad från Gal Gadot, slipper sätta tassen i kärleks-björnsaxen. Captain Marvel återupplivar istället Long Kiss Goodnight-dynamiken mellan en sympatisk men något tafatt Samuel L. Jackson (digitalt föryngrad utan att se allt för plastig ut) samt en yngre och avsevärt mer kapabel kvinna, men att det skulle börja verka kärlek mellan de två finns banne mig inte på kartan.
Ett mer känslomässigt band tillhandahålls istället i form av en slags surrogatfamilj där den kvinnliga vänskapen och de förenande erfarenheterna att vara kvinna in a mans world (flygvapnet) väger tyngre. Jag tycker det är ett tilltalande drag i filmen och även här har rollbesättaren fått göra lön för mödan i form av Lashana Lynch, vars relation med Brie Larson känns genuin.
Med tanke på filmens komiska inslag (jomen, det ÄR ju ändå en Marvel-film), i form av antiklimaxhumor, sarkasm och underdrifts-deadpan skulle man kunna tro att Joss Whedon haft ett finger med i spelet men så tycks det inte vara. Samtidigt kan man tänka sig att eftersom detta blir en slags prequel i Avengers-cykeln svävar hans ande över hela produktionen. På det hela taget funkar humorn, med undantag för Nick Furys krystade katt-kelande.
Jag blev underhållen, men knappast överraskad av Captain Marvel (Brie Larson själv är en helt annan femma). Tidigare invändningar från andra superhjältefilmer har relevans även här. Slutfajten blir totalt sett för lång och tidsmarkörerna känns bortom forcerade. Ja, vi minns både Alta Vista och Nine Inch Nails-tischor men de skapar inget mervärde till själva historien som berättas.
Den oundvikliga slutsatsen blir alltså: ok film men bra superhjälte. Sorry – ”noble warrior hero” skulle det ju vara.
Även medbloggare som Fiffis filmtajm, Flmr och Fripps fimrevyer har låtit sig underhållas av Brie.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Ja visst var det förbaskat skönt att det inte smetades in en kärlekshistoria här! Jag hade inte ens tänkt tanken, eller gjort kopplingen till WW, men damn vad fel det hade känts.
Humorn är en integral del av MCU. Du bryter ner vad de gör lysande. Det är svårt att beskriva humor i film tycker jag själv. Visst kan man känna att Joss ande vilar lite över Avengers-filmerna. Tror han hade en del i den långa story-arcen om jag förstått rätt). Kan man gissa att stil och humor i filmserien börjar ”sitta i väggarna” var än de nu har sina kontor? Borde väl vara Los Angeles för övrigt.
Vilka andra superhjältar har följt din mall 1A? Spider-Man och Ant-Man?
Personligen gillade jag att de gick all in med 90-talsreferenserna. Det är en perfekt typ av film att göra sånt i. Du verkar inte gilla dem alls, var de för tydliga kanske? Detta skulle ju annars kunna vara som handen i handsken för dig som gilla filmer med ett överskott av popkulturella referenser som Cornetto-trilogin till exempel …
Tack för en mycket trevlig kommentar! Jag tror absolut att det kan vara så att man numera hittat rätt stuk för humorn, om inte annat börjar det ju finnas gott om exempel när Feige vill förklara vad han är ute efter 🙂
Spider-Man är kanske den mest uppenbara mall 1A men det känns som att det är vanligare att superhjältar måste brottas med de här frågorna än att de inte behöver göra det. Ska vi se till MCU-filmer skulle jag vilja påstå att även tex Captain America och Hulken är inne och tassar på de områdena. Dr Strange har jag fortfarande inte sett så där har jag svårare att uttala mig. Scarlet Witch också kanske?
Ja, jag tycker att tidsreferenserna blev alldeles för övertydliga. Jag vill i alla fall tro att jag uppskattar tex Edgar Wright och Simon Pegg för att de klarar av att göra smartare referenser än ”Well, he’s no Brad Pitt!” 😉
Såg rullen i torsdags. Inte så mycket att orda om helt ok Marvelrulle vare sig mer eller mindre. Trist vart iaf inte – lättsam underhållning för stunden.
@Filmitch: Vi är inte o-överens i den saken 🙂