You are currently browsing the tag archive for the ‘The Body Snatchers’ tag.
Jorden är invaderad och mänskligheten på utdöende. Fast med tanke på att det ju var en art som mest tycktes njuta av att hitta på olika sätt att skada både sig själva, varandra och sin planet är det kanske inte en helt oäven utveckling. Läs hela inlägget här »
På förekommen anledning efter onsdagens konspiratoriska filmspanartema, där jag citerade David Icke som menade att den där Carpenter, han visste minsann hur världen var konstruerad. Som nedanstående film alltså… Som av en ren händelse kan den här rullen också kopplas till det nyss genomgångna Halloween-temat.
***
Då var det dags att avsluta 2014 års Halloween. Sedan tar bloggen lite ledigt måndag och tisdag för att på tredje dagen (onsdag, alltså) återuppstå med ett filmspanartema. Ett som till och med kanske har en viss återklang i kroppssnattarna?
När jag nu utökade kroppssnattartemat till att inkludera fler kandidater än enbart de närmast sörjande till Jack Finneys The Body Snatchers måste jag naturligtvis också tillstå att det finns minst lika många som av olika anledningar inte kommit med.
Även om man inte är bekant med Finneys bok eller någon av de inte mindre än tre filmiska versionerna (exklusive den här) tar det inte särskilt lång tid att knäcka ”mysteriet” med invasionen.
Vi börjar nämligen med psykiatrikern Carol Bennell som med vilt stirrande blick och ryckigt rörelsemönster ägnar sig åt lite självmedicinering i vad som tycks vara ett redan raidat apotek. För att inte ens den segaste filmtittare ska missa vad som är på gång mumlar hon inte bara läkemedelsnamn utan upprepar flera gånger ”Stay awake. Don’t fall asleep”. Nyckelord: sömn.
Marti Malone släpas motvilligt med av pappa och nya frun runt till militärbaser där pappa som anställd av amerikanska naturvårdsverket (EPA) testar förvaringssäkerheten hos kemiska och biologiska vapen. Man kan väl lugnt säga att hans besök inte direkt är uppskattade av högsta ledningen. Men de kan ändå aldrig mäta sig med en trulig tonåring i avoghet. Marti går iväg med sin baseballjacka, sina trasiga jeans och sin Walkman (det är 1993 så det kan också vara en CD-spelare) men blir snart hejdad av stenasiktesmilitärer som tycker att hon ska gå raka vägen hem.
Matthew (låter mer 70-talsaktigt än Miles) Bennell är hälsoskyddsinspektör i San Fransisco och spenderar mesta delen av sin tid med att hitta råttskit i grytor och få vindrutan inslagen av hämndlystna restauranganställda. Han är lite småintresserad av kollegan Elizabeth Driscoll (fort: vem har tidigare i temat hetat Driscoll i efternamn?!) som dock bor med läkaren Geoffrey. Men Geoffrey är inte lika uppmärksam på Elizabeths behov som han en gång var, han börjar lämna hemmet vid de konstigaste tider och när hon ifrågasätter honom säger han kallsinnigt att han faktiskt inte behöver rättfärdiga allt han gör inför henne.
Människan är redo att ta språnget ut i rymden, under ledning av Paul Nelson. Men hans gode vän Tom Anderson vill varna militärledningen för att skicka ut satelliter från jorden: ”Alien intelligence is watching us constantly”. Hur vet han det? Han pratar med dem!
alt. titel: Besök från yttre rymden
I den lilla Arizonastaden Sand Rock myser författaren och amatörastronomen John Putnam tillsammans lärarinnan Ellen Fields vid brasan i Johns ännu ofärdiga hus och drömmer om sin framtida tomtebolycka. Plötsligt ser de vad som enligt John måste vara en meteorit slå ned ute i öknen. De tar sig snabbt ut till nedslagsplatsen med hjälp av en bekant och hans helikopter (är det fortfarande natt, har de väntat tills gryningen? Det är helt enkelt väldigt svårt att avgöra…) och John klättrar ned i kratern. Där ser han ett rymdskepp men innan någon annan hinner bekräfta det han sett börjar kratern rasa in och skeppet begravs under tonvis med sten.
När man pratar om böcker som behandlar utomjordingsinvasioner på jorden brukar det första omnämnandet gå till The War of the Worlds av H.G. Wells och det andra till Jack Finneys The Body Snatchers. Rent kronologiskt är den senare äran lite orättvis med tanke på att Robert A. Heinlein publicerade The Puppet Masters tre år innan Finneys invasionsberättelse såg dagens ljus.
Så har det alltså blivit dags för denna Halloweens andra tema. Termen ”pod people” har nu för tiden tyvärr mist lite av sin olycksbådande innebörd. Idag är (i)pod people människor som avstängda för omvärlden men samtidigt sammankopplade över enorma nätverk…hey, det är ju fortfarande precis likadant! (Bortsett från att iPodden i dessa smartphone-tider blivit nästan lika obsolet som en bakelittelefon med snurrskiva. Men det var en för bra ordvits för att överges…)
That’s what HE said!