alt. titel: Gravplundraren, Robert Louis Stevenson’s The Body Snatcher

Dr. Wolfe MacFarlane må vara en av världens främsta läkare i ett av 1831 års medicinska centrum: Edinburgh. Det innebär ändå inte att han har lättare än någon av sina kollegor att komma runt de lagliga restriktionerna som gäller för dissektionsmaterial. Endast avrättade mördare anses värda det grymma ödet att karvas upp på anatomistens bord och vid det här laget finns det utan tvekan fler hugade läkare än mördare i Storbritannien.

Eller gör det det? Dr. MacFarlane är en pragmatisk man som ser till att tillhandahålla sina studenter med det de behöver för sin utbildning. Om det innebär att han därmed måste ha kontakt med den skrupelfrie kusken John Gray får han lov att leva med det. På samma sätt som Grays penningahunger gör att han inte har några större problem med att vända sig till…alternativa metoder när det blivit allt för riskabelt att bege sig till stadens kyrkogårdar med skyffeln i hand.

Den ende i denna soppa som har vissa moraliska invändningar till MacFarlane och Grays affärer är MacFarlanes assistent Donald Fettes. Men till och med han verkar kunna acceptera olagligheterna om det bara innebär att den lilla Georgina Marsh kan få den operation som hon behöver för att kunna gå igen.

The Body Snatcher är från början en rysarnovell som skrevs 1884 av Robert Louis Stevenson och ska alltså inte förväxlas med Jack Finneys The Body Snatchers från 1955. Här är som synes mänsklighetens fiende inte utomjordingar. Däremot skulle man kanske med lite god vilja kunna se paralleller i det känslolösa resultatet eftersom det ganska snart står klart att Henry Daniells läkare är en riktigt kallhamrad typ. Inte bara har han ersatt ”the poetry of medicine” med ”the mathematics of anatomy”, han meddelar också lilla Georginas ömma moder (spelad av Rita Corday) frankt att han inte har den minsta möjlighet att avsätta tid för att operera flickan. Inte om det innebär att han inte hinner med att utbilda nya läkare för mänsklighetens fromma. Han har alltså inga som helst problem att sätta ”the greater good” före en enskild persons lidanden.

En som inte har lika lätt för det är förstås den gode Donald Fettes, porträtterad av Russell Wade. Sedan kan möjligen Rita Cordays kyskt sköna uppenbarelse också ha något att göra med saken. Men Fettes är inte godare än att han är beredd att acceptera en kärv verklighet som mer eller mindre kräver att han och MacFarlane förlitar sig på John Gray för att få tag på dissektionsmaterial. På det hela taget är The Body Snatcher inte så mycket en skräckfilm eller en rysare som ett psykologiskt drama mellan de tre männen när de brottas med både sin egen och de andra tvås moral. Eller brist därpå.

John Gray spelas alldeles utmärkt av en Boris Karloff som var beredd att göra nästan vad som helst för att komma bort från Frankensteins monster med allt vad det innebar av elaborerad makeup och bultar i halsen. Här är han minst lika kallhamrad som Henry Daniell men på ett lismande och krypande sätt, samtidigt som han mer än en gång hävdar att den enda glädje han har i livet är hunsa Dr. MacFarlane, i kraft av de affärer de har ihop. Det påpekas flera gånger och på olika sätt hur John Gray och MacFarlane egentligen är en och samma person. De håller bägge hårt på att ändamålen helgar medlen, skillnaden är bara att MacFarlane försöker inbilla sig själv att han gör det för ”the greater good”. Men får han bara den minsta lilla sup innanför rocken är han inte sen med att börja orera om ”Man’s idiotic laws” som han givetvis kan sätta sig över.

The Body Snatchers affisch pushar även upp Béla Lugosis namn, strax under Karloffs. Hans roll som Dr. MacFarlanes tjuvlyssnande underhuggare gör däremot ingen större skillnad för vare sig plot eller etiska dilemman. Hans största bidrag torde vara att ge Karloff anledning att bränna av ett av sina karakteristiska rovgrin när han pratar om att de tillsammans ska ”burke” intet ont anande offer.

För det är förstås ingen slump att historien utspelas just 1831 i just Edinburgh. William Burke och William Hare mördade 1828 sexton pers och sålde kropparna till den framstående läkaren Robert Knox som verkade i staden. Därför förekommer det mångahanda hänvisningar till både Burke, Hare och Knox i filmen och Dr. MacFarlane har till och med den tveksamma äran av att ha varit den vanhedrade läkarens assistent.

The Body Snatcher är regisserad av veteranen Robert Wise som sedan gick vidare till mer kända produktioner som The Day The Earth Stood Still, West Side Story och The Haunting. Filmen är (förstås) snygg och känns hyfsat påkostad i sina interiörer. Däremot ligger kvaliteten snarare i hur Wise berättar sin historia, vilka scener han valt, än i någon större visuell innovation (även om kameran med fördel vinklas så att Karloff ser så djävulsk ut som möjligt). På det hela taget levererar The Body Snatcher en riktigt trevlig filmupplevelse och rent storymässigt vete tusan om jag inte föredrar den framför producent Val Lewtons mer kända alster, som I Walked With a Zombie. Utgående från dessa två exempel är jag dock benägen att dra slutsatsen att Lewton i alla fall visste hur man skulle avsluta en film. Något många av dagens filmskapare skulle kunna lära sig av.