Body snatchers Jack FinneyDags för lite Halloweenläsning!

***

Dr. Miles Bennell är den där typen av lättsam kille som, om man tilltalade honom Dr. Bennell, skulle säga ”Dr. Bennell is my father, you can call me Miles”. Småstadskillen som var borta ett kort tag för studier men som nu är tillbaka i kaliforniska Santa Mira och har tagit över pappas praktik och på det hela taget är rätt nöjd med sitt liv. Ännu nöjdare skulle han vara om han kunde få sin gamla high school-flamma Becky Driscoll på kroken, men när hon besöker hans praktik är det inte direkt råhångelläge.

Istället berättar hon att hon är orolig för sin kusin Wilma. Wilma är nämligen övertygad om att hennes farbror Ira inte är hennes fabror Ira. Inte så att hon inte längre tror att de är släkt, utan att Ira tagits över av en bedragare. När Miles i sällskap med Becky hälsar på Wilma (det här var på den gamla goda tiden, när läkare fortfarande gjorde hembesök) kan Wilma inte riktigt sätta fingret på exakt vad som är fel — utåt sett ser Ira ut som han alltid har gjort, ned till minsta ärr och minne. Men trots Miles försök att övertyga henne om att hon säkerligen bara inbillat sig det hela hävdar Wilma envist att hennes farbror inte är densamme känslomässigt.

Miles refererar ändå Wilma till en psykiatriker som undrar om staden har smittats med en massneuros, med tanke på att Miles refererar ytterligare fem patienter till honom med samma symptom och han fått ännu fler från Mill Valleys andre läkare. Hur konstigt det här än är tänker Miles inte vidare på det innan han blir kallad hem till författaren Jack och dennes fru Theodora. På Jacks biljardbord ligger en kropp, men den ser på något konstigt sätt…ofärdig ut. Några fingeravtryck finns inte, likets händer är helt släta. När Miles släpper av Becky vid hennes hus samma kväll erkänner hon gråtande att hon misstänker att hennes far inte längre är densamme.

The Body Snatchers är en numera klassisk berättelse (men långtifrån den första om utomjordingar som ersatte människor, just you wait…) som gett upphov till inte mindre än fyra direkta filmatiseringar, där redan den första från 1956 utökade titeln till Invasion of the Body Snatchers. För invasion, det är precis vad det handlar om. Författaren Jack Finney låter en universitetsprofessor i botanik förklara hur utomjordiska sporer färdats oändliga avstånd i rymden för att sinom tid hitta beboeliga planeter att ta över (att Finney sedan inte alls fick ihop sin teori vetenskapligt kan man nog strunta i).

Finney är en driven berättare; trots att han relativt omgående kommer fram till Wilma och hennes villfarelser om sin farbror samt den konstigt halvfärdiga kroppen hemma hos Jack är det som om vi är helt med Miles i hans klentrogenhet inför fysiska bevis. Den lätta oro som skiner igenom i scenen med Wilma är snarare en oro inför att behöva förklara för en patient att hon kanske behöver en psykiatriker. När han har konstaterat att liket på biljardbordet är en replika av Jack förslår han att Jack och Theodora ska genomföra ett litet experiment medan han i godan ro kör hem Becky. Det är först när Jack och Theodora skräckslagna står utanför hans dörr mitt i natten som han inser att även Becky kan vara i fara.

Det allra bästa med historien är den långsamt krypande paranoian, något som inte minst Stephen King tagit till sig (han har också skrivit en mycket bra analys av berättelsen i sin Dance Macabre). Först noterar Miles att det är ovanligt lugnt ute på stan när han en morgon kommer till kontoret, sedan ser han och Becky fler och fler bevis på att man helt enkelt inte brytt sig om att tvätta fönster och bättra på målarfärg. Kan det till och med vara så att stadens invånare medvetet låtit bli att reparera in- och utfartsvägar för att avskräcka utsocknes? Den amerikanska småstadens trygghet förbyts i kvävande hot.

Att låta Miles och Becky ha varit ett par en kort sväng på high school för att flera år senare åter träffas som skilsmässooffer är något av ett snilledrag vad gäller deras relation. Vi kan fortfarande ana den där första, brinnande tonårsförälskelsen men den har mognat tack vare deras erfarenheter med andra partners. De vet bägge två vad som gäller och vad de vill.

Att Miles sedan föreslår för Jack att de kan gå hem till hans hus där Theodora och Becky väntar och se om inte fruntimren kan fixa lite käk till dem känns rätt följdriktigt med tanke på årtiondet när boken skrevs och Becky får faktiskt chansen att bidra till deras flykt i ett skede.

Tyvärr är publiceringshistorien kring The Body Snatchers något av ett virrvarr. Finney fick sin berättelse publicerad i tidskriften Collier’s Magazine 1954 och den gavs ut som enskild bok 1955. Sedan tycks Finney själv ha skrivit en ”revised and updated version” 1978 som titulerades Invasion of the Body Snatchers, möjligen för att skapa gemensam dragkraft med den film som kom samma år.

Själv läste jag den senare upplagan eftersom detta är den enda som går att få tag på i nyskick. Det enda som är påtagligt utan att ha bägge upplagorna framför sig är att årtal är ändrade till ”70” istället för ”50” men det är icke mindre ohyggligt frustrerande eftersom man som läsare helt enkelt inte vet vad som är original och vad som inte är det. Jag kan inte påstå att berättelsen är dålig i min version, i mina ögon är den tajt, intensiv och spännande, men det är förbannat jävla klåfingrigt i vilket fall som helst och fruktansvärt irriterande (vadå dagens i-landsproblem?!).

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser